DISKUSSION

Augustin Erba: "Skrota kommentatorsfälten"

Augustin Erba är författare och har nyss utkommit med en handbok i journalistik. Här kommenterar han kommentarsfältens funktion: "Skrota kommentatorsfälten - gör dem till dialogfält istället".

Kommentaren var elak. Den var välformulerad. Den anonyma kommentaren gick rakt i hjärtat på mig. Våren 2009 kom jag ut med min första roman, och, som alla människor som ägnat en hjärtskärande stor del av sin tillvaro åt att skriva vet, så är det inte bara en text som ska ut. Det är hela ens existens. Du är skör, du är neurotisk och – om det vill sig illa – suicidal.

Den stora dagstidningen publicerade en artikel som även jag i mitt neurotiska tillstånd tyckte var mycket positiv inför att boken skulle komma ut. Och, så nedanför, dök kommentaren upp.

Vad är det som får människor att anonymt kräkas i kommentatorsfälten? Och hur ska vi hantera det?

Låt mig börja med att konstatera att det inte är nytt. I själva verket har de som vi journalister kallat publiken, spottat på oss i åratal. Alla som jobbade på en nyhetsredaktion innan internet slog igenom vet att det ständigt ringde i telefon. Många i luren började med att skrika. Andra anklagade oss journalister för att vara rasister eller svartskallar, borgarbrackor eller gråsossar, judehatare eller Palestinaförtryckare.

På den tiden var den en människa som skrek till en annan. Och när luren lagts på var det allt det var. I en värld där alla skrik hörs till alla blir det en vidrig kakafoni.

I "Så blir du en bättre journalist (och gladare)"  har jag skrivit ett kapitel om hur man bemöter den som ringer och skriker på en i telefon. Sammanfattningsvis säger jag att det handlar om att respektera den som ringer. De allra flesta jag talat med lugnar ner sig när de blir lyssnade på. Det här är människor som upplever att du som journalist har presenterat en sanning som de inte håller med om. De är förbannade för att du har använt ditt formuleringsprivilegium för att vrida verkligheten och de känner att de inte har fått komma till tals. 

Jag svarar på alla mejl jag får – även de arga och hatiska. Ett ilsket mejl som bemöts vänligt gör att ilskan försvinner – och den leder ofta till ursäkter och glada tillrop. Människor tror att de måste ta i från tårna, för att vi ska lyssna. 

Enligt journalistiken 3.0  är artikeln eller inslaget inte en färdig produkt, det är en process. Och i processen måste alla få vara med. Enligt journalistiken 3.0 är det logiskt att den som inte fått vara med känner sig utanför.

Jag har ett konkret förslag. Låt oss sluta att kalla fälten nedanför våra texter för kommentatorsfält. En kommentar är något som lämnas efter att arbetet är avslutat. I journalistik 3.0 är arbetet aldrig avslutat, det är en ständig process. Jag föreslår att vi kallar fälten för "dialogfält".

Ett dialogfält förpliktigar – för alla inblandade. 

När jag läst den nedsättande kommentaren om min roman i dagstidningen kunde jag naturligtvis inte hålla fingrarna borta. Jag är sjukt bra på datorer och i en sån värld finns ingen anonymitet. Det tog mig tio minuter att lokalisera vem det var som skrivit kommentaren. Han, för det var en han, var en gammal bekant som jag tappat kontakten med. Varför han skrev elakt? Efter ytterligare någon minut hittade jag att han också skrivit en bok. En bok som ingen hört talas om. 

/Augustin Erba

Augustin Erbas blogg http://augustinerba.wordpress.com

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista