Behrang Kianzad
Behrang Kianzad
DEBATT

Behrang Kianzad: Vems sanning styr debatten?

Vad är sanning, undrade redan Pontius Pilatus. Är det dammiga konceptet ”sanning” ens längre relevant i vårt übermedialiserade Zeitgeist eller har principen ”kolla aldrig en klickraket” etablerat sig permanent? 
   Frilansskribenten Behrang Kianzad häpnar över bristande faktakoll i ett par aktuella debattartiklar i DN och SvD på temat migration- och asylpolitik och undrar om den dåliga källkritiken rent av används som metod för att få spridning på artiklar.

Några uppmärksammade publiceringar på landets mest framstående debattsidor har aktualiserat frågan om sanning och journalistisk heder. Det har rört sig om mindre lyckade publiceringar, om man nu som redaktör har som ambition att publicera det som är ”sant”. Eller åtminstone publicera artikelförfattares åsikter baserade på sanningsenliga fakta. Texterna har tagit upp migrations- och asylpolitik på ett eller annat sätt och haft sin udd riktad mot 20% av Sveriges befolkning. Gemensam nämnare har varit  texternas tendentiösa och intellektuellt ohederliga utformning.

Ansvaret för en okunnig, fördomsfull och förljugen debatt ligger alltid delvis på den som berett plats och utrymme för densamma. I fallet elektroniska anslagstavlor så ligger ansvaret alltid hos den som tillhandahåller sidan, som jämförelse. Om artikeln senare lever vidare på nätet år efter år, och man vägrar att ta ner artikeln trots att felaktigheter uppdagats, då är det inte längre skribenten, utan det är helt och hållet den ansvarige utgivaren som bär ansvar för eländet och desinformationen, brott mot pressetiken eller eventuella lagbrott. Ju mer infekterat ett ämne är, desto viktigare blir att idka faktakoll. Men de svenska redaktörerna verkar i princip lagt sig platt och gett grönt kort åt all form av nonsens så länge den kvalar som klickraket.  

Senaste exemplet kom i form av en debattartikel på Dagens Nyheter skriven av fd riksdagsmän från Kristdemokraterna och Centerpartiet, vilken försökte sig på illa dolt röstfiske i bruna vatten och förvred såväl siffror som koncept som asylrätt och flyktingstatus. Inte nog med det, så toppades det hela med att hänvisa till forskning som inte existerar.
   Konfronterade med detta så hänvisade författarna till hörsägen, och redaktören på DN Debatt menade i intervju i Medierna i P1 att man kollade mycket av det ”fakta” som presenteras, men missade kolla just referensen till forskningen (som inte har kunnat bevisats existera). Trots att det rörde sig om en ytterst grov och kränkande anklagelse, att asylsökande skulle sakna giltiga skäl. Man gjorde inte så bra jobb kring koll av de övriga siffrorna som nämns i artikeln heller, vilket vem som helst med tillgång till Migrationsverkets statistik själv kan förvissa sig kring.

Svenska Dagbladet begick ett liknande misstag när de publicerade en häpnadsväckande konspiratorisk och osannfärdig artikel inramad av en lögnaktig rubrik, av norskan Elin Ørjasæter, där hon kom med ena efter andra grova och osakliga påståendet om svensk forskning och svenska forskare. Då jag själv satt och gjorde research inför en artikel på samma tema kunde jag inte tro mina ögon när jag läste hennes inlägg, eftersom jag just satt med just de siffror hon efterlyste. När hon fick svar av sociologen Martin Hällsten, under rubriken ”En Norgehistoria om svensk forskning”, så tog inte eländet slut där. Utan SvD valde, istället för be om ursäkt för man låtit en så okunnig text se dagens ljus, att publicera ytterligare ett inlägg från Elin Ørjasæter, nu som slutreplik dessutom. Här upprepade hon återigen samma okunniga och osanna mantra. Man skäms verkligen inte för sig, redaktör som skribent.

Här replikerar SvD Brännpunkts debattredaktör Carina Stensson: "SvD tar inte bort texter - vi litar på att våra läsare kan följa debatterna"

Det är inte första gången DN eller SvD publicerar löst grundade och vetenskapligt ytterst tveksamma, för att inte säga lögnaktiga, helsidor på tema invandring, invandringens kostnader och liknande. Ingen annan grupp i samhället hade kunnat bli föremål för en sådan smutskastningskampanj som gruppen migranter och asylsökande. Kanske för att de utgör den grupp vars röst är svagast, vars makt mest begränsad.
   Samtidigt som vi har en politisk kontext där ett parti lyckats ta plats i Sveriges riksdag på att föra fram osanningar om ”massinvandring” och öppet hetsa mot en viss utpekad religiös grupp. Att göra sig blind inför denna kontext är inte bevis på publicistisk skärpa och mod.

