Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DEBATT

Ann Törnkvist: Fallskärmsjournalister som Tim Pool är ett demokratiskt problem

Publicerat tisdag 7 mars kl 11.09
Fallskärmsjournalistiken är ett hot mot demokratin, menar skribenten.
Fallskärmsjournalistiken är ett hot mot demokratin, menar skribenten. Foto: darek.zon (CC)

Den amerikanske journalisten Tim Pool är på Sverigeturné för att rapportera om svenska förorter till en internationell publik. Hans videorapport 1 mars från besöket i Rinkeby fick rubriken ”Getting ’escorted’ out of the ’no go zone’ ” – det vill säga vinkeln blev att Tim Pool fick lämna Rinkeby med poliseskort. DN:s ledarskribent Erik Helmerson kommenterade händelsen med orden att något är ”allvarligt fel.” 
   Ann Törnkvist, fd Södetäljereporter på Sveriges Radio, menar att journalister självklart ska kunna rapportera utan att känna sig hotade, men att denna typ av fallskärmsjournalistik – när journalister gör nedhopp på platser de inte har några kunskaper om – är ett större demokratiskt problem.

Uppdaterat: Denna text är ett debattinlägg och skribenten ansvarar för sina åsikter. Tim Pool har erbjudits att replikera, men valt att göra detta på sin egen videoblogg. En sammanfattning av Tim Pools videoreplik (på engelska) med länk finns här

English

När Erik Helmerson skriver i DN att stämningen i Rinkeby när den amerikanska journalisten Tim Pool kom på besök visar på något ruttet i Sverige har han givetvis rätt. Men kanske bör han sikta på ett annat mål? För vad Tim Pool representerar är kortsiktig journalistik som tar sitt avstamp i en sluten fråga. Den sortens journalistik är den riktiga boven och det större hotet mot Sverige och alla demokratier, eftersom demokrati kräver att alla får tala till punkt och därmed att folk vågar och förstår poängen av att prata alls utan att feltolkas, förvrängas eller göras till symboler i en större politisk debatt. 

Men för att förklara vad jag menar så börjar jag i Husby, ett år efter oroligheterna. Jag var där på årsdagen och hade med mig en ung, tysk journalist. Förenklat när vi pratade med folk löd min öppningsfråga: "Vad hände?" Hennes var: "Känner du dig trygg här?" Min irritation var enorm. För det första bör varenda journalist värd namnet veta att ja- eller nej-frågor är värdelösa för att inhämta information, om de inte används i ett längre samtal för att bekräfta eller förtydliga ett resonemang.
   För det andra tyder frågan på att hon med hjälp av sin redaktör i Tyskland redan hade bestämt vad storyn borde vara – att folk inte känner sig trygga i sitt kvarter. Trygghet är ett viktigt ämne, men så som frågan var ställd var det knappast en inbjudan till att få folk att dela med sig brett om sina erfarenheter och synpunkter. 

Jag minns att ungefär samtidigt gick dåvarande rektorn på Ronnaskolan i Södertälje ut i svensk media med att utländska reportrar alltför ofta dök upp på Robert Anbergs väg med en redan utmejslad åsikt om staden och dess flyktingmottagande, och främst ville att hon skulle bekräfta eller förneka den. Fakta eller problematisering var dessa journalister tydligen inte så pepp på. 
   På engelska kallas denna snabbt in och snabbt ut-rapportering för "parachute journalism"– fallskärmsjournalistik. En utsänd reporter gör ett kort nedslag, för att sedan direkt dra därifrån. Man kan knappt något om stället man landar i, och frågan är hur mycket mer man vet när man ger sig iväg. 

Jag kontaktas inte sällan av utländska medier som ber om hjälp med kontakter och jag säger visst, men ni får betala mig ett dagsarvode. Jag har lagt ner tid och kraft på att skaffa mig kontakter och bygga förtroende, det är inte gratis och jag värnar om mina kontakter för mycket för att dela med mig av dem till andra reportrar som jag inte känner eller litar på. Jag vill i så fall vara med. Eller få betalt så jag kan lägga en dag på att prata med mina kontakter innan - därav ett dagsarvode. 

Men utländska tidningar med tunga namn och tung budget blir ofta ställda av min begäran. De har råd att skicka någon, men inte att betala för hjälp. Weird matte. Vad ska en spansk tidning åstadkomma i Södertälje på två dagar? Kan en brittisk tidning skaffa sig en helhetsbild om svensk brottslighet efter en timmes samtal med Peter Springare i Örebro?

Det är ju just för att jobba långsiktigt som vi har korrespondenter ute i världen. Och lokaltidningar och -redaktioner i hela landet. P4 Stockholm bemannar till exempel kontor i Botkyrka, Sollentuna, Järva och Södertälje för att se till att täcka mer av länet, inte bara innerstan och Stadshuset. 

Parachute journalism är inte ett ideal att sikta på. Sedan ska jag erkänna att jag själv gjort mig skyldig till det vid minst ett tillfälle, men lovat mig själv att inte begå samma synd igen. 
   Tim Pool verkar inte bara vara en klassisk parachute journalist, utan även en reporter som landar med en riktad ja eller nej-fråga i sin ryggsäck: ”Är Sverige otryggt?” Är det då så konstig att en del bemöter honom med skepsis? 

Missförstå mig rätt, jag tycker att alla bör ta sitt demokratiska ansvar och prata om svåra frågor öppet, men man måste inte prata med alla journalister - vissa är bra, andra dåliga: många har helt enkelt fel sorts uppdrag eller för lite tid att göra sina jobb ordentligt. 

Så ja, alla borde prata om vi ska få demokratin att flyta på, men samtidigt får vi reportrar inte glömma att det är helt naturligt att vilja prata med någon man känner igen eller åtminstone känner till, vars arbete man respekterar. Att bli intervjuad/fotad/filmad är att vara sårbar - det måste alla förstå och jag brukar rekommendera till unga journalister att låta en kollega fejkintervjua dem om något riktigt privat och känsligt som en övning så att de själva förstår den sårbarheten.

Jag blir själv intervjuad ibland och det är inte alltid så kul. På tal om tysk media har jag blivit korrekt citerad av Suddeutsche Zeitung, och sedan grovt felciterad av Der Spiegel (dock ströks mitt citat i versionen som gick i tryck - passande nog handlade den intervjun just om min avsky för parachute journalism). 

Vad är då min poäng här? Jo, att långsiktig lokaljournalistik är den enda rätta vägen framåt för att bygga förtroende och uppmuntra folk att ta bladet från munnen. Att journalister tar sig tid att lära känna folk. Att reportrar lyssnar på de intervjuades kritik och feedback. 

Betyder detta att jag vill att Tim Pool ska känna sig hotad? Självfallet inte. Men det betyder att jag känner empati för Rinkebybor som används som ett slagträ i en större politisk debatt som är rejält infekterad och som kanske inte har lust att filmas av just en parachute journalist. 

Och slutligen, det ena utesluter så klart inte det andra. Erik Helmerson har rätt: Tim Pool ska kunna slänga på sig fallskärmen och dimpa ner i Rinkeby utan att känna sig hotad, men den sortens journalistik han representerar är ett större hot mot Sverige och demokratin än män som maskerar sig för att slippa filmas. 

 

 Läs mer:

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".