Sarah Delshad är frilansskribent, debattör och initiativtagare till tankesmedjan Muslimska feminister. FOTO: Sandra Moreira
DEBATT

Sarah Delshad om mediebilden av slöjan ett år efter #Hijabuppropet

Den 16 augusti 2013 överfölls en beslöjad, muslimsk, höggravid kvinna av en, vad hon uppger, okänd man i Farsta i Stockholm. Enligt kvinnan ska gärningsmannen ha dunkat hennes huvud så hårt mot en bil att hon förlorade medvetandet. Händelsen rubricerades som ett misstänkt hatbrott, vilket blev startskottet på det uppmärksammade #Hijabuppropet som ägde rum den 19 augusti. Kvinnor, troende som icke-troende, beslöjade sig för en dag i solidaritet med utsatta muslimska kvinnor. Idag har det gått ett år.
    Sarah Delshad, frilansskribent, debattör och initiativtagare till tankesmedjan Muslimska feminister, blickar tillbaka på mediefenomenet Hijabuppropet och reflekterar kring mediebilden av den beslöjade, muslimska kvinnan. Påverkades den ens av uppmärksamheten?

Som dotter till en väldigt stolt och självvalt beslöjad muslimsk kvinna ligger Hijabuppropet mig personligen varmt om hjärtat. Tanken på att min hjältinna till mamma, som jonglerat livspusslets alla delar med heltidsjobb, föräldraskap, hem och gud-vet-vad ambitiöst och alltid med ett ödmjukt leende på läpparna, skulle vara en måltavla för trakasserier, förminskning och i värsta fall våld, i mitt Sverige idag, uppfyller min själ med maktlöshet och oro.

Att ämnet är och nog alltid kommer vara speciellt för mig blir extra tydligt när jag gör research inför denna text. Tårarna rinner hejdlöst när jag hör intervjun med den drabbade kvinnans väninna och när jag inser att det är min mamma, min beslöjade hjältinna, som debattörerna pratar om i den artikel som för ett år sedan blev startskottet på det kortlivade mediala fenomen som Hijabuppropet trots allt blev.
   Min mor är en av de kvinnor som drabbas strukturellt från flera olika håll. Hon tillhör en religiös minoritet, hon är kvinna och härstammar från ett utomeuropeiskt land. Hon har flera vägar emot sig. Inte minst den förminskande klichébilden som förknippas med henne i tid och otid. En etikett med innebörden: en kvinna som saknar självbestämmande. Som i sig, anser jag, är en följd av mediebilden av den beslöjade muslimska kvinnan.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- kommunikationsvetenskap skriver i sin bok Makt, medier och samhällen att journalister har "en tydlig tendens att använda sig av personifikation, tillspetsning, förenkling och stereotypisering vid uppbyggnaden av aktualiteter, reportage samt nyheter för att skapa ett maximalt intresse hos publiken.”
   Vilket är en tendens som jag menar drabbar den beslöjade muslimska kvinnan extra hårt.

Att Hijabuppropet blev en medial framgång tror jag har att göra med avsaknaden av beslöjade, muslimska kvinnor i medieoffentligheten i andra sammanhang än de förväntade. Andra sammanhang än dem som förstärker klichébilden av den beslöjade kvinnan. Jag inser att jag aldrig någonsin, trots att jag anser mig själv vara en rätt så aktiv mediekonsument, sett en beslöjad muslimsk kvinna som skribent, krönikör eller programledare i våra svenska medier, förutom de gånger hon såklart förväntas vara en form av representant för sin tro.

Halal-tv från 2008 var ett väldigt bra exempel på det. Som skapade rabalder innan första programmet ens sänts. Kritiken mot halal-tv blev en massiv storm, vilket är en intressant iakttagelse i sig att blicka tillbaka på idag. Att tre kvinnor – som råkar vara beslöjade muslimer– inte ska kunna få göra ett samhällsprogram utan att behöva stå till svars för extrema staters behandling av kvinnor och/eller sin klädsel är onekligen anmärkningsvärt. Det visar bara det jag nämnt ovanför, nämligen att du som muslimsk kvinna alltid är ett ställföreträde för din religion. Du företräder sällan endast dig själv, som kvinna och människa.
   Att journalistkåren är en homogen grupp och att det i sin tur präglar journalistiken är en sorgsen sanning och någonting vi bör ta i akt för att motverka. Inte bara för en mer nyanserad journalistisk redogörelse av vår samtid men även för vårt samhällsklimat i stort.

Den slöjbärande muslimska kvinnans medienärvaro existerar för det mesta i sammanhang som på något vis och väldigt brett berör integration, en diskurs som vidsträckt involverar hedersproblematiken samt de gånger hon förväntas bli ställföreträdande för sin religion och/eller sin modesta klädsel. Med andra ord, väldigt förutsägbara och inte särskilt upplyftande sammanhang.
   Det är inte heller ovanligt att en sekulariserad kvinna härstammande från ett muslimskt land erövrar plattformen att tala för den beslöjade kvinnan, med en intensivt problematiserande tes kring slöjan.

Den beslöjade muslimska kvinnan som ser sin muslimska kärna som någonting okomplicerat saknas i andra sammanhang än det nämnda ovan. Den rådande mediala dialogen mynnar lätt ut i någonting som omyndigförklarar och osynliggör den grupp som har en naturlig relation till sin muslimska identitet. Kritik mot slöjans varande eller icke-varande är välkommen, men det anmärkningsvärda blir när det ensamt blir det utfallet som mest och flest gånger hörs. Vi måste lyfta fram den andra sidan av myntet, vilken jag anser definitivt har lyst med sin frånvaro och som i sig blir oroväckande ur ett demokratiskt perspektiv.