Läser vi de pressetiska reglerna, som DN och SvD nog anser sig vara bundna av, så upplyses det om ”massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling” och ”var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger” och det självklara ”Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten”.
   Det verkar som dessa lika insinuanta som inkorrekta texters publicistiska berättigande har varit något annat än att stimulera en upplyst debatt om migrationen och dess kostnader. Det publicistiska syftet synes snarare varit att texterna hade potential att bli till klickmonster eftersom de bekräftar en ”sanning” som omhuldas av så kallade  ”invandringskritiker”.

Samtidigt som de skulle tjäna ett Sisyphos-syfte, nämligen bevisa för dessa ”invandringskritiker” att Stor-Media faktiskt vågar publicera ”invandringskritik”, hur eländigt underbyggd den är.  Jag har starka skäl att misstänka att man visste att artiklarna hade potential att delas vitt och brett, och avstod från att kolla enkelt tillgänglig fakta och offentliga källor.
   Konceptet sanning är bortsett från konceptet existens det som mänsklighetens skarpaste hjärnor alltsedan Bibeln och antikens tider varit upptagna av och har arbetat fram vissa teorier om vad som kan anses sant, hur och varför.

För Spinoza innebär sanning att en idé är sann om den överrensstämmer med sitt objekt, till exempel det som artikelförfattarna i en debattartikel hävdar är ”sant” om det uttrycker deras idé om detsamma. Att någon annan kan avfärda deras ”sanning” är alltså sekundär och allting är alltså alltid ”sant”, så länge det kopplas till en idé, det som är falskt representerar då en brist på idéer.
   Men kan något någonsin vara sant i sig själv oberoende av vem som betraktar sanningen? Kan något vara sant och falskt samtidigt, i olika tid och rum och beroende på vem som betraktar ”sanningen” från vilken vinkel? Nietzsche har sitt svar klart, ingenting kan vara sant i sig själv, utan den besannas först genom det mänskliga filtret och existensen, utan oss, ingen sanning.

Emellan dessa två extremer finns vårt vardagliga liv och vårt umgänge med tillvaron genom främst språket och de koncept för sanning och tillförlitlighet vi har ställt upp för att överhuvudtaget kunna göra oss förstådda.
   På senare tid har svenska debattsidor lyckats med att etablera en sanning bortom såväl Spinoza som Nietzsche. Man har publicerat idéer som vare sig är sanna för dem som uttrycker dem eller för oss, eftersom de inte överrensstämmer med det korresponderande objektet, som i fallet att det inte skulle finnas vissa siffror tillgänglig för svensk forskning. Inte heller är de sanna i sig själva och av sig själva i egenskap av existensen av artikelförfattarna, eftersom forskningen som hänvisades till just inte existerade. Trots detta så har artiklarna ansetts vara ”sanna” nog för att publiceras. Det är bara att gratulera till en denna filosofiskt banbrytande nydefinition av vad som kvalificerar sig som sant.

Dessvärre så skedde detta inte som en filosofisk övning om sanning, utan som ett allvarligt menat publicistiskt alster, och det blev upp till upplysta medborgare att upplysa mindre upplysta medborgare om osanningen i de ”sanningar” som framfördes. Än värre blir det när skadan är pågående då artiklarna lever kvar på nätet.
   Goebbels menade att om lögnen är tillräcklig stor och upprepas ofta, så blir den till slut trovärdig. Så förhåller det sig med den konspiratoriska lögnen om att det pågår en massinvandring, att det kostar miljarders miljarder och att den är knäpptyst om det i Stor-media. Den blir till slut trovärdig. Må detta inte skett redan, och må vi se större kraft idkas åt att blottlägga uppenbara osanningar. Eller var det sanningar?

Behrang Kianzad
frilansskribent

twitter.com/BehKian 

Fotnot: Den utlovade repliken från DN Debatt kom aldrig, men 4 februari publicerades detta inlägg på DN Debatt-bloggen, som redaktör Nils Öhman hälsar kan ses som ett svar till Behrang Kianzad.

Diskutera!
Hur ska debattsidor förhålla sig till sanningsbegreppet? Vilka krav ställer du som läsare på att debattinlägg är sakligt grundade? Diskutera gärna i kommentarsfältet och vänligen respektera våra kommenteringsregler.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".