Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Din vän i vardagen. Varje vardag 10-13.

Ingvar är med när bandyn firar 100 på söndag

Publicerat tisdag 1 februari 2011 kl 14.17
"Spelarna fick göra sina egna klubbor."
(9:32 min)
Ingvar Karlsson. Foto: Lars-Gunnar Olsson/Sveriges Radio.

På söndag fyller bandyn i Värmland 100 år. Den allra första matchen spelades på Ransundets is vid Liljedahl den 6 februari 1911. Liljedahl slog Karlstad med 2-1. Värmland har under hundra år erövrat många svenska mästerskap och fostrat massor av landslagsspelare. Ingvar Karlsson från Sven-Ingvars var i sin ungdom en lovande bandyspelare och självklart är han med och firar på söndag.
I Förmiddag berättade Ingvar om sin bandykarriär och vad som händer på söndag i Liljedahl.
Klicka på "Läs mer" och läs vad historikern Hasse Olsson skriver om bandyns historia.

Historikern Hasse Olsson har skrivit om bandyns historia i Värmland. Här kan du läsa ett utdrag:

Enligt historieböcker och gamla protokoll så började det att spelas bandy i Värmland (men före 1913 kallades spelet för ”hockey”) av glasbruksarbetare på Liljedahl år 1908. I januari detta år kom det en göteborgare till Liljedahl vid namn Arvid Fagrell. Han var född i Ulricehamn 1888.
Efter genomgången skolutbildning sökte Arvid ett utannonserat jobb som bokhållare vid Liljedahls glasbruk. Han var då endast 20 år och hade spelat allsvensk fotboll i IFK Göteborg sedan han var 14 år. Arvid började träna fotboll tillsammans med liljedahlsgrabbarna och blev mycket populär genom sin teknik och skottförmåga. På helgerna åkte han ner till Göteborg för att spela match.

Under sommaren inträffade en händelse som förändrade tillvaron för Arvid Fagrell. Han blev nämligen uttagen till det svenska olympialaget. År 1908 gick olympiaden i London och fotbollturneringen spelades mellan 19-30 oktober. I olympialaget spelade den hårdskjutande vänsterinnern två matcher för Sverige och räknades som en av de bästa i laget.

Vid hemkomsten till Liljedahl hade Arvid med sig ett halvt dussin landhockeyklubbor som han hade fått av några idrottskamrater som deltog i olympiadens landhockeyturnering. Dessa skänkte han till liljedahlsgrabbarna, som genast började spela landhockey på glasbrukskajen. De som inte hade några klubbor gick till skogen och högg krokiga enekäppar, som de sedan hyvlade till så att de blev lika de andra klubborna.
Efter succén i landslaget fick Arvid ”Dompan” Fagrell erbjudande om ett nytt jobb i Göteborg och han flyttade tillbaka redan i januari 1909. Arvid fortsatte sedan att spela för ”Kamraterna” och blev svensk mästare för IFK 1910.  Sejouren på Liljedahl blev därför bara ettårig.

                                                  
Så började det
När vintern anlände och det blev is på Ransundet, kom de hemmagjorda skridskorna fram. Då föll det sig naturligt att fortsätta spelet på isen. En av pådrivarna Martin Holm hade inhämtat kunskaper om hur den nya issporten ”hockey” skulle spelas. Skridskorna tillverkades av smeden på glasbruket och bollar av trä svarvade snickaren till. De närmaste åren tränades det flitigt nere på isen och man satte ihop flera gäng som spelade ”rockmatcher” mot varandra. Grabbarna hade nu börjat längta efter att få möta andra utombys lag, men var skulle man få tag på motståndare?

                                                    Första matchen
Vintern 1910 – 1911 hade man i Liljedahl fått se tidningsnotiser om att ”hockey” börjat spelas i såväl Åmål som Karlstad. Först tillskrevs IFK Åmål, som dock avböjde. Budet gick då till IFK Karlstad, som accepterade utmaningen. Karlstadpojkarna hade fått goda instruktioner av ingen mindre än Sven Låftman – senare legendarisk svensk skridskoledare. Låftman hade flyttat från Karlstad till Stockholm och där kommit i kontakt med den nya sporten.
Matchen bestämdes att gå av stapeln söndagen den 6 februari 1911 kl 13.30 på Ransundets is vid Liljedahl. Sven Låftman åkte därför hem till Karlstad för att vara ”coachs” för sina f d klubbkamrater vid denna historiska match. Han såg också till att laget fick riktiga klubbor och fabrikstillverkade skridskor.

                                        Matchen finns refererat i ett brev
På morgonen matchdagen snöade det. Isen täcktes av ett lager snöslask, som frös fast. Pojkarna gick och lånade bryggarhästen samt ishyveln. Många människor kom och hjälpte till. Efter ett hårt arbete kunde matchen genomföras, fast en halvtimme försenad.
Att man idag känner till allt som hände vid denna historiska bandymatch som ägde rum för hundra år sedan, kan man tacka Martin Holm för. Några dagar efter matchen skrev han nämligen ett brev till sin kamrat Folke Axelsson. Folke skulle egentligen själv ha varit med i matchen, men låg i militärtjänst. Nu fick han istället information brevledes av sin kompis. Det hundraåriga originalbrevet finns inte längre kvar, men lyckligtvis finns en kopia av brevet. Martin Holm inledde med att berätta om förberedelserna och premiärlagets laguppställning. Här citeras ett avsnitt ur det långa brevet:

Avskrift.
– Som du ser, inga säfflepojkar med, utan liljedahlsgrabbar allesammans, vilket visade sig vara fördelaktigt. Banan var dekorerad med flaggor, hornmusiken spelade och publiken uppgick till minst 500 personer. Vi fick in 350 kr i inträde. Det var inte dåligt, eller hur? Alla hade tippat storstryk för oss.
 – När signalen gick för avspel åkte ”Groll” jag och Henry upp i ett fint anfall, lite uppvisning hade vi framför Karlstads mål, jag sköt direkt på passning från ”Groll”, men tyvärr ett par tum utanför. Spelet gick upp och ner, men sen fick vi övertaget helt och hållet. Fint spel hela tiden och en ursinnig fart. Melker sköt ett skott i ribban, men Henry hade bättre tur, han fick en fullträff och bollen slank precis in under tvärslån. Då bröt det ut ett frenetiskt jubel kring hela banan. Karlstad kvitterade sedan, men när det var 10 minuter kvar av matchen fick jag tag i bollen och åkte mot mål. ”Gôlla”som stod back skulle ta mej, men jag körde på honom så han dröp på ”arslet”. Målvakten åkte ut och mötte mej, men jag fick in klubban och bollen mellan hans ben och han for över huvudet på mej och bollen rullade i mål, nu blev det jubel bland publiken igen och seger för oss med 2-1.

Du skall inte tro att det var några småpojkar vi mötte, här några namn: ”Gôlla Eriksson, Bernt Linderholm, ”Resare” Brusky med flera. Brusky har spelat i landslaget mot Finland vid Nordiska spelen 1909.  Domare i matchen var Karl Eriksson, han var inte så dum tycker jag!
Karlstadsspelarna skämdes så mycket efter förlusten, att de lyckades förmå karlstadstidningarna att inte skriva om matchen. Det har dock stått om matchen i Göteborgs-Posten och Säffle- Tidningen Västra Värmland. Några av förlorarna svor på att de aldrig mer skulle spela en bandymatch. Blir det någon mer match för oss skall jag underrätta dej om resultatet. Vi har planerat en bal på Folkets Hus, det skall bli roligt! Skriv någon gång, nu får jag sluta med hälsningar från hela laget. De tycker det är synd om dej att du inte fick vara med.
Hälsningar
Martin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".