Svårt för familjehem att få stöd

3:20 min

Det är svårt att få stöd om man tagit emot familjehemsplacerade barn, det som tidigare kallades fosterbarn.

I Kristinehamn har det blivit sämre de senaste fem åren, eftersom allt fler barn är i behov av ett familjehem. En anledning är att det blivit lättare att uppmärksamma problem i familjer.

– Myndigheterna måste göra en övervägning var sjätte månad och när det rullar på så blir det inte mycket mer än så. Det händer saker hela tiden. Man får själv vara aktiv och söka stödet och då får man stöd, men det kanske skulle ha varit tätare uppföljningar, säger Kristinehamnsbon Jan Forsmark, som tagit emot familjehemsplaceringar i fem år.

Familjehemsföräldrarna får stöd hos Socialförvaltningen och det placerade barnet har en socialsekreterare som är dess handläggare och som även ska ge barnet stöttning. Jan Forsmark tycker att systemet i sig är ganska bra, men att det brister i hur ofta man får stöd. Han tycker att man borde ha en uppföljning varannan eller var tredje månad.

– Vår vision är att kunna ha en tät kontakt med familjehemmet och när vi började med det upplägget vi har i dag för tio år sedan, så hade vi en vision om att kunna ha kontakt med familjehemmen åtminstone var tredje månad. Med tiden har behovet av familjehem ökat drastiskt, så vårt arbete går mer och mer ut på att försöka lösa de situationer som är här och nu och de akuta behoven, säger Maj-Britt Andersson, familjehemssekreterare inom Socialtjänsten i Kristinehamn.

Det är Maj-Britt Andersson och en person till som har ansvaret att stötta familjehemsföräldrarna i Kristinehamn. Hon menar att stödet till familjehemmen tagit stryk av det ökade behovet.

– Då får vi försöka ordna det till exempel per telefon, men det är inte detsamma som att sitta vid ett köksbord och diskutera, säger Maj-Britt Andersson.

Hon säger att det som behövs för att man ska kunna ha tätare kontakter är mer personal eller ett annat arbetsupplägg. Och det finns risker med att kontakterna minskar.

– Risken finns att någon far illa och i första hand tänker man naturligtvis på barnen, säger Jan Forsmark.

– I första hand tänker jag att problemen som uppstår hinner växa sig så stora att de kanske inte är möjliga att lösa. När vi väl sätter oss ner för att diskutera så kanske det är i elfte timmen och en omplacering står för dörren. Det är det vi minst av allt vill. Det är ett problem som uppstår, säger Maj-Britt Andersson.

Eva Davidsson