PUBLIKDIALOG

Christian Gillinger: Näthatet och kommentarsfältsskulden

KOMMENTARSFÄLT/NÄTHAT. Sommaren 2011 fick stora delar av Media-Sverige något slags kollektivt kommentarsfältskrupp och flera sajter stängde sina kommentarsfält helt. Orsaken stavades ”näthat” och just då handlade det om efterdyningar efter Breviks massmord i Norge. Många skrev, jag också.
   Medieormen återpublicerar ett inlägg i näthatsdebatten som Christian Gillinger, till vardags projektledare på Sveriges Radio, tidigare publicerat på sin privata blogg.

Men det var inte första gången ”näthatet” diskuterades, bara något halvår tidigare hade författaren och krönikören Marcus Birro blivit lurad av TV3 och orsakat en liten storm som slutade med att han avgick från Twitter. typ.

Han kom tillbaks sedan kanske ska tilläggas.

Journalisten Sam Sundberg skrev då i januari 2011 alldeles utmärkt på SvD.se:

Det har alltid funnits rasister, sexister, rättshaverister och andra kverulanter. Med internet har de som tidigare knöt näven i fickan eller spottade i tidningen fått nya möjligheter att framföra sina åsikter offentligt. Ibland eldar de på varandra, men nätet har framför allt gjort dem synligare, inte fler.

Han pekar på att ”näthat” inte har med ”nätet” att göra, utan att det är ett redan befintligt gammalt hat som nu bara fått en synligare plats. Och så är det fortfarande, 2013, två år senare.
   Analysen som gjordes då, var att det som krävdes för att hantera alla rasister, sexister och andra kverulanter i princip uteslutande handlade om att generellt begränsa möjligheten för kommentering. Man införde förhandsmoderering så att ingen kunde skriva direkt. Man tvingade folk att skaffa konton för att kunna kommentera. Man begränsade antalet kommentarer var och en kunde göra. Några stängde sina kommentarsfält helt.

Och när diskussionen med jämna mellanrum blossar upp igen så är det samma sak det handlar om, nämligen hur vi ska göra för att hålla de där jobbiga näthatarna i schack. Få talar om hur vi får de icke-hatande att vilja delta, hur vi gör tydligt vad vi förväntar oss av kommentarsfälten och hur vi visar att kommentarsfältet är något vi intresserar oss för.
   För i praktiken har vi journalister skitit i kommentarsfälten sen vi började använda dem. Vi såg att bloggvärlden gjorde succé med sin läsarmedverkan, vi uppfattade kanske en press att ”alla ska ha det” och så tog vi helt enkelt hela konceptet och flyttade över det till vår egen sajt.

Men det fanns en stor skillnad. Där bloggarna drevs av personer med ett brinnande och genuint fritidsintresse som de delade med andra, så bemannades våra sajter av professionella yrkespersoner som hade fokus på att berätta, inte konversera. Bloggarna satt på kvällarna, journalisterna loggade ur efter 18.00.  Där bloggarnas inlägg handlade om specifika saker, ofta drev en tes eller åsikt, så hade vi kommentering på ”Buss körde av vägen i Skåne”. Inte så konstigt att det blev fel.
   Det lämnade fältet helt fritt för nättroll, ”rasister, sexister, rättshaverister och andra kverulanter”. Det finns inget som lockar till sig troll som ett dåligt skött kommentarsfält. Jag har sett månadsgamla trådar under artiklar med inlägg formulerade som testbloss ”Här kan man ju skriva vad man vill för det är ändå ingen som bryr sig”.

Ingen brydde sig redaktionellt, och fortfarande är det få som bryr sig. Hur många journalister kommenterar? Hur många kommenterar på andra sajter än den egna? Jag tror det är rätt få.
   När kommentarsfälten ska styras upp handlar det väldigt lite om att väcka redaktionellt engangemang för dem och väldigt mycket om polisarbete: låsa, stänga, förhindra och blockera. Det, är det jag menar med ”kommentarsfältsskulden” i rubriken till det här inlägget. Vi har bett om folks medverkan, engagemang och tid, utan att själva investera en minut i att skapa grunden för ett bra samtal och en bra diskussionsmiljö.

  • Vi har aldrig tänkt efter och definierat ett syfte: Vad vill vi få ut av kommenteringen?
  • Vi har inte brytt oss om att fundera över vad det är vi vill prata om (Om man tänker på exemplet med bussen i Skåne ovan, exakt vad är det som ska kommenteras? Bussen? Skåne? Busstrafik i allmänhet? Kollektivtrafik? Trafiksäkerhet?)
  • Och vi har framförallt själva hållit oss undan och varit tysta.

Det är skulden vi har i att ”näthatet” är vad det är. Vi har i själva verket skapat en alldeles perfekt miljö för de rasister och sexister som har all tid i världen och ett enormt engangemang att bre ut sig i. Och vi har sett till att skrämma bort de vettiga kommentatorerna genom att göra det svårare att delta.

Åren går och vi står fortfarande och stampar på samma ställe, med samma trötta förslag och grunda analys. Istället för att se det självklara: Om vi ska sno bloggarnas koncept så räcker det inte med att sno ytan, vi måste ta med djupet också: bry oss om konversationen och bry oss om ämnet (om ni undrar hur har jag skrivit ner några idéer här).
   När vi gjort det kommer det vara så oerhört mycket enklare att stoppa dem som förstör: trollen, rasisterna, sexisterna, rättshaveristerna och andra kverulanter.

Och det kommer betala sig i bättre och mer relevant journalistisk, nöjdare läsare och lyssnare och ett ökat förtroende. Det är jag övertygad om.

FOTNOT: Texten är ursprungligen publicerad här

Christian Gillinger
Projektledare för sociala medier
och interaktivitet på Sveriges Radio Digitala medier
Privat blogg: gillinger.se/
twitter.com/gillinger

Läs också: 

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".