Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
PAKETERING

Martin Bentancourt: Presentpappersgenerationen

Publicerat onsdag 16 maj 2012 kl 10.32
Martin Bentancourt, programledare SR Metropol och krönikör på Medieormen FOTO: Nina Allergren/SR

YTA VS DJUP. SR Metropols Martin Bentancourt försökte häromdagen se filmen Deer Hunter från 1978, men bara somnade. Efter mycket kaffe och på tredje försöket tog han sig igenom den Oscarsbelönade kvalitetsrullen och insåg att något allvarligt hänt med hans generation. Den har förvandlats till rastlösa säljare och konsumenter som har blicken på presentpappret och inte tar sig tid för fördjupning.

Forskare har kommit fram till att det på 1970-talet kunde dröja så länge som 30 minuter in i en film innan biobesökaren fick ett någorlunda grepp om handlingen. Idag ligger den siffran runt 5.
   Jag försökte se Deer Hunter häromdan. Somnade.

Den klassiska rullen från 1978 med Robert De Niro och Christopher Walken som drog hem fem Oscarstatyetter, bland annat i den tunga kategorin ”Bästa film”, måste jag erkänna var mödosam att se. Inte för att det är en dålig film – tvärtom. När man väl sett den (tre sittningar + mkt kaffe) inser man vilken odödlig klassiker det handlar om. Men det är en sådan typ av rulle (läs: gammal) som inte kammar mig medhårs så som jag vants vid med min generations filmer, där det går undan mellan scenerna och många sittningar gjorts med testpublik innan filmen släppts för att försäkra mig om att jag inte för en sekund tråkas ut i biosalongen.

För min generation är Deer Hunter en relik ur en fjärran epok där folk tog sig TIDEN att låta saker sjunka in i sin egen takt.
   Idag förstår framgångsrika filmbolag att de måste slåss om min uppmärksamhet med tusentals andra medieaktörer som kommer min väg dagligen.
    Och konkurrensen blir hårdare för varje år som går.

Intet nytt under solen såklart, men jag har en gnagande känsla att detta "säljartänk" har gått från företagen över till privatpersonen. Hela min generation har förvandlats till säljare och köpare, och likt filmbranschen är vi väldigt medvetna om hur vi vill sälja in våra argument samt hur vi upplever att vill köpa andras.
   Det har helt enkelt blivit det språk vi lärt oss använda allra effektivast sinsemellan.

Gränsen mellan privatperson och mediekonsument har sakta suddats ut. Självklart tänker jag på det sociala nätverk som vi alla lärt oss att älska och hata: Facebook. Där man förr övertalade sin polare att hänga med ut på en öl "för att det var så längesen" så får jag idag ofta höra "hur bra just det där utestället är för just mig", hur detta ställe "spelar precis den musik jag gillar" eller hur mkt jag skulle tjäna på att gå ut just ikväll. Just dit. Just nu.
   Ibland blir jag utbjuden utan att veta att det är ett event dit någon (läs: vän) egentligen behövde fylla ut lokalen med ett visst antal människor.

Andra gånger vet jag inte om en polare bara råkar nämna en grymt bra deal som den gjorde med ett teleföretag eller om jag, helt omedveten om det, sitter och lyssnar på dennes säljpitch.
   När gick jag från vän till lokalutfyllare?
   Från amigo till telefonabonnemangskonsument?

Eller så varierar det i mina vänners ögon beroende på situation. Vare sig man gillar det eller ej går det inte att förneka att om  det är tillräckligt enkelt, snyggt och kortfattat så kommer vi troligen köpa det du säljer.
   På andra plan lyssnar vi oftast inte till den politiker som argumenterar på ett sätt som vi uppfattar som abstrakt eller flummigt, såsom ”solidaritet och rättvisa för alla” utan lyssnar hellre till den politiker som anammat säljarrollen och istället talar till våra direkta behov (tänk ”2000 kronor extra i fickan varje månad” –argumentet)

Vare sig man vill sälja strumpor eller rädda isbjörnen från utrotning bör man använda sig av samma säljarteknik för att nå oss: Enkelt, snyggt, kortfattat.

Vare sig man vill sälja strumpor eller rädda isbjörnen från utrotning bör man använda sig av samma säljarteknik för att nå oss: Enkelt, snyggt, kortfattat.

De stora förlorarna är givetvis de som tänker med hjärtat men inte lärt sig att paketera in sitt argument på ett säljande sätt. De som försöker övertala istället för att sälja in. De som helt enkelt inte ser sig själva som säljare och tar till långa argument där vi som konsumenter förväntas utgå från våra egna principer över vad som är ”rätt och fel”, vilket ofta resulterar i den fruktade informationsklaustrofobin. Då stänger vi av.

Många är de företag som misslyckats med att nå dagens konsument i tron om att vi skulle köpa det paket de säljer utifrån dess kvalitativa innehåll och helt missat att vi inte har själva paketet som köpkriterium, utan presentpappret.

Som medieprofil klurar jag dagligen på hur jag kan ge min generation det ”Deer Hunter” jag vet att konsumenten innerst vill ha, utan att kompromissa om innehållet för att göra det tillräckligt enkelt, snyggt och kortfattat för min älskade presentpappersgeneration.
   Uppenbarligen misslyckas jag än, se bara hur långrandig denna text blev ;)

Martin Bentancourt
Programledare
Sveriges Radio Metropol
Twitter: @BentanOnline

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".