Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
PUBLIKDIALOG

Markus Pettersson: Hur publikt är public service?

Publicerat tisdag 29 maj 2012 kl 12.42
Markus Pettersson, projektledare för läsarrelationer och sociala medier på Göteborgs-Posten. FOTO: Måns Langhjelm

PUBLIC SERVICE OCH PUBLIKDIALOGEN. Jag sparkar inte in en stängd dörr när jag säger att sociala medier både gett mediehusen en ny plattform för att publicera och en möjlighet att enkelt bygga personliga relationer med läsare, lyssnare och tittare. Det senare skulle man kunna tro att apostlarna för public service vill anamma med hull och hår, men i stället ser vi ofta hur dessa ansikten utåt hellre ägnar sig åt att bekräfta sig själva, branschkollegorna och kändispolarna. Något som får åtminstone mig att undra – varför ställer inte arbetsgivarna högre krav?
   Detta undrar Markus Pettersson, projektledare för läsarrelationer och sociala medier på Göteborgs-Posten.

Göteborgs-Posten gör vi vad vi kan för att internt utbilda och uppmuntra till dialog och publikrelation. För oss är det ur alla synvinklar givande att lära känna våra läsare. Ekvationen kräver ingen kärnfysiker: ju fler vi följer och pratar med dagligdags, desto djupare blir vår förståelse för omvärlden. Om högmod går före fall så känns ödmjukhet och öppenhet som en bättre väg.
   Hur ser det då ut för public service, där det väl till och med torde vara en skyldighet mot licensbetalarna?

Jag väcktes en morgon förra veckan av att klockradion spelade Morgonpasset. Vid ett tillfälle tog gänget in sångaren Lars Lindqvist från Billie The Vision och Martina Thun var inte sen att berömma honom: ”Sen dök du upp på Twitter och då tyckte jag du var väldigt, väldigt rolig. Det är få ju när man är ute på mikrobloggar, tycker jag i alla fall, som är på riktigt underhållande. Det är många i min feed som bara liksom skryter om sig själva.”.
   Jag kan hålla med om att dessa tendenser finns bland en del, men det är uppenbart att världsbilden i detta fall bygger på de begränsningar Martina själv valt att sätta på sitt eget flöde.

Går vi in på hennes Twitterkonto finner vi att hon följer drygt 200 personer och organisationer – nästan uteslutande medier, (bransch-)kollegor och kändisar. Det är en besvärande homogen och en för helheten icke-representativ samling personer som hon bygger sitt uttalande på. För att sätta de drygt 200 i sitt sammanhang: i dag finns det enligt bland annat Twittercensus ungefär 300 000 svenska konton på Twitter. Är det okej att på de grunderna uttala sig på det här sättet - ska vi tillåta oss göra svepande och ogrundade generaliseringar om människor som faktiskt finansierar lönechecken?

Nu ska inte detta inlägg ägnas åt Martina-bashing, hon ska inte ensam lida pin för något hon bara är ett exempel på. För när man ser sig om bland andra representanter för public service, i liknande roller som hennes, märker man att det är ett vanligt fenomen. Vi kan kalla det Lex Annika Lantz – programledare och reportrar som Pär Lernström, Morgan Larsson, Kodjo Akolor, Gina Dirawi, Mats Knutson, Jessica Almenäs, Marie Lehmann, Åsa Avdic, Anna Hedenmo med flera håller sig till en liten klick av likasinnade i stället för att öppna upp sina sinnen och flöden.
   Vissa av redaktionerna går till och med i fällan med officiella konton – där arbetsgivarna enkelt och direkt kan styra förutsättningarna. Det talar för ett kulturellt problem som behöver lösas ut snarast.

Jag efterlyser att man använder plattformar som Twitter för att aktivt visa intresse för allmänheten och på eget initiativ ta upp dialog, i stället för att göra en ny Ring så spelar vi och bara besvara det man måste.
   Varför anser sig inte Sveriges Radio och SVT ha den här skyldigheten mot sina konsumenter? Och om du arbetar i medier som är så personliga och nära lyssnarna, varför försöker du inte själv bredda basen för den världsuppfattning du bygger ditt värv kring?

Kalla mig naiv, men de som inte tar chansen att verkligen lyssna på omvärlden när det är så enkelt som på Twitter tror jag inte tar den annars heller. Och även om de ville, hur skulle det gå till utan att sätta någon form av filter mellan sig själva och verkligheten? Det här handlar om så mycket mer än research för och produktion av ett gig, det handlar om att aktivt och kontinuerligt skapa sig en egen bild av och förstå samtiden – och det gör man inte bäst genom en telefonsluss för det lilla fåtal som aktivt söker kontakt den vägen.

Hur kommer det sig att arbetsgivarna inte ställer högre krav och vad gör de för att utbilda i de möjligheter, skyldigheter och förväntningar som kommer med aktivitet i sociala och publika plattformar? Är det måhända en direkt följd av att enskilda redaktioner/produktioner är för frikopplade från den dagliga verksamheten?
   Frågorna hopar sig. Jag är för dåligt insatt för att kunna hitta de direkta orsakerna, men verkan kan bli direkt skadlig i takt med att de mer transparenta sociala medierna får allt starkare folkligt fäste. När förväntningarna höjs och konkurrensen stärks minskar nämligen konsumenternas tålamod.

Frågan måste ställas och aktivt besvaras: Är det lämpligt att vid den här tidpunkten alienera sig från sina lyssnare, eller är det snarare dags att ta klivet ut från kändisbubblan och berika både lyssnarnas och sin egen licensfinansierade vardag? Fler borde anamma det fantastiska arbete som exempelvis P3 Nyheter har gjort med att dagligen lyssna på och aktivera lyssnarna, innan det är för sent.

Markus Pettersson
Projektledare, Läsarrelationer & Sociala Medier
på Göteborgs-Posten
twitter.com/LexMarkus

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".