Fredrik Svärd, IT- och mediejurist och medie- och kommunikationsvetare FOTO: Emilie Flaberg
Fredrik Svärd, IT- och mediejurist och medie- och kommunikationsvetare FOTO: Emilie Flaberg
DEBATT

Fredrik Svärd: Vem återerövrar yttrandefriheten i framtiden?

Yttrandefrihet har alltid varit en produkt av dragkampen mellan publicister och lagstiftare, myndigheter och andra makthavare. Det skriver Fredrik Svärd, som är IT- och mediejurist och medie- och kommunikationsvetare, i ett inlägg apropå Integritets- och straffskyddsutredningen.

”Yttrandefriheten kan beskrivas som ett revir … Bevakas det inte förfaller det. Om pressen retirerar från yttrandefrihetens legala gränser i förhoppning att nå ett konfliktlöst tillstånd, där samförstånd råder, riskerar man att yttrandefriheten – den för alla gemensamma – successivt minskar … Yttrandefriheten måste hela tiden återerövras … i en diskussion om pressetik får man inte glömma pressens betydelse för yttrandefrihetens bestånd. På sitt sätt är detta pressens viktigaste roll.”

Så skrev Hans-Gunnar Axberger 1994, födelseåret för Netscape Navigator, den första internetbanken och The World Wide Web Consortium. Då filtrerades nyhetsflödet av tryckta tidningar, nyhetsbyråer, radion och några få tv-kanaler. I utbyte mot ett visst mått av accountability – en ansvarig utgivare, självsanering genom det pressetiska systemet och adresser att skicka klagomål och stämningsansökningar – avstod lagstiftaren från andra inskränkningar än de allra nödvändigaste. Världen har förändrats, men kontraktet sägs bestå.

Yttrandefrihet har alltid varit en produkt av dragkampen mellan publicister och lagstiftare, myndigheter och andra makthavare. För den som vill gräva ner sig i detta finns det gott om böcker om hur pressen och yttrandefriheten växte fram, till exempel Infamous Scribblers av Eric Burns.
   Juristerna har tagit mycket plats i yttrandefrihetsdebatten på senare tid. Det är bra. Mindre bra är att få publicister orkat agera motvikter.

Alla är journalister, även jurister. De säger att de värnar yttrandefriheten, men vilket slags yttrandefrihet? Läser man utredningar, domar, förarbeten och enskilda juristers mediekritik framträder, menar jag, ett tydligt skyddsobjekt: Den objektiva, granskande, seriösa journalisten som verkar i sanningens och samhällets tjänst, som inte vinklar och som helst inte styrs av några ”pekuniära intressen”. Något tillspetsat förstås. Och det ska tilläggas att journalistkåren då och då genom historien bidragit till mytbildningen.
   Jurister och journalister har mycket gemensamt på ytan, men de fostras i olika skolor. Jurister söker svar på varför publiceringar sker, journalister motiveringar till varför de ska avstå. Jurister talar om missbruk av yttrandefriheten

Jurister löser problem med lagstiftning, journalister med självsanering. Jurister har inget emot att överlåta åt domare att avgöra vad som är skyddsvärt, journalister vill att sådant ska hanteras av utgivare (jfr debatten om smygfotoförbudet). Journalister lever i en kommersiell verklighet, jurister sätter journalistiken på en piedestal. Där jurister ser transmission från sändare till mottagare ser journalister en ritual genom vilken vi skapar mening tillsammans. Medierna reproducerar samhället, att bli representerad i det offentliga samtalet är viktigt och värdefullt oavsett om programmet heter Agenda eller Allsång på Skansen.

Jurister frågar sig varför nyheter vinklas, journalister (som minns att begreppet myntades av Ingvar Carlsson när han ville inrätta ett kontrollorgan för pressen) frågar sig vad vinkeln är.
   Mårten Schultz skriver att vi kramar tryckfrihetsförordningen. Det stämmer nog. Många, Nils Funcke t ex om jag läser honom rätt, är rädda för det sluttande planet och kanske för det som kan komma i dess ställe. Men det är inte nödvändigtvis TF i dess nuvarande form vi kramar, utan vad grundlagen symboliserar. Det är nog få som inte tycker att systemet behöver ses över. Vissa vill börja om med ett vitt ark, andra vill lappa och laga.

Själv kramar jag gärna det fria meningsutbytet, den allsidiga upplysningen och rätten att yttra tankar och åsikter i vad ämne som helst. Det där sista är viktigt. Jag tror att omfattande förändringar är nödvändiga, men för att de ska kunna avpassas för den mediala verklighet vi lever i tror jag att fler behöver släppas in i och ta plats i debatten. Och då syftar jag inte bara på journalister. ”Pressen” stod i centrum för yttrandefrihetsdiskussionen 1994. Gör den det i framtiden?

Fortsätter teknikutvecklingen och fragmentiseringen av medielandskapet bör vi kanske problematisera ett grundlagsskydd baserat på att massmedieföretagen ”intar en särställning” som det heter, eller om vi ger dem en gräddfil mest för att det finns en byggnad att gå till och en adress att skicka stämningsansökningar till. En dag finns kanske inte ens det. Och det verkligt skyddsvärda – hur det nu ska definieras – produceras kanske någon annanstans. Kanske av de miljontals små röster som hela tiden kommenterar och håller varandra och de stora innehållsproducenterna i schack. Och vem kan för övrigt definiera vad ett massmedieföretag eller en journalist är? Företag som i ökande utsträckning ägnar sig åt content marketing, deltar i diskussioner i sociala medier och producerar podcasts, är de medieföretag? Jag har en blogg och en enskild firma. Är jag journalist?

