Sara Lövestam har skrivit boken "Udda". Foto: stockholmsfotografen.se

Saras romankaraktär har amputifetisch

Sara Lövestam gick från att vara anonym bloggare med bloggen "Brudens blogg" till att bli krönikör i tidningen QX. 2009 kom hennes debutroman "Udda", som vann bok-SM samma år. Martin, en av bokens karaktärer, har en fetisch för kvinnor med amputerade kroppsdelar.

- Boken handlar om tre personer. Den vanlige, genomsnittlige Martin som är mellanchef på systembolaget men har en hemlig fetisch, den inbundna och ganska bitska Paula, som sitter i rullstol och forskar om partikelverb, och så den frispråkiga Lelle, som är en gymnasielärarinna som krossar kvinnohjärtan på löpande band. Men det låter kanske mer spektakulärt än det är, i grunden handlar det om väldigt allmänmänskliga saker, som relationer och jakt på kärlek och identitet.

Fanns det någon speciell anledning till att du gav Martin egenskapen amputifetisch?
- Bokens tillkomst började med att jag såg en dokumentär om män med fetisch för kvinnor med amputerade kroppsdelar. Dagen efter var det några på jobbet som hade sett samma sak, och som började prata om hur väldigt obegripligt det var. Det fick mig att börja fundera över hur det skulle vara att vara en riktigt normal och vanlig man, med en hemlighet som människor tycker är så ofattbart abnorm. Så jag var tvungen att börja skriva om honom.

När tror du att en fetisch uppkommer och varför?
-
Jag tror att de uppkommer precis när som helst under livets gång, och att det kan vara väldigt olika vad som grundar/triggar dem. Sexualiteten fungerar ju så, den är i grunden okontrollerbar och hakar upp sig på saker som ens medvetna jag kanske inte ens märker. Eller vill märka. Och eftersom sexualiteten sitter både i kroppen och i hjärnan, och eftersom de båda befinner sig i samhället, så kan det handla om allt från vad som i ett visst sammanhang representerar feminitet och maskulinitet, till hur ett visst material får det att kännas i huden. Det är skönt anarkistiskt på ett sätt tycker jag, att sexualiteten struntar i vad vi i våra medvetanden helst skulle vilja tända på.

Finns det något specifikt som du personligen fascineras av vad det gäller fetisch för amputerade kroppsdelar?
-
Jag fascineras av att så många som hör om det blir så förfasade. Sedan fascineras jag också över uppfattningen om att kvinnorna (för det är nästan alltid kvinnor) som blir raggade på av dessa män (för det är nästan alltid män) ska vara tacksamma. Vad är det som säger att de skulle vara intresserade? Och så är det alltid mer intressant och inspirerande för mig som författare, att beskriva begär och attraktioner som inte redan beskrivits tusen gånger.

Har du själv några fetischer?
-
Det är jag övertygad om att alla har. Vissas fetischer är så vanliga och accepterade att de inte räknas som sådana, men i grunden tror jag att det är precis samma sak att hetsas upp av ett par gummistövlar som av ett par nätstrumpor på rätt ben, bara att det ena är vanligare. Själv har jag fått höra att jag har en etnofetisch, eftersom jag lätt går och intresserar mig för tjejer med annan etnicitet än min egen. Om sådant ska kallas fetisch eller inte är en definitionsfråga, men de där definitionerna är knepiga tycker jag. Det blir lätt så att majoriteten (den faktiska eller den kulturella) betecknar minoritetens preferens som fetisch, och sin egen som normal sexualitet.

Våren 2011 kommer I havet finns så många stora fiskar, Saras andra roman.

/Matilda

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".