Du och jag, du och jag!. Foto Corey_Shade/Flickr (CC BY 2.0)

Tvåsamheten

Tåsamhet = den mest socialt accepterade mobbningen om finns.
”Nej tyvärr kan vi inte ses ikväll för vi ska mysa och kolla på film”
Jaha? Sedan helt plötsligt när den andra i den härliga tvåsamheten har något för sig, då är det ju toppen att en finns och hänga med. Och som den där singeln ska det liksom alltid finnas tid för alla som behöver en.

Bittert? Ja, men så här kände jag i ungefär i tre och ett halvt år medan alla mina kompisar (med undan tag för två) levde i relationer och hade söndagshäng delade vardags liv. Jag fick stå för festen. Jäklarns vad mycket fester, jäklarns vad mycket självömkan på bakis-söndagar. Men jag skulle aldrig bli en sådan som inte hänger med mina polare om jag träffar någon!
Jag ska minsann prioritera dem! För jag vet hur det känns att vara ”utanför” på grund av att en inte har en relation, SKIT PÅ DIG TVÅSAMHETEN!

Jaha ja, och här är jag nu fyra år senare. Blev sambo för ett par veckor sen och har den senaste veckan mest legat på soffan ätit godis och kollat film med min kille, och mår så jäklans bra! Så avslappnad och behöver inte stress-smsa alla jag känner för slippa ensamheten till helgen. 

Men hur blev det så här?  Och varför blev jag "helt plötsligt" en utav ”mobbarna”, och varför skäms jag inte mer än jag gör? Min teori är: Nu tillhör jag den sociala normen och vare sig jag vill erkänna att jag vill göra det eller inte så är det jäkligt bekvämt att befinna sig på den sidan som är ”rätt”.

Och det är ju inte så att jag vill dumpa min dude bara för att bevisa något . Nej, det här är ju gött och tryggt och sedan har jag ju alltid någon rolig singel kompis att hänga med om andan faller på.

Livet är allt bra när en står på toppen av backen!

/Hanna

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista