Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
JOURNALISTIK 3.0

Är något ruttet i Danmarks kulturjournalistik? Och Sveriges?

Publicerat onsdag 12 november 2014 kl 13.55
Amanda B Waldenström frilansjournalist och filosofistudent FOTO: Privat
Amanda B Waldenström frilansjournalist och filosofistudent FOTO: Privat

Den danska kulturjournalistiken ”stinker” enligt den unga journalisten Lasse Marker, som utmanar densamma genom att starta eget digitalt kulturmagasin.
   I Göteborg hålls ett panelsamtal om kulturjournalistik med tre kulturchefer, arrangerat av JMG. Där menar Åsa Linderborg att svensk kulturjournalistik är inspirerad av den danska.
   Amanda B Waldenström försöker utreda om något mer än ekonomin är problematiskt inom den svenska kulturjournalistiken.

I seminariet ”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit?” som ägde rum 4 november på JMG deltog Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, GTs kulturchef Ingrid Norrman och GPs kulturchef Gabriel Byström. De är tre kulturchefer som beskriver sig som fria publicister, kultursidorna är deras.

Men den frihet dessa kulturchefer vittnar om framstår med en underton av ambivalens. Trots ett kärnfullt innehåll om kulturjournalistikens idé, syfte och vikt är kultursidornas framtid en framträdande frågeställning och inte given, där finansiering av densamma är på tapeten. Man skulle faktiskt kunna kalla dessa tre kulturchefer för allt annat än fria, särskilt när man hör Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs svar på frågan om vad hon önskar av medieägare: ”Att de satsar på journalistik”, och när man tänker på att om två månader finns tjänsten som Ingrid Norrman nu har haft i 16 år inte kvar, kultursidorna på GT ska bort.

Men den ambivalenta friheten är kanske just essensen i den genre av journalistik de företräder, att med vetskap om hur något är bjuda in ordet bör. Om en kulturchef på frågan om vad hen önskar av medieägare hade svarat något som inte vore visionärt hade något gått förlorat. Att strunta i vad som kanske är att vänta, att strunta i att kulturchefen bredvid just har förlorat sitt jobb, är ett av kulturens verktyg. Det är möjligen bland annat också däri, det visionära, verkligheten till trots, ”kultureliten” kan få sin stämpel som elit eller översittare. Man är flummig, visionär och orealistisk och ”borde ägna sig åt verkligheten”. För det kanske framstår som att man tror sig kunna något som andra inte kan - förändra.

För det är en komplex kompott som de tre kulturcheferna utstrålar, dels ett engagemang för kulturen dels en vetskap om att det inte är helt säkert att den alltid får leva vidare, med tanke på beskedet om kultursidorna på GT och Kvällsposten. 
   I inledningen av seminariet berättar Åsa Linderborg om hur den svenska modellen av kulturjournalistik som en idédebatt är sprungen ur den danska kulturjournalistiken. Det får mig att tänka på att ett nytt digitalt kulturmagasin nyligen har startat i just Danmark. Magasinet, som heter Doxa , arrangerar även seminarier och ger ut böcker och startades av journalisten Lasse Marker tillsammans med Mads Aagaard Danielsen och Villads Andersen. Doxa är ett så kallat icke-vinstdrivande projekt, där alla intäkter går till tidningen och där grundarna själva har stått för startkapitalet.

Skribenterna skriver utan ersättning, men man kan som läsare ge dem en slant om man så önskar. På Doxas webb kan man läsa om magasinets vision, fritt översatt: ”Doxa skapar debatt kring de prioriteringar som görs och hållningar som finns i kulturlivet och låter kulturens makthavare stå till svars för de beslut de har tagit. Vi önskar också utmana och utveckla det sätt som kulturjournalistik har bedrivits i det här landet”.
   Lasse Marker själv har arbetat på tidningen Politiken och är nu på danska public service-radion DR där han leder programmet Kulturknuserna. I en intervju i tidningen Berlingske (som för övrigt inleds med att Lasse Marker "bara är 28 år men trots det är i full gång med kulturjournalistik") kan man läsa om hur Doxa blev till.

Upprinnelsen till starten var att ”dansk kulturjournalistik stinker” och att dansk kulturjournalistik fungerar som reklampelare åt kulturen, och inte som granskare av den. Lasse Marker är inte nådig i sina utlåtanden av den kulturjournalistik som bedrivs i Danmark och han tror att startandet av Doxa kommer att ge tidningen Politikens kultursidor en återstående livslängd på endast två år. Han verkar alltså tro att Doxa kommer att ge något som han menar att resten av kulturjournalistiken inte ger – den granskande funktionen.

Om den svenska kulturjournalistiken är inspirerad av den danska kanske det innebär att denna kritiska känga även kan riktas över sundet?
   Under JMG-seminariet kom det upp just att kultursidorna ska ha en granskande funktion, där GTs kulturchef Ingrid Norrman gav ett konkret exempel på hur det kan gå till. Men när moderator Jonathan Falck (tillika gästprofessor vid JMG) ställde frågan till de tre kulturcheferna om kulturjournalistikens roll så kom inte det svaret, att kulturjournalistiken ska fylla en granskande funktion. Istället handlade svaren om bland annat att informera och recensera kultur, erbjuda plats för texter som får ta längre tid att skriva, samtidsdiskussion, att bistå med idédebatt och ett reflektionsrum, som GPs kulturchef Gabriel Byström uttryckte det.

När är kulturjournalistiken bra?
  
När Åsa Linderborg säger att man på kulturredaktionerna också är ”klickhoror” och berättar hur cheferna var tionde minut får en rapport om hur det ”går” för de olika texterna så undrar man hur mycket det sedan påverkar publicistiken. Man kan kanske ana att i och med att den typen av undersökningar görs så har det någon form av betydelse. Vad betyder ett klick? I dubbel bemärkelse.

När har man som kulturchef lyckats?
  
Ingrid Norrman berättar om hur hon funderar på hur hon kan nå alla GT:s läsare med kultursidorna. Då är ju siffror ett utmärkt hjälpmedel.

JMG-seminariet ger svar på vad dessa tre chefer anser utgör kulturjournalistikens roll i journalistiken och i samhället, och frågan om vad ett klick betyder aktualiseras minst sagt.  Är klickfest både en kvalitetsstämpel och något att se ner på? Det verkar vara den klassiska gåtan som jag tänker att public service också har att kämpa med. Att ta hänsyn till publiksiffror och delningar men samtidigt inte ta hänsyn till publiksiffror och delningar.
   Ska kultursidorna anpassas efter läsarna eller ska läsarna ta del av det som kultursidorna erbjuder, om de vill?

I ovissa tider för journalistiken är det inspirerande att fundera kring goda idéer som har lyckats, lyckats i den bemärkelsen att man själv efter att kritiskt ha granskat idén och sedan undersökt huruvida det stämmer överens med vad man själv anser är just en god idé. Åsa Linderborg säger under seminariet att det finns ”ett folkligt förakt mot kultureliten som spiller över på all vår verksamhet”. Det är givetvis något som bör undersökas närmre, vad beror det på?

Kan det ligga något i Lasse Markers kritik? Skulle kultursidorna utvecklas och komma folket närmre genom att granskning av just kulturen blir väsentlig? Är det en god idé? Är det en god idé att fundera på sådant i tider av osäkerhet?  

I kulturens natur ligger att ta sikte på idéerna, de faktiska möjligheterna just nu till trots, ty annars är förlusten just ett faktum.

Amanda B Waldenström
frilansjournalist och masterstudent i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet
amandabwaldenstrom.se

Seminariet filmades och kan ses här
Läs också Christian Swalanders rapport från seminariet som finns på JMG:s egen webb

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".