Yasmine El Rafie, utvecklingsredaktör för sociala medier på Sveriges Radio och krönikör på Medieormen FOTO: Mikael Andersson/SR
DEMOKRATI

Yasmine El Rafie: Ny avhandling om demokrati i sociala nätverk aktualiserar journalistikens ansvar

DEMOKRATI/SOCIALA MEDIER. Hösten 2011 sände SVT dokumentären ”Staden som offrades”, som redan mött kritik när den visats i Norge och senare också fälldes i den svenska granskningsnämnden. Påståendena om Srebrenica i filmen upprörde många svensk-bosnier som krävde att SVT skulle backa från vad de såg som ett försvarande av förintelseförnekelse. Motståndet organiserades till stor del via Facebookgrupper, där en snabbt samlade över 9000 medlemmar utan att det skulle finnas en förening som samlade dem. Därefter samlades gemensamma krafter till demonstrationer, dokumentation om hur filmen bröt mot gängse historiebeskrivning om Srebrenica och anmälningar. Efter en vecka backade SVT.
   Yasmine El Rafie tänker på den händelsen när hon läser Nils Gustafssons doktorsavhandling i statsvetenskap om eliter i sociala medier och i politiken, Leetocracy – Political participation, social network sites and inequality.

Enligt Nils Gustafssons avhandling finns det “inga skäl att tro att tidigare inaktiva medlemmar av ett samhälle plötsligt ska träda fram och agera politiskt. Uppsatsen är grundad på intervjuer med ett urval personer. Troligen ingick inte personerna från Risingeplans framtid , Pantrarna för upprustning av förorten eller Megafonen   i studien. Kanske består de, som Journalisten sammanfattade avhandlingen, av ”mest högutbildade personer på höga positioner inom politiska organisationer som tar mest plats, precis som i samhället i övrigt.” Vad vet jag.

För den oinsatte kanske inte svensk-bosnier skulle vara den grupp som dyker upp när man frågar efter eliter i Sverige, men skrapar man på ytan stämmer Gustafssons definition av ”elit” (eller ”leet” som han väljer att skriva enligt vedertagen internetslang eftersom huvudämnet är politik i sociala nätverk på internet).  Svensk-bosnier är en av de mest välutbildade minoritetsgrupperna i Sverige, med många väletablerade akademiker som kommit hit både som vuxna och som barn.
   Men ovannämnda exempel till trots är slutsatsen i avhandlingen alltså att makt och inflytande ger mer makt, followers, och inflytande även i sociala medier. Ibland kan de inflytelserika personerna skifta, men hierarkierna kvarstår.

Den som inte är kändis och någon gång hoppats på retweets kan lätt känna igen sig. Precis som på skolgården skapas kluster kring personer vars åsikter lyssnas på och sprids, något som i samband med Twittercensus 2011 beskrevs som ”kändisar och deras hangarounds”, stora noder i ett hav av små prickar. En kändis får retweets. I det här exemplet även när kändisen är den som har färre följare.
   Den som jobbat på redaktion vet att det är utredaren man ska intervjua, inte utredningssekreteraren trots att det kan vara hen som egentligen kan ämnet bäst. För att nå ut på sociala medier används ambassadörer (något även vi rekommenderar i vår handbok  ). Men vem blir nod? Det är långt ifrån jämt den kunnigaste – utan det blir personer med mest stjärnglans, vassast tunga, elakast jargong. I tv-sofforna åker vissa experter skytteltrafik medan andra aldrig rings – och eliten hjälper till att backa upp eliten.

Tove Meyer skrev förra veckan en artikel i Expressen om kändisar i public service. Där berättade hon om hur en kändis föreslagit en programidé för Svt men att den inte godkänts för att proglamledaren inte var känd nog.
   För några veckor sedan spelade arabvärldens Britney Spears, Nancy Ajram, i Stockholm, och folk kom inresande från hela landet. Bara SvD skrev. Engagemanget från de cocktailklädda fansen som serverades drinkar av blonda servitörer på Clarion förblev obevakat. De var "fel sorts" fans till "fel sorts" kändis.

Nils Gustafsson landar i att teknik i sig knappast är en quick fix för att komma till rätta med sociala klyftor och en känsla av uppgivenhet och är snarare ett medel att rekommendera för informationsinfrastruktur i politiska partier, om än med en stafettpinne han hoppas tas över av forskare inom fältet påverkan av politiker. (Jag förstår också avhandlingen definition av ”politiskt deltagande” med övervikt åt parlamentarism). Till viss del förstår jag hans slutsats. Men det betyder inte att människor med en känsla av uppgivenhet inte ger uttryck för sin frustration i de sociala nätverken, eller försöker organisera sig. Eller för den delen saknar inflytande i sina nätverk.

Så vad är då lösningen på detta dystra scenario? Well, det skulle kunna vara här vi journalister kommer in i bilden. Vi har mandatet att besluta vems röst vi låter höras. När jag nyligen intervjuade personer i den brittiska mediesfären  förvånades jag över hur få som reflekterade över nyhetsvärderingen och inflödet av influenser. Få hade överhuvudtaget mailadresser som de kunde nås på men många fanns på twitter, som även i Storbritannien uppfattas som ett elitmedium.

Facebook fanns knappt på kartan som kommunikationsmedel och Blackberrys kommunikationssystem BBM nämndes av en enda person – webbredaktören för minoritetstidningen Nigerian Watch. För honom var det ett oundgängligt verktyg eftersom det är det verktyget just brittiska nigerianer ofta kommunicerar via.
   Gustafsson håller inte med mig. Hans teori pekar på om hur mediekonsumtionen i allt högre grad går mot ett samhälle där individer väljer och väljer bort information som inte ligger i deras intressesfär via sociala nätverk och länkar som i hög grad refereras av vänner. Följden – ett ännu lägre politiskt intresse och kunskap bland lågutbildade.

För oss journalister blir ansvaret i så fall desto högre. Oavsett hur intresset för partipolitik ser ut bland lågutbildade, som är Gustafssons definition av icke-elit (varför inte prata klass istället?) så innebär det inte att engagemang saknas för samtliga samhällsfrågor. Den som inte är övertygad kan testa kommentarsfält om varg, bensinskatt, provision på vattenkraft tillbaka till deras kommuner, med mera. Sedan är det en annan sak om dessa frågor även intresserar surdegsjournalister på Söder – men det ska inte spela någon roll! ”Ungdomar är inte intresserade av historia och långa reportage” – nähä, testa P3 Dokumentär. ”Unga tycker böcker är tråkigt” – säg det till SR Metropols Passa boken.

När jag modererade liverapporteringen parallellt med Studio Ett:s reportage om det delade Sverige vällde responsen in – just från många av dessa ”lågutbildade”, som hade välgrundad kritik mot politikernas förslag till lösningar i studion. SVT Debatt. Ring P1. Populära program – men raljerade kring från ”eliten”. Om inte Carl Bildt ringer in förstås, en politiker och kändis från topp 10 listan på Twitterbarometern.

Lika dyster som doktorsavhandlingens slutsats är känslan av att jag nu loopat i två år (sedan Guldspadenomineringen av Flashbacktråden) med mantrat ”ner från elfenbenstornet”. Vad har gått fel när kollegor raljerar över program som tar även icke-eliters engagemang på allvar istället för att fundera på hur de ska få till en vinkel som ger ett ökat förtroende för deras program från alla grupper – och samtidigt kanske bidrar till ett än mer ökat engagemang från fler grupper i samhället?

Yasmine El Rafie
utvecklingsredaktör för sociala
medier på Sveriges Radio
twitter.com/YasmineSR

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".