Det är här det händer, eller? FOTO: HASSE HOLMBERG / SCANPIX

Jag sparkade ingen av dem på kuken

Jag gick länge runt med tanken att våldtäkt var något långt borta. Något som inte skulle hända mig. Något som händer på film och i tidningsnotiser.

”Vaddå? Om någon attackerar mig på gatan en mörk natt springer jag bara där ifrån eller sparkar honom på kuken.”

Sedan jag var liten hade media och diverse Bullen-brevfilmer präntat in i mitt huvud att våldtäkt, det var allt som oftast något som skedde i mörka gränder eller på tomma gator mitt i natten. Våldtäktsmannen: okänd, ruskig snuskgubbe i busken. Våldtäktsoffret: ensam tjej på väg hem.

I bostadsområdet där jag växte upp varnades det i mina tidiga tonår för en sinnesförvirrad man med signalementet mjukisbyxor och svart luvtröja, som våldtog en kvinna i järnvägstunneln.

Jag vägrade vara rädd.

2005:
Jag går på gymnasiet och har ganska lite erfarenhet vad det gäller sexuella relationer. Jag träffar en äldre kille som påstår sig vilja starta ett band med mig. Jag tror på honom. Något bandmöte senare visar det sig att han mest bara vill få mig att sära på benen. När jag insett det är det redan för sent. Han är inne i mig. Han är inne i mig efter att först tjatat om att få massera mig, sedan successivt tagit av mig kläderna och onanerat i mig. Allt medan jag låg helt paralyserad av paniken ifrån tankependlandet mellan att inte förstå om jag egentligen ville det här eller om jag hade något val överhuvudtaget. Jag fejkade för att inte göra honom obekväm. Och jag som bara ville spela lite gitarr och ta bussen hem sen.

2009:
Jag är i USA. Det är en resa jag sparat till länge och som jag sett fram emot i månader. Jag bor hos en gammal högstadievän. Min vän har en rumskamrat. Jag känner inte honom, men vi röker några cigaretter ihop och småpratar. Men det är allt. Jag har knappt bott där i en vecka när jag vaknar en natt av att rumskompisen ligger i min säng och tar på mig. Flåsar i min nacke. Återigen; paralyserad. Paralyserad eftersom jag är halvt sovande, och halvt vaken och inte riktigt kan förstå om det här händer på riktigt. Till slut vänder jag mig om. Jo, det är på riktigt. Han sitter på sänggaveln och tittar på mig. En psykisk försvarsmekanism i min hjärna gör att jag inte inser vad som händer. Jag frågar om han går i sömnen, varpå han bortförklarar allt med att han ibland också sover i vardagsrummet. Jag inser vad som hänt först efter att ha legat vaken i en timme. Jag sov inte på hela natten. Veckan därpå pratar jag med en kille på en bar som sedan, samtidigt som han pratar med någon annan, sträcker sin hand mot mig och stryker den mot mitt kön. Jag var förbannad och ledsen men tänkte inte unna dem att förstöra min drömresa.

Samma år, en höstkväll:
Jag tar en taxi hem från ett klubbesök. När vi är framme försöker chauffören köpa sex av mig och kyssa mig. Även den här gången inser jag först efteråt vad som inträffat. Jag polisanmäler händelsen men det enda resultatet av det är ett telefonsamtal från en polis som säger:

-  Nu hoppas jag att du lärt dig en läxa, Matilda.
-  Hur menar du då?
-  Jo, att du i framtiden planerar dina resor och tar bussen eller tåget hem istället.
- Ursäkta mig, men jag tycker att jag, även om jag är tjej och ung, ska kunna ta en vanlig jävla taxi hem en sen kväll utan att bli taffsad på, men tyvärr ser väl inte samhället ut så?
- Precis, så ser det tyvärr inte ut. Man får anpassa sig.

Jag sparkade ingen av de där männen på kuken, så som jag tänkte när jag var yngre. Att man varit med om ett sexuellt övergrepp kan ta lång tid att förstå. Det är som att hjärnan stänger av sig och vägrar inse vad som händer när det händer. Jag förutsätter inte att någon ska våldta mig. Enligt den där polisen ska jag tydligen göra det. Anpassa mig efter samhällets struktur, tassa runt på tå och stanna hemma. Men jag tänker fanimej inte göra det, jag vägrar fortfarande vara rädd. Och det handlar definitivt inte om att jag förtränger något, om att jag egentligen mår dåligt. Tro mig, jag har varit ledsen, besviken och jävligt förbannad. Men aldrig rädd. För om jag skulle vara det, så skulle det vara lite som att ge dem som trampat över min gräns rätt. Jag vill inte unna dem att kunna påverka mitt beteende.

Jag säger inte att klichébilden av en våldtäkt, den med den mörka gatan och främlingen i busken, inte existerar. Det gör den. Men våldtäkt sker också mellan personer som känner varandra. Det sker också när vi sover. Det kan vara att vakna av att one-night-standet stoppat kuken i din fitta. Just ordet ”våldtäkt” känns nästan fel. För det behöver inte alltid ske med våld. Det kan inträffa under den tystaste av tystnader.

Det är ingen annan som kan bestämma vad du har varit med om eller inte. Det är heller ingen annan som kan bestämma över hur du ska eller bör må efteråt eller medan det sker.

Ett sexuellt övergrepp målas oftast upp som något utav det värsta som kan hända någon, som något som kommer att prägla dig för resten av livet och något som är otroligt svårt att komma över. Så kan det givetvis vara, men det behöver inte vara så. Och det är okej.

Men det är viktigt att prata om det.

/Matilda

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".