Carl-Michael Edenborg är förläggare på Vertigo förlag samt författare och doktor i idéhistora. FOTO: Aurora Bergh
DEBATT

Carl-Michael Edenborg: Kritik av kritiken vässar den

De sociala medierna har gett envar möjlighet att offentligt reagera på allt som publiceras i traditionella medier. Därmed utmanas också den gamla principen hos kulturredaktionerna att inte ta in genmälen på recensioner. 
    Carl-Michael Edenborg, förläggare, författare och doktor i idéhistoria, hamnade i bråk med Expressens kulturredaktion när han bröt mot den gamla oskrivna regeln om att aldrig kritisera en kritiker och offentligt svarade på en recension av en bok han gett ut. Bråket ledde till en diskussion om kritikens utveckling och idag skriver han på Medieormen om halvoffentlighetens möjlighet till samtal om recensioner.

Uppdaterat: Här finns Victor Malms svar till Edenborg

Sedan urminnes tider vägrar kulturredaktioner att ta in svar på recensioner. Det spelar ingen roll hur arg översättaren, konstnären, författaren eller regissören är: deras svar på den enligt deras mening elaka och feltänkta anmälningen offentliggörs inte. Undantagen är om kritikern råkat begå faktafel eller om meningsutväxlingen höjer sig till det estetiskt intressanta eller allmänt uppseendeväckande.

De sociala mediernas nya halvoffentlighet har inte ändrat på detta. Redaktionerna publicerar fortfarande inte svar från uppretade upphovsmän. Kritikerns ord är fortfarande de sista. En anmälan av en ny bok eller utställning är inte tänkt att vara inledningen på en debatt, den riktas direkt till läsaren, som i sin tur förväntar sig att recensenten har den bildning och de begrepp som kan göra omdömena relevanta.
    Den digitala halvoffentligheten på Twitter, Facebook, Instagram, i kommentarstrådar, bloggar och så vidare har inte ändrat på redaktionernas praktik. Men de har ändå förändrat allt genom att ge möjlighet åt upphovsmän att själva publicera sina reaktioner.

I våra dagar är många konstnärer febrilt aktiva i den där zonen mitt emellan privat och offentligt som sociala medier utgör. Får de en notis i en tidning, sprider de den vidare så gott de kan, kanske med en liten kommentar. Blir de hyllade av en kritiker, väntar de sig drösvis med hejarop på Facebook. Blir de sågade, förväntar de sig att kompisarna gemensamt brölar bu.
   Nu har upphovsmannen chansen att göra sina åsikter om en recension hörda, kanske med en spydighet på Twitter, kanske med ett oändligt, rättshaveristiskt blogg- eller Facebook-inlägg. Men i bästa fall med något genomtänkt.

Kritikern står inte längre fredad av en redaktion som håller undan motattackerna. Kritikern får lära sig att leva med att den nyss publicerade, hånfulla eller hyllande, recensionen blir hånad eller hyllad, analyserad och ifrågasatt, och dessutom av lekmän och amatörer, i en helt annan skala än gamla tiders insändaravdelningar och klagomurar kunde framvisa.
   De sociala reglerna för dessa nya diskussioner är inte skrivna, de lär skriva sig själva efter hand. Än så länge finns de gamla reglerna, men de fungerar bara fläckvis.

På kvällen torsdagen den 15 maj i år, skrev jag ett inlägg på Twitter om en recension som just publicerats av Expressen Kultur. Denna lilla textsnutt satte igång ett oväntat stort buller – som nu till och med avknoppats i den här artikeln. Jag skrev mitt tweet i rollen som förläggare. Men då detta utspelas i halvoffentligheten var jag förstås även författare, doktor, översättare, kritiker och privatperson m m.
   Mitt inlägg riktades mot kritikern Victor Malm som i Expressen recenserat Martin Tistedts roman Vår, som jag varit redaktör för och som jag precis publicerat. Jag provocerades av två saker i Malms text: den nedlåtande tonen och vad jag tyckte var en felaktig läsning av boken. Jag skrev: "Victor Malm låter som en förstoppad magister när han klumpigt och drygt hatar på Martin Tistedts Vår i Expressen" och bifogade en länk till recensionen. 

