Göran Lambertz FOTO: Mattias Ahlm/SR
Göran Lambertz FOTO: Mattias Ahlm/SR
DEBATT

Göran Lambertz: Medierna bär upp den viktigaste samhällsfunktionen

Nils Funcke skrev igår på Medieormen om en fråga han saknat i debatten om det så kallade Quickfallet och menar att Göran Lambertz "överger eller definierar om grundläggande principer" för yttrandefriheten.
  Här är Göran Lambertz svar till Nils Funcke.

Nils Funcke skriver på Medieormen om mina funderingar om vad som behöver göras för att stävja den oroande utvecklingen inom medierna. Han vill få det till att jag har en lättsinnig syn på yttrandefriheten. Funcke undrar vad jag egentligen menar när jag i min bok Quickologi skriver så här:

Jag är övertygad om att medierna själva inte egentligen vill vara med om en utveckling mot det sämre, där deras betydelse för samhället går i negativ riktning. De borde därför vara intresserade, och är det sannolikt, av att något görs för att vända utvecklingen. Kanske är det nödvändigt att det införs något nytt organ som granskar mediernas etiska och kvalitativa agerande. Möjligen kan det ske genom mediernas egna åtgärder, kanske fordras en politisk insats.

Vad jag menar är att något behöver göras för att medierna ska ta sitt samhällsansvar på ett sätt som de inte har gjort i Quickärendet. Där har de intagit en partsposition och med åtskilliga medel försökt tränga undan den sanning som möjligen (säger några), säkert (säger jag) finns på den andra sidan. Quickärendet är inte något exempel på rättsröta i vårt land. Men det antog så gott som alla medier, och den verklighetsbilden har de bestämt sig för att bevara. Nåja, inte alla. Vid det här laget har några av de viktigaste spelarna sansat sig.

Att debattera Quickärendet har varit som att spela en fotbollsmatch där man försöker uppträda schysst på planen men utsätts för knuffar och sparkar utan att domaren ingriper. Man undrar varför, ända tills man inser att domaren spelar i det andra laget.
   Medierna bestämmer oftast över verklighetsbilden. Om de då spelar i ett av lagen och går in för att tackla det andra utan hänsyn till reglerna, då hamnar sanningen i strykklass. Det är faktiskt så allvarligt. Detta allvar förringar Nils Funcke. Jag hoppas att han så småningom får tillfälle att reflektera över vad hans nedspelning av sanningsintresset innebär.

Men han förringar inte bara värdet av att medierna arbetar i sanningens tjänst i stället för att försöka gräva ner den. Han förminskar också på ett närmast häpnadsväckande sätt betydelsen av att en tidning sätter munkavel på en av sina journalister (Dala-Demokraten på Gubb Jan Stigson). Inte bara så att Stigson inte fick skriva om en fråga i tidningen. Utan så att han inte över huvud taget fick debattera frågan offentligt. Det är inte något yttrandefrihetsproblem, tycker Nils Funcke, för en tidning är inte någon myndighet. Morsning! Operationen lyckades, men patienten dog.

Pressens Opinionsnämnd och Pressombudsmannen utvecklades i ett läge där man från politiskt håll såg ett behov av en skärpning av tidningarnas förhållningssätt till framför allt den personliga integriteten. Jag tänker mig något liknande nu. Förhoppningsvis kan medierna själva komma fram till någon förstärkning av systemet, så att vi inte på nytt behöver uppleva etiska och kvalitetsmässiga övertramp av det slag som vi har bevittnat i Quickärendet. Men om inget görs kan man, tror jag, behöva tillsätta en utredning för att undersöka hur man kan säkerställa en rimlig nivå. Närmare har jag inte funderat.

Nils Funcke skriver att jag har en tanke om att det ska inrättas ”ett politiskt tillsatt, statligt, organ som ska göra kvalitativa bedömningar av nyhetsartiklar…” Det är helt enkelt inte sant att jag skulle ha skissat på ett statligt organ, ännu mindre politiskt tillsatt och allra minst att man skulle göra kvalitativa bedömningar av artiklar. Till mediernas återkommande svagheter hör förmågan att läsa innantill.
   Självklart tänker jag mig inte heller för ett ögonblick att det skulle bli fråga om en förhandsgranskning (censur), som annars Publicistklubbens ordförande Björn Häger tillät sig utgå från häromdagen i radioprogrammet Medierna. Det var för övrigt ett bra exempel på hur journalister i dag läser texter hos de personer som de uppfattar som motståndare.

Medierna bär upp den kanske viktigaste samhällsfunktionen av alla. När de fungerar så illa som de har gjort i bevakningen av Quickärendet är det utomordentligt allvarligt. Yttrandefriheten ska självfallet vara hundraprocentig, men medierna måste också intressera sig för värden som etik och sanning. 

Här är Nils Funckes slutreplik

Göran Lambertz
justitieråd Högsta domstolen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista