DEBATTEN OM PUBLIC SERVICE

Lars G Johannesson: Klåfingrighet i public service-debatten

MEDIEPOLITIK. I samband med tillsättandet av public serviceutredningen ventilerades frågan huruvida public service skall ses som ett komplement till det kommersiella utbudet eller om det tvärtom skall vara så att de kommersiella aktörerna enbart får vara komplement till public service. Bägge synpunkterna finns företrädda på ägarsidan hos de två tyngsta aktörerna, Moderaterna respektive Socialdemokraterna.
   Lars G Johannesson spår att public service kommer att förlora en hel del terräng i den ökade konkurrensen.

Förhoppningsvis är dessa divergerande meningsyttringar mer ett uttryck för viljan att polemisera än resultatet av en mer omfattande tankeprocess. Vid närmare skärskådande är det ju ändå så att ingen tongivande politiker eller samhällsdebattör vill se framför sig ett medielandskap utan att det i radio och tv finns ett mer bärande innehåll av kultur- och samhällsprogram. Vidare är rimligen insikten utbredd att ett sådant innehåll inte kommer att erbjudas utanför public service. 

När man väl konstaterat att man är ense om detta borde man också kosta på sig att konstatera att ”företagen i allmänhetens tjänst” har en stor publik, det talar lyssnar- och tittarsiffrorna om. Alla mätningar visar dessutom att Svt:s och SR:s utbud röner högre uppskattning bland lyssnarna och tittarna än de kommersiella konkurrenternas. Större legitimitet än så kan ägarna till public serviceföretagen inte begära eller förvänta sig. Ledningarna för bolagen sköter med andra ord sina uppdrag väl.

Det är därför svårt att se faktiska skäl för ägarna att gå in och radikalt ändra i eller kraftigt beskära utbudet, så som det emellanåt hörs från moderat håll. Det omvända greppet – att begränsa eller beskära konkurrenternas handlingsutrymme – är också det lika befängt och dessutom ogörligt. Det skulle förutsätta stor aptit på att inskränka ett antal friheter som yttrandefrihet, meddelandefrihet och näringsfrihet och skulle också te sig bisarrt i relation till utvecklingen det gränsöverskridande informationssamhälle vi redan har och som inte minst EU kraftfullt arbetar för att främja.

Inget företag blir bättre än sina ägare och många offentliga företag har kapsejsat till följd av de politiska ägarnas ointresse, inkompetens eller oförmåga att enas om företagens uppgifter. Styrelsearbetet blir lidande och det blir svårt att hålla fokus på de för företagens utveckling avgörande frågorna. Publicserviceföretagens distributionsmonopol håller på att vittra bort genom teknikutvecklingen.
   I detta läge borde politikerna ägna mindre energi åt att reglera resterna av det försvinnande monopolet än åt att blicka framåt mot de frågor som nu än mer än tidigare bör vara de centrala för ägarna om de vill ha kvar någon public service.

Digitaliseringen har fört med sig möjligheter att nå ut med ljud och bild vid sidan av radion och tv-apparaten, utanför det tillståndsreglerade och licensbelagda teknikområdet. Alla nya plattformar och distributionsmöjligheter som de stora telekom- och nätaktörerna erbjuder och den ekonomiska tyngd som dessa lägger i vågskålen i kriget om intäkterna i den digitala världen kan lätt ge intrycket att ”public service”, Sveriges Radio och Svt, kommer att ha små chanser att hävda sig framöver.  De som kan arbeta branschöverskridande, internationellt och i alla geografiska riktningar utan politiskt betingade hämskor har ett försprång i denna nya konkurrensmarknad.

Kommersiella aktörer med större resurser och kapacitet än de traditionella mediehusen att göra upplägg och affärer kan ta hem utrymmet i de mobiler vi gör oss allt mer beroende av och också lägga beslag på sändningsrättigheterna till de populära evenemangen. Så sker nu redan också i en rätt betydande utsträckning som i de aktuella fallen med de för Svt förlorade sändningsrättigheterna till de olympiska spelen 2014 och 2016.

Det går inte att vrida klockan tillbaka.  Svt och SR kommer troligen oavsett hur framsynta ägarna än är att förlora en hel del terräng i den ökande konkurrensen. Allt annat vore orimligt. För detta talar utvecklingen inom andra områden där tidigare monopol upphört till följd av tekniska genombrott, ändrade politiska förutsättningar eller inbrytningar från nya konkurrenter. Sådana aktörer som SAS, Telia, Posten, SJ och Apoteket har fått se helt nya förutsättningar för sin verksamhet. Samtidigt är deras överlevnad och utveckling i den nya marknadssituationen allt mer beroende av företagsledningarnas skicklighet och i allt mindre utsträckning ett resultat av nationella regleringar eller internationella politiska överenskommelser.

Utan ett nytänkande på ägarsidan kommer konsekvenserna av det nya medielandskapet att bli övervägande negativa för public service. Ägarna måste därför inse att de behöver ge public serviceföretagen sådana förutsättningar att de fortsatt kan nå ut till allmänheten med ett utbud som är både brett och djupt. Istället för ökad reglering av publicserviceföretagen borde ägarna därför pröva det motsatta angreppssättet. 
   Hade som en jämförelse ägarna till det forna Televerket försökt bestämma spelplanen för Telia skulle de aldrig ha levererat ett regelverk som möjliggjort att företaget idag äger mobiloperatörer i det forna Sovjetunionen eller att de, i samverkan med ett stort antal andra företag, ständigt erbjuder nya digitala tjänster inom områden som ingen utanför kretsen av de inom branschen verksamma ens kunnat föreställa sig existensen av några få månader före deras lansering.

Med andra ord: public serviceutredningen borde se på alternativet att staten inte begränsar spelplanen för publicserviceföretagen överhuvudtaget. Det enda en klok statsmakt behöver fatta beslut om är den fleråriga finansiering och storleken på denna. Det skulle vara ett verklighetsanpassat förhållningssätt, i linje med hur en klok investerare uppträder. Den som sitter på pengarna sitter ändå alltid ytterst på makten likväl. Makt bör dock utövas med eftertanke och instrument för att bedöma hur publicserviceuppdraget sköts finns i rikt mått. Vi har ju en omfattande medieforskning och intresset för mediefrågorna hos allmänheten är stort.

Lars G Johannesson