Massmediernas och pressens roll är inte självklar. Men vi håller krampaktigt fast vid att medieföretagen intar en särställning och att den granskande journalistiken är det centrala för yttrandefriheten. Pressen har till och med en skyldighet att utföra den: I fallet Hannover v Tyskland uttalade Europadomstolen att ”the press plays an essential role in a democratic society… its duty is nevertheless to impart – in a manner consistent with its obligations and responsibilities – information and ideas on all matters of public interest” /…/ ”a fundamental distinction needs to be made between reporting facts – even controversial ones – capable of contributing to a debate in a democratic society relating to politicians in the exercise of their functions, for example, and reporting details of the private life of an individual who moreover as in this case, does not exercise official function”.

Pressens särställning som demokratins ”watchdog” är inte unik för Sverige eller Europa. För drygt 50 år sedan slog USA:s högsta domstol fast att det var viktigare att värna pressens granskning av makthavare än att skydda makthavare mot enstaka felaktigheter i rapporteringen. Domen, som gav den granskande journalistiken i USA ett rejält uppsving, har ifrågasatts på senare tid. Bland annat har nyligen avlidne Antonin Scalia sagt att han sannolikt skulle ha upphävt den. Kanske behöver vi initiera en liknande diskussion.

Medierna är förstås fortfarande tongivande – mycket av diskussionerna i sociala medier kretsar ju kring innehållet i traditionella medier. Men Facebook, Google, Twitter och andra relativt unga teknikföretag blir allt viktigare som gatekeepers. Facebook stoppade gruppen ”Rita profeten” . Youtube raderar ”olämpliga” klipp. Är de lika intresserade av att återerövra yttrandefriheten som pressen varit? På sikt kanske det är en mer intressant fråga än om pressen är det. För pressen är idag relativt oproblematisk – det är inte där problemen finns. Medierna har blivit mer benägna att publicera namn och bild sedan 80-talet då kvällspressen anonymiserade Christer Pettersson, men jämfört med vad som publiceras av satiriker, musiker och konstnärer är det tamt. Metalbandet Behemoths trots mot Polens hädelselagstiftning , Lars Vilks och South Park-avsnittet med profeten i björndräkt är några exempel.

Mediernas återerövrande består ofta i att publicera krönikor om att yttrandefriheten behöver värnas. Att stärka yttrandefriheten utanför det grundlagsskyddade området är dock inte oproblematiskt. Begreppet näthat behöver ingen längre utläggning här. Hoten kommer från lillebror, för att citera Mårten Schultz. En konsekvens av det är att enskilda kan skada företag på ett helt annat sätt än tidigare. Recensioner på nätet kan fälla hela verksamheter. Mot den bakgrunden kan det vara en idé att väcka liv även i debatten om ekonomiskt förtal.

Kanske behöver vi också fundera över varför vi över huvud taget har yttrandefrihet. På 1940-talet betonades i Sverige yttrandefrihetens vikt för det demokratiska samhället och dess betydelse som kontrollorgan av det offentliga. Det finns fler skäl att ge yttrande skydd. Möjligheten till självförverkligande till exempel. I början av 2000-talet hette det (prop 2001/02:74) att yttrandefriheten är en förutsättning för ett demokratiskt styrelseskick samtidigt som den är av grundläggande betydelse för var och en.

Nyligen presenterades den senaste i raden av utredningar om integritetsskyddet. Jag tyckte den var välavvägd. Däremot tror jag kanske inte att de föreslagna ändringarna kommer få så stor effekt. Yttrandefriheten och närliggande regler ingår i ett större process- och straffrättsligt sammanhang. Få förtalsanmälningar leder någon vart, få har råd att processa själva, få nätkränkningar lagförs. Vi måste våga tänka nytt. Världen har blivit digital och automatiserad. Vi överlåter åt datorer att handla värdepapper och köra bilar, men vi sammanträder fysiskt i myndighetslokaler för att hantera juridiska ärenden ett och ett.

Runtom i världen införs nu plattformar för tvistlösning online. Advokatbyråer och domstolar experimenterar med artificiell intelligens. Om vi med teknikens hjälp kan göra juridiken billigare, snabbare och potentiellt mer enhetlig, skulle det medföra helt andra förutsättningar för enskilda att värna sin integritet och i förlängningen ge publicister incitament att ta reglerna på allvar. Just yttrandefrihetsprocesser hanterar vi för säkerhets skull med jury. Som tilltalad skulle jag föredra att bli dömd av en domare som fått beslutsunderlag av en självlärande algoritm matad med tusentals tidigare fall.

I framtiden kan vi komma att ställas inför frågan om yttrandefriheten ska omfatta maskiners uttalanden och publiceringar. De skriver redan idag journalistiska texter.
   Vi behöver fundera över vad vi vill skydda och varför, och det utan rosafärgade glasögon. Den journalistiska storhetstid många drömmer sig tillbaka till har aldrig funnits, inte heller den höjd från vilken tidningarna skulle tävla mot botten.

I journalistikens barndom föreställde sig ingen att journalistiken skulle vara granskande, objektiv, i samhällets tjänst eller ens sann. Min erfarenhet efter att ha bevakat och skrivit om juridik och juristbranschen i drygt 15 år är att det är juristerna som kramar myterna hårdast.

Fredrik Svärd
IT- och mediejurist och medie- och kommunikationsvetare
twitter.com/fredsvard      

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".