Lördag 16 augusti 18.03-19.15 Torbjörn Zetterberg - Wild birds & Peacedrums

Torbjörn Zetterberg: Joakim Rolandson, Jonas Kullhammar, Per Texas Johansson, Alberto Pinton, saxofoner, Mats Äleklint, Öyvinds Braekke tromboner, Torbjörn Zetterberg, kontrabas, Kjell Nordeson, trummor
Konsert 4/4 2008 Lava, Kulturhuset Stockholm
Wildbirds & Peacedrums: Mariam Wallentin sång , div instrument, Andreas Werliin, trummor, sång , div instrument
Konsert 5/4 2008 Lava  Kulturhuset Stockholm
Lördagarnas P2 Live och jazzradions  Sommarjazzfestival fortsätter ännu ett par veckor med musik från årets Swedish Jazz Celebration i Stockholm. Kvällens huvudnummer Torbjörn Zetterberg var en riktigt sen konsert som låg utanför vårt sändningsfönster inledningskvällen på Kulturhuset. Wildbirds and Peacedrums däremot kunde till vissa delar höras live. Här kommer lite till med den grupp som just inlett sitt år som Årets Svenska Jazzgrupp. De har sedan dess fortsatt sitt segertåg både utomlands och i Sverige bl a på Skeppsholmen i juli.
Om det finns en och annan som har problem med Wildbird&Peacedrums jazztillhörighet så är det desto enklare med Torbjörn Zetterbergs åttmannaband.
Men egenltligen är de bara två aspekter av vad man kan tillåta sig under jazztäcket. Man skulle kunna beskriva Torbjörns idé som fri budskapsjazz.  

Oktetten bildade han 2005 när han fick Swedish Jazz Celebrations kompositionsuppdrag. Och skrev något han kallade Krissvit.  För att framföra den valde han ut
 ”musiker jag gillar och känner och som kan spela min musik – som jag hoppas att den ska spelas. De förstår mitt budskap och det finns gott om utrymme för improvisationer. Vill man jämföra, kan man göra det med den spirituella jazz som Pharoah Sanders och John Coltrane gjorde under slutet av 60-talet.!”
Att gruppen bara bestog av män såg han inte som ett problem då och gör det inte heller nu.
I fjol kom f ö en musikalisk kommentar i form av ny musik för oktetten som han kallade för ”Torbjörn Zetterberg skildrar kvinnans kamp.”  Musik i fem tablåer som var och en står på egna ben men hänger ihop. En musik han beskriver som:
”väldigt planerad och helt genomkomponerad i sitt växelbruk mellan meditativa partier och explosivt energifyllda. Vem har sagt att kvinnan har ensamrätt på striden för jämlikhet? Jag pekar ju på ett samhällsproblem som jag försöker ge ett musikaliskt uttryck”
När den spelades upp på Swedish Jazz Celebration blev den nästan ett inlägg i Jazzkattsdebatten om någon minns den.