Uppenbart var jag uppretad. Jag älskar romanen och Malms sågning råkade vara den första recensionen, dessutom höll jag inte med om hans själva grundtolkning av textens syfte.
   Reaktionerna från Expressen lät inte vänta på sig. Victor Malm, kulturredaktören Jens Liljestrand och kulturchefen Karin Olsson är med på Twitter. Ganska omedelbart kom respons från både Malm och Liljestrand. Några dagar senare publicerade Olsson ett blogginlägg där hon kommenterade saken, vilket i sin tur återigen drog igång samtalet mellan mig och Malm på Twitter. Den här gången blev det utdraget, affekterat och mångordigt.
   Jag tänker inte gå in i detaljerna. Den särskilt intresserade hittar inläggen på min respektive Victor Malms Twitter. Men vissa teman var intressanta, för hela debaclet kom på något sätt att kretsa kring vilka regler som skall gälla för detta halvoffentliga samtal kring kritik.

Hållningen hos Expressens kulturredaktörer var otvetydig: Liljestrand och Olsson klev in med basebollträna och försvarade sin kritiker. Recensenter ska inte behöva frukta att bli påhoppade och hånade för sitt arbete. En förläggare som "sitter och hånar kritiker på Twitter" beter sig inte "proffsigt" skrev Liljestrand. Olsson menade likaledes att jag betedde mig som en amatör. Redaktionen fredade sin kritiker.
   Detta att kulturredaktioner inte publicerar genmälen på recensioner är ingen ensidig hållning. Den vilar på ett osynligt samförstånd: upphovsmännen förväntas inte skriva sådana genmälen, även om de då och då envisas med att göra det. Ännu mindre förväntas gallerister, redaktörer, förläggare, teaterchefer, producenter skriva genmälen på recensioner. Dessa kulturens skumma halvfigurer med ena foten i det konstnärliga och den andra i det kommersiella bör inte blanda sig i samtalet över huvud taget.

Men i den nya halvoffentligheten gör dessa personer, liksom så många andra, det ändå, mer eller mindre, möjligen stadigt mer och mer. Det stabila trekantsförhållandet mellan konstnären, kritikern och publiken (där det är uppenbart vem som ger och vem som tar emot) börjar luckras upp och bli polymorft perverst.
   Om kulturredaktionens svar på min kritik av kritikern bestod i att jag borde haft vett att knipa käft, var kritikerns svar väldigt annorlunda. Till att börja med försvarade Victor Malm sig och försökte skicka tillbaka hånfullheterna. Rimligt. En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman.

Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet? Polemikens andra omgång såg dock annorlunda ut. Den inleddes med att jag (utan invektiv den här gången) frågade om det möjligen var mer ok att jämföra recensioner än att kritisera dem, och undrade hur Malms anmälan stod sig i jämförelse med de andra som kommit i andra tidningar.
    Nu var det recensentens tur att bli förbannad och dra fram invektiven. Han menade att jag använde min maktposition för att trycka till honom. Han målade upp bilden av den äldre, mer etablerade som mobbar den yngre. Varpå följde en mängd nya häpnadsväckande turer mellan oss av ursäkter, personliga bekännelser, skämtsamheter, nya invektiv, plötsliga estetiska diskussioner osv. Precis så förvirrat som dessa korthuggna Twitter-samtal tenderar att vara, men ändå inte väldigt mycket mer förvirrande än en debatt på en scen hade kunnat bli.

Där väcktes också en hel del intressanta frågor kring själva möjligheten av att kritisera kritiker. Till exempel menade Malm att det efter vårt gräl skulle vara omöjligt för honom att recensera min nästa roman. Om han sågade den, skulle ju alla tro att det var för att hämnas. Den tanken är oroande. I förlängningen: skulle en kulturredaktion ta beslutet att inte lägga ut ett jobb på en kritiker som tidigare befunnit sig i en estetisk polemik med upphovsmannen?
   Det vore befängt. Att ha ägnat sig åt polemik och debatt med någon får inte sammanblandas med jäv. Den rädslan är farligare än smärtan som några sårande ord kan ge upphov till.

Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare.
   Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.

Kanske kan detta motverkas av att diskussionerna försiggår i ett halvoffentligt rum. Ty där kan den aktivt deltagande omgivningen påverka samtalet i en intressantare riktning: den förläggare vars kritik av kritikern består i att denna exempelvis skulle vara fet, nazist, senil osv kommer nog inte få många med sig. På samma sätt kommer kanske den kritiker som inte står ut med att få kritik eller som högdraget vägrar att svara heller inte att få så mycket sympati för sina idéer.

Ingen förväntar sig att en bloggares utgjutelser om ett verk skall ha samma dignitet som en betald och redigerad kritikers. Låt kritikern vara med och visa att detta stämmer.

Carl-Michael Edenborg
Doktor i idéhistoria, förläggare, författare
twitter.com/Edenborg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".