Nils Funcke. FOTO: Martin Camitz
DEBATT

Nils Funcke: Värna utgivningsbevis för webbplatser - trots Lexbase

De webbplatser som använder det frivilliga utgivningsbevis som beskrivits som ett kryphål i diskussionerna om Lexbase spänner över hela samhälls- och kulturlivet.
  Istället för att kritisera systemet med frivilliga utgivningsbevis borde de som upprörs över Lexbase fundera på vad som kan göras med nuvarande regler och lagar, skriver journalisten och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke och menar att det finns all anledning att värna om de frivilliga utgivningsbevisen.

Den 30 januari i år fanns 881 giltiga utgivningsbevis för webbplatser. De spänner över hela samhälls- och kulturlivet. Bland dem finns unika webbtidningar, webbplatser för fyr-entusiaster och hundälskare. Fackliga organisationer, bokförlag, privatpersoner, politiska partier och intresseorganisationer har startat webbplatser för att i skydd av grundlagen kunna driva opinion för sin sak.
   De använder alla det frivilliga utgivningsbevis som i kölvattnet efter Lexbase nedsättande beskrivs som ett kryphål. Lexbase.se har fått en del av dem som normalt har ett huvud att tappa det, kräva grundlagsändring för att kunna täppa till kryphålet.

De etablerade medierna fick 1992 ett automatiskt skydd för sina webbplatser. Sedan dess har allt fler och fler webbplatser tillkommit men de hamnade alla utanför det extra starka skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger.
   ”Det skydd för massmedier som grundlagarna är avsedda att ge motsvarar alltså inte dagens massmedieanvändning”, konstaterade regeringen i en proposition i december 2001.

En ändring var enligt regeringen nödvändig för att lagstiftningen skulle vara i samklang med tekniken och att nya aktörer som enbart publicerade sig på nätet skulle kunna skaffa sig samma skydd som de etablerade medierna. Visserligen befarade regeringen att det var ”långtifrån osannolikt” att införandet av frivilliga utgivningsbevis skulle kunna leda till fler överträdelser. Men det var ett pris man fick betala och sådana brott skulle beivras för sig.
   Systemet med frivilligt utgivningsbevis har under de elva år det funnits fungerat bra och tjänat väl.

Farhågorna om att webbplatser med utgivningsbevis skulle bli en fredad zon för kriminella och ett forum för systematiska integritetskränkningar har inte inträffat. Det visar bland annat de två undersökningar som yttrandefrihetskommittén lät göra. Kommitténs slutsats var att webbplatserna till övervägande delen utgjorde ett värdefullt bidrag till samhällsdebatten och i att verksamheten i allt väsentligt kännetecknades av ansvarstagande.

Det är detta system som bland andra Datainspektionen vill ta bort eller möjligtvis förändra, oklart vilket och oklart hur. Det finns trots Lexbase all anledning att värna bestämmelserna som ger andra än de etablerade mediernas rätt att få det skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger. Datainspektionen borde istället för att försöka jaga fram grundlagsändringar fokusera på de närmare 1,3 miljoner unika webbplatser under huvuddomänen .se som inte har utgivningsbevis. Där begås systematiska och otaliga övergrepp med föga reaktion från samhället.

Varje år anmäls omkring 12 000 fridskränkningsbrott, till exempel förtal, ofredande och olaga hot. Många av dem begås på eller med hjälp av nätet. Det vore fel att säga att polis och åklagare lägger anmälningarna på hög i bemärkelsen att högen kommer att betas av med tiden. Det är mer korrekt att beskriva det som att anmälningarna körs i ”papperstuggen” eftersom de aldrig kommer att utredas. Det har utvecklats en tolerans i samhället för kränkningar som även drabbat rättsväsendet.

Datainspektionen beklagar att den är bakbunden och inte kan agera mot webbplatser som har utgivningsbevis. Sannolikt något att glädjas över i och för sig. Men istället för att kräva grundlagändringar borde Datainspektionen bli vred över att deras anmälningar till polisen för brott mot personuppgiftslagen inte utreds. Uppvakta regeringen så att energin läggs på att uppdaga, utreda och åtala för de fridsbrott som begås. Här finns inga bakbundna händer.

Åter till Lexbase som återuppväckt kraven på inskränkningar i offentlighetsprincipen och grundlagen. Visserligen finns ett antal andra webbplatser med utgivningsbevis som också enbart ägnar sig åt att tillgängliggöra domar. Men det nya med Lexbase är att den har sökfunktioner som appellerar till våra sämsta sidor, hämnd och lynchjustice. Påståendet att den kan ge trygghet kan bara beskrivas som humbug.
  Istället för att kritisera systemet med frivilligt utgivningsbevis borde de som upprörs över Lexbase fundera på vad som kan göras med nuvarande regler och lagar. De räcker längre än de tycks tro.

Att utpeka någon som brottslig eller i övrigt för ett klandervärd liv utgör förtal. Även om uppgifterna är sanna utgör spridningen av dem en straffbar gärning om det inte var försvarligt att lämna uppgifterna. Ett antal välskrivna och övertygande stämningsansökningar för förtal skulle kanske räcka för att Lexbase inte ska komma upp igen. Sannolikt kommer JK inte att ta upp någon av det 60-tal anmälningar som inkommit. Kraven är och ska vara höga för att samhället göra förtalsmål till sitt. För enskilda att driva sin sak är tungt och kan bli kostsamt.

Återstår en möjlighet. Nog borde väl Advokatsamfundet som reagerat starkt mot Lexbase kunna förmå några av sina medlemmar att pro-bono (för det allmännas bästa) driva några enskildas sak. Eller kanske Mårten Schultz och hans ”legal clinic” kan bidra med något konstruktivt? Det torde inte vara svårt att bland Lexbase domar hitta enskilda som inte har några offentliga uppdrag eller inte är att betrakta som offentliga personer. Fall där det heller inte finns andra omständighet som gör att det skulle kunna vara försvarligt att lämna uppgifterna om deras gärningar.

Lexbase uppfyller, eller uppfyllde, kriterierna för att ha gjort uppgifterna om enskildas brott tillgängliga. Det finns inget krav på att domarna ska ha lästs av ett visst antal personer för att ett brott ska ha begåtts. För nätpubliceringar gäller samma princip som för tryckta skrifter. Till exempel kan en bok som innehåller förtal åtalas så fort den hamnat i bokhandeln även om ingen ännu hunnit läsa den.

Nils Funcke
Journalist, tidigare sekreterare i Yttrandefrihetskommittén 
och utgivare för Riksdag & Departement.
twitter.com/nilsfuncke 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".