Jag råkade blotta mig i mataffären!

2:58 min

Igår kväll kände jag ett helt enormt sug efter jordgubbar. Bejakande som jag är, bestämde jag mig för att bege mig över gatan till den lilla – men ganska välfyllda – matvarubutiken. Eftersom det bara är typ hundra meter för mig att traska dit tyckte jag inte att det var några problem att gå dit utan trosor.

/Maria 

När jag anländer till affären märker jag genast att där finns inga jordgubbar, men sugen som jag är tar jag beslutet att alltså bege mig en bra bit längre iväg till en annan, större, affär för att få tag på de röda bären. Detta är egentligen en sträcka som kräver trosor, men jag är ju redan utanför dörren så det skiter jag i. Vad jag dock inte har tänkt på i mina beräkningar är att den helt nya klänning jag har på mig, som är sådär modern att den till viss del består av mesh – alltså genomskinligt tyg – halkar upp, ändrar plats. Alltså att: det genomskinliga tyget som sitter nånstans mitt på låren, kommer att ändra position när man rör sig.

I alla fall, jag kommer fram till affären och går med bestämda steg in. Sugen. Så jävla sugen. Jag rusar runt i frukt- och gröntavdelningen med alla mina sinnen på helspänn för att så snabbt som möjligt få syn på dem: jordgubbarna. Jag ser dem inte, vad jag istället ser är en gammal bekant.

– Heeeeej, säger jag.
– Hej, säger han och blir alldeles röd i huvudet.
– Hur är läget? frågar jag.

Och nu ser han så besvärad ut att jag tänker att det är något fel, och han svarar inte heller på min fråga, han säger:

– Maria, du visar fittan.

Jag tittar ner mot mitt kön, och ja jävlar i havet, där tittar venusberget upp på mig som en ettrig mops i all sin prakt. Täckt av mesh, förvisso, men tyget snarare framhäver mitt kön – som floret på en gammal hatt – än döljer det. Jag stirrar ner mellan mina ben och tycker mig se blygdläpparna fladdra och höra fittan skrika: VAR I HELVETE ÄR JORDGUBBARNA?

– OJSAN! HOPPSAN! säger jag till min gamle bekante och drar ner kjolen. Sen fortsätter jag: JAG MÅSTE LETA EFTER JORDGUBBAR!

Jag sticker iväg innan han hinner säga något, men inte i en rimlig riktning, utan rakt till köttavdelningen – där jag stannar tills jag med nästan hundra procent säkerhet kan anta att jag inte känner någon i affären längre. Då går jag tillbaka, med en hand som ständigt drar ner kjolen, till fruktavdelningen.

OCH DÄR! DÄR ÄR ALLA JÄVLA JORDGUBBAR SLUT!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista