Krönikan i P4 Värmland

Vad gör det om 100 år?

Jag gav er en läxa för några veckor sedan. Att tänka över citaten ”vi är de människor vi utger oss för att vara” och ”vi är den människa vi vill vara”. Är det så enkelt? Eller är det så svårt?

Åter igen hamnar vi i motsatser. Både och. Å ena sidan å andra sidan.

Vi är de vi är. Det är självklart. Men de vi vill vara?

Jag har personliga sidor som jag verkligen skulle vilja göra mig av med. Och andra personliga egenskaper som jag skulle vilja ha men inte har. Jag önskar att det går att bestämma sig för hur och vem jag vill vara

Jag vill visa hänsyn. Det är ju så självklart som önskvärd sida hos sig själv. Jag tycker att jag är …ganska bra på det. Hänsyn kan ju visas på sååå många sätt. Jag vill inte såra mina vänner till exempel. Jag tänker mig ofta för hur jag utrycker mig och vad jag säger till vilken. Vad passar sig här? Tänker jag…om jag hinner,

Det kan vara väldigt onödigt att beklaga sig för att man har gått upp fem kilo, när någon i samma sällskap har en kraftig övervikt på trettio kilo.

Eller att gnälla över sin dåliga ekonomi, när man innehar ett sparkonto med många tiotusentals kronor, till någon som har ansökt och fått hjälp till skuldsanering, är inte särskilt passande.

Ett larmande över en förkylning eller en nagel som gått av lite för långt ner i fästet, ger en snabb dålig eftersmak i munnen, om man beklagar sig inför vän som genomgår cellgiftsbehandling. Kommer man på det innan sällskapet upplösts går det förstås att be om ursäkt över sin tanklöshet.

Värre är det om vi är, eller om vi nu vill vara, en människa som spolar tillbaka dagens händelser på kvällen. Och tänk att vi först då inser vårt övertramp. Tar vi då kontakt och ber om ursäkt i efterhand. Eller vill vi vara en människa som slår ifrån oss och går vidare. Släpper det bara!

”Om hen känner sig kränkt, så är det hens problem!!”

Det är ett alternativ som används. Att det är den som mår dåligt som äger problemet.

Tänk om jag kunde lära mig att så enkelt slå ifrån mig ansvar om jag gör någon ledsen. Och vill jag verkligen det?

”Vad gör det om hundra år?” Så sa vi i gänget när jag var ung. Och ville vara coola. Eller fräna som vi sa då. Det uttrycket hör jag än idag. Men går det att leva så!?

Ibland händer det att jag skulle vilja ”klippa av mig tungan”, som jag kan uttrycka det. När jag inte hinner tänka före.

För några helger sedan följde jag med dottern på en fotbollskupp. Det är trevlig helgsysselsättning som innebär lite fotboll och lite samvaro med dottern och hennes kompisar. Men framför lite social verksamhet med andra fotbollsföräldrar. Ibland kan vi passa på att ta en långpromenad mellan matcherna och lära sig lite nytt om nån stad. Men den här gången satt jag kvar och pratade med en annan mamma. Jag hade bestämt mig för att vila från motion då jag hade varit väldigt långdraget förkyld. Vi satt och tittade ut över den stora fotbollsplanen där ungdomar sprang fram och tillbaka för att värma upp inför nästa match. Och jag säger:

– Åhh, vad jag längtar efter att få komma ut och springa igen!

– Jaa. Jag med! Sa hon.

Skillnaden är just den viktiga, att hon sitter i rullstol. Hon har inte sprungit på tjugofem år utan använt sin rullstol för att ta sig fram, geografiskt alltså.

– Förlåt mig snälla du!? Sa jag.

Och det gjorde hon. Nu är det ju inte enbart ben vi tar oss fram med i livet. Utan en stor portion humor och distans är också bra att ha. Och vi skrattade tillsammans åt eländet!

Och det är klart. Hennes överseende kan bero på att hon är en ödmjuk person, eller att hon vill vara en människa med hög tolerans. Och visa hänsyn för människor med mitt handikapp. En som ibland pratar först och tänker sedan.

Fast jag vill vara precis tvärtom!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".