Jag önskar mig av medierna, på Hijabuppropets årsdag, en viss varsamhet med att fortsätta leverera utrymme åt de röster som kraftigt driver den riktning som företräder ståndpunkten att slöjan endast förtrycker kvinnor och att den beslöjade muslimska kvinnan behöver räddas.
   Denna fyrkantiga bild fortsätter att klistra sig fast hos publiken. Natalia Kazmierska beskrev det väl i sitt inlägg i Aftonbladet om Hijabuppropet: "Tysta, vandrande tält som föder barn i rasande fart. (…) En anledning är att muslimska kvinnor själva sällan hörs i offentligheten eller bjuds in till Tilde de Paulas tv-soffa."

Någonting otroligt uppfriskande vore istället att få se beslöjade muslimska kvinnor i andra sammanhang - varför inte exempelvis som skribenter eller nyhetsuppläsare? Jag tror att det skulle göra gott för bilden av den beslöjade kvinnan.
   Kritiken mot Hijabuppropet gick i två tydligt olika strömningar. Den ena pressade laddat på riktningen att miljontals med kvinnor faktiskt förtrycks av slöjan och att uppropet i sig blir problematiskt på grund av det och den andra strömningens kritik sprang ur ett slags metaperspektiv, uppropet blev helt enkelt alldeles för vitt och medelklassigt.

Hijabuppropet uppmärksammades också utomlands, dock med positiv respons snarare än tvärtom. Kritik mot aktionen likt den kritik som florerade i Sverige florerade inte i samma utsträckning.
   Båda strömningarna påminner mig, må hända på en filosofisk nivå, men ändå om någonting helt annat än vad kritikens intention säkert var ämnad för. Vilket är att du som kvinna, icke-beslöjad som beslöjad, inte fullständigt äger den kompletta rätten till din kropp. Den är och förblir någonting för andra att utvärdera, skildra och reflektera över.

Jag ser likheter med aktionen Slutwalk, som likt Hijabuppropet var en reaktion på en händelse som skapade stor ilska och fick stor medieuppmärksamhet. Två polismän i Kanada talade på ett säkerhetsforum i Toronto under 2011. En av poliserna som befann sig på plats yttrade sig i stil med att kvinnor nog faktiskt bör undvika att klä sig som slampor för att inte bli offer. Denna händelse skapade massiva protester som blev startskottet på en protestmarsch. För rätten att varje kvinna faktiskt ska få klä sig som hon behagar, utan att riskera att utsättas för övergrepp, förminskning eller våld. Det är inte upp till kvinnans åskådare att bestämma hur hon får se ut.

Men precis lika uppenbart som Hijabuppropet väldigt tidigt fick kritik i våra svenska medier, traditionella som alternativa, så kritiserades även fenomenet Slutwalk. Kritiken låg, lustigt nog, i samma anda som i hijabuppropets. Nämligen att manifestationen i sig inte förstod ämnets djupare följd, inte förstod vad verklig utsatthet innebar för kvinnor, samt att initiativtagarna var oupplysta, vilket var en kritik som absolut gick i samma linje som hijabuppropets.
    Undantagsvis kan kvinnors kroppar bara kunna få vara och framförallt om vi utgår från ett medieperspektiv. Oavsett ifall den i fråga är för påklädd eller för avklädd. För anspelande eller för avspelande. Kvinnas kropp är alltid en analyserande diskurs. Den måste alltid signalera någonting bestående av en kedja vars resonerande utspel finner varken början eller slut. Att antingen kritisera eller hylla. Att antingen försköna eller förlöjliga. Den kvinnliga kroppen bör helst stå i som symbol för någonting. Den kan aldrig någonsin vara totalt odefinierad, ointressant eller okontroversiell.

Några dagar efter Hijabuppropet attackerades exakt samma kvinna igen, denna gång av flera män. Och i februari i år gick polisen ut med att utredningen har lagts ner.
   Min innerliga förhoppning på årsdagen är att Hijabuppropet förhoppningsvis har sått ett litet frö av eftertänksamhet. Om inte hos publiken så åtminstone hos medierna själva att framöver tänka steget längre samt att ha en större förståelse för att beakta det betydelsefulla värdet i att även lyfta den ursprungliga, okomplicerade, källans röst.

Hijabuppropet prisades 2014 med ett hedersomnämnande i Rosa Parks anda med motiveringen från priskommittén:

Hedersomnämnande till Hijabuppropet som med sin opinionsbildande aktion gick från känsla till handling när de uppmuntrade kvinnors rätt att få klä sig som de själva önskar i det offentliga rummet.”

Och jag tänker på min mamma igen. Min beslöjade hjältinna som drabbas strukturellt från flera olika håll.

Sarah Delshad
Frilansskribent, debattör och initiativtagare till tankesmedjan Muslimska feminister
twitter.com/SarahDelshad

Håller du med Sarah Delshad om att mediebilden av kvinnor i slöja är stereotyp och ensidig? Diskutera gärna med oss här i kommentarsfältet hur kvinnor i slöja framställs i medier. Medieormen undanbeder sig kommentarer om beslöjade kvinnor eller muslimer i allmänhet, här vill vi att diskussionen handlar om journalistikens ansvar för hur kvinnor i slöja framställs och huruvida det uppmärksammade Hijabuppropet fick journalistkåren att reflektera och utvecklas eller ej.

Tack på förhand 
Cecilia Djurberg, redaktör Medieormen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".