UTRIKESJOURNALISTIK

Ann Törnkvist: Att söka upp kriget

UTRIKESJOURNALISTIK. På Grävseminariet i Malmö tidigare i år frågade den brittiske journalisten Iain Overton de svenska journalisterna på plats i föreläsningssalen om de varit i Afghanistan. Endast ett fåtal händer sträcktes upp i luften, varav en var min. "Kom igen, guys, ni har ju trupper där," sa Overton uppgivet.
   Men jag valde också att inte åka tillbaka.
   Ann Törnkvist är journalist och just nu vikarie på SR International. Idag skriver hon på Medieormen om varför hon ville åka till Afghanistan och varför hon valde att inte åka tillbaka.

Jag var på väg hem till New Delhi efter en runda arbetsintervjuer i Sverige och en midsommar firad i systerns sörmländska paradis och jag sov. Jag sov i den strutsliknande marionettställning man till slut anammar på flygplan då man lyckats trycka in pannan mellan nackstödet och fönstrets rundade plastkant. Men jag vaknade om och om igen. Det var bilder av bomber, av hetta, utmattning och poänglöshet som väckte mig. 

Ett par veckor tidigare hade min chef på en internationell nyhetsbyrå frågat mig och en av de andra bildredaktörerna om vi ville åka ut med trupperna i Afghanistan. Fotograferna, sa han, sa allt oftare nej. Risken för improviserade bomber vid vägkanten var allt för stor. Min kollega sa nej, jag sa ja till att återvända till Afghanistan.  
    Veckorna flöt förbi i den hetsiga puls av arbete som karakteriserade min vardag i New Delhi, jag fick inget besked. Jag åkte hem. Jag knarkade Sverige, sen var det dags att åka tillbaka. Och där, på flygplanet, undrade jag innerligt varför jag sagt ja.

När jag åkte till Afghanistan första gången för att rapportera från presidentvalet 2009 var det två personer som opponerade sig. Min syster bad mig ifrågasätta min egen motivation. "Det är krig" sa jag, "journalister är som sjuksystrar, det kan inte finnas för många ute på fältet." Min kompis Ben frågade om jag var beredd att leva med konsekvenserna om någonting hände (min mor hade precis sökt jobb i Baghdad, så varken hon eller min far hade mycket utrymme att säga ifrån).
   Bens och min systers ord återvände till mig på planet där jag sov ryckigt, mitt försök till vila uppslitet av ödesmättade mardrömmar. Varför? Vad är det du ska uträtta? Vad är det du ska bevisa? Och för vem?

När jag till slut återvände till kontoret i New Delhi fick jag veta av min chef att huvudkvarteret sagt nej till att skicka ut mig med trupperna. Jag hade ingen erfarenhet från krig, sa han. Det hade väl inte heller du första gången du åkte ut, kontrade jag. Men mina protester var lönlösa.
   Var det paternalism, sexism, eller hade min chef helt korrekt lagt märke till att jag var på väg att lämna nyhetsbyrån ändå, att det inte fanns ekonomiskt underlag för dem att skicka mig på den dyra konfliktutbildningen som deras försäkring kräver om jag tänkte överge skutan bara ett par månader senare?
   Oavsett anledningen sa jag upp mig dagen efter. Med full intention att åka tillbaka till Afghanistan. Men resan blev inte av. För att jag inte hade råd.

Jag avråder verkligen resor till krigshärdar utan försäkring men jag känner flera kollegor som har gjort det. En frustration, en protest mot svenska medier som inte skickar sina korrar till krigshärdar så ofta som de borde? Och som oftast betalar så lite att riskerna för frilansare inte känns värda att ta.
   Alla de här minnena och grubblerierna väcktes i förra veckan när jag å Radio Swedens räkning intervjuade Anders Carlén.  Han har precis skrivit en bok om svenska krigsveteraner – från Andra världskriget fram till dagens konflikt i Afghanistan. Han har själv tjänstgjort i Bosnien och i Kosovo.

Vi satt kvar en stund efter mikrofonen stängts av – pratade om 'war junkies', Marie Colvin, och hur man förklarar allt till dem som väntar på en hemma, om de ens frågar...
   Och det gör de inte alltid.
   Svenskar är ju som bekant mycket skygga och vill inte göra bort sig eller få andra att känna obehag. Så tystnaden är märkbar när man flyttar hem.
   Det är inte heller som om vi lever i en fredsbubbla i Sverige, vi är omgivna av veteraner av olika slag, i synnerhet på SR International – de som växte upp i ett inbördeskrigs skugga, de som flydde efter fem år vid frontlinjen.

Historierna delar man inte med sig av på första fikastunden när man landar här som vikare, man påtar inte i minnen av ögon som ramlat ur från tryckvågen av en bomb eller de inre vykort av bloddränkt sand man bär med sig från slagfältet. Men de kommer upp allt eftersom. Det finns erfarenhet och expertis på SR International som sällan kommer till sin rätt.
   Min egen korta resa till Afghanistan 2009 är ingenting i jämförelse. Jag var endast kvar i huvudstaden Kabul och trots att de branta dalgångarna och trånga gränderna ibland fick mig att känna mig otrygg, visste jag att jag befann mig i förhållandevis trygghet.

På Hotell Mustafa, där vi varje morgon käkade afghanskt bröd med La Vache Qui Rit-ost (som jag fortfarande inte kan äta) och drack svart kaffe serverat av en uråldrig servitör vars smeknamn kort och gott var "My Friend", kunde man beställa 100 beväpnade vakter från matmenyn, om man så ville.
   Jag vill fortfarande åka tillbaka trots att jag på grund av den dyra krigsförsäkringen aldrig tjänade in de pengar jag lade ut på resan. Jag vill fortfarande åka tillbaka – men ut med trupperna?

Jag vet inte om jag vågar, och jag är nu gammal nog att inte skämmas för det.

Ann Törnkvist
Journalist, just nu reportervikarie
SR International
www.anntornkvist.com

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista