BLOGG

Mats Svegfors om Medieetik 3.0

På onsdagen ordnade Tidningsutgivarna ett seminarium om en enhetlig medieetisk prövning. Ambitionen är att få till stånd en enhetlig reglering av medieetik. Idag finns det olika regelsystem för tidningarna och för public service. Dessutom tillämpas dessa regelsystem av olika organ: för tidningarna Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd, för public service av Granskningsnämnden, som är en statlig nämnd inhyst i Myndigheten för radio och tv.

Bakgrunden till olikheten är naturligtvis att det är fråga om två helt olika publicistiska institutioner: privatägda tidningar som ytterst styrs av ägarna respektive public service som styrs utifrån yttrandefrihetsgrundlagen.
   Jag skrev tidigare idag ett inlägg på Medievärldens blogg av följande lydelse:

”Trots att jag var med på TU-seminariet begriper jag fortfarande inte varför just denna fråga om en administrativ förändring av PO/PON och Granskningsnämnden ges sådan vikt. Vi har jättefrågor om mediestruktur, om tidningarnas försvagade position, om kommersialiseringen av TV, dessutom om just medieetiken i en ny medievärld och så bestämmer sig TU att göra just detta till paradfråga. Jag vill ju inte gärna säga att jag själv är ointressant. Men i det här sammanhanget spelar det extremt liten roll vad jag tycker. Det handlar om regler och styrning i sig. Vi har helt olika regelkomplex när det gäller medieetik. Och det är inte vi i public servicebolagen som äger dessa regler. De läggs fast av regering och riksdag. Konsekvensen av den besynnerliga linje TU - och Torbjörn von Krogh - driver är att tidningarna får ta upp en diskussion med kulturministern om gemensamma regler. Och i förlängningen får ni väl erbjuda henne plats i Pressens samarbetsnämnd. Det är ju där de som "äger" reglerna finns.
Ett gott råd till TU:s ledning: byt dagordning.
Mats Svegfors”

Som sagt. Jag tycker att frågan är oviktig. Om jag för min del skulle göra en lista på de 100 viktigaste mediefrågorna 2011 skulle inte den enhetliga medieetiska prövningen hamna på denna lista.
   Däremot berördes en annan medieetisk fråga av synnerligen stor betydelse på seminariet. Vad händer med medieetiken i den nya sociala medievärlden?

Frågan är inte riktigt så obearbetad som man kan tro. Tidningarnas nätsidor kan prövas av PO och Pressens opinionsnämnd. Just nu sker en vidgning till i princip alla medieföetag som vill vara med och till internetmedier som har ansvarig utgivare. Det vore enkelt att låta granskningsnämnden på motsvarande sätt pröva nätpubliceringar inom Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion. Det finns naturligtvis möjligheter för alla som startar en blogg eller någon annan sajt att deklarera att man avser att följa reglerna.

En inte ointressant fråga är om det trots allt är önskvärt att alla följer de pressetiska reglerna. Det kan faktiskt hävdas att en del av ”livet på nätet” har en logik som står i strid med pressetikens olika hänsynsregler. Låt oss säga att man lyckades åstadkomma ett så starkt etiskt tryck på nätmedierna att Flashback tvingades stänga. Vore det bra? Eller är det i själva verket bra att det finns frirum på nätet som kan rymma en i det närmaste obegränsad sökprocess med allt vad det innebär. Jo, men om det finns på nätet varför ska då den lösnummerförsålda dagstidningen låta bli att namnge en misstänkt brottsling? Svaret är möjligen mycket enkelt: det är praktiken inte förrän uppgiften når en vidare spridning som publicitetsskadan uppstår.

Förändringen är inte så stor som man kan tro. Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet. Alla de som har känt 32-åringen, 36-åringen, 42-åringen och 27-åringen har vetat vem det var lång innan namnet har skrivits ut. (Ett tips: gå in och googla på valfri ”åring”. Det finns gott om dem.)

Mats Svegfors

Läs vad andra skriver i pressetikdebatten:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".