En prinsesstårta. foto: Merle ja Joonas/flickr/CC BY-ND 2.0
En prinsesstårta. foto: Merle ja Joonas/flickr/CC BY-ND 2.0

Han gillade varken mig eller min tårta

3:27 min

Jag var så kär i honom att jag kunde lukta mig till honom på flera kilometers avstånd. Eller åtminstone om han nyss varit i ett rum. Hans lukt liksom impregnerade luften så att det var omöjligt att undvika den, jag var helt kodad på att hitta honom, och vara med honom.

Problemet var bara det att han inte alls, överhuvudtaget, var kär i mig. Inte minsta lilla. Så himla ickekär att det definitivt rådde romantiska minusgrader när han såg mig.

/Maria 

Det hade jag ingen lust att kännas vid. För jag var ju kär. Och övertygad. Att han tyckte om att umgås med mig var bara ett tecken på att han NÅN GÅNG SKULLE ÄNDRA SIG. Att han tyckte om att jag bjöd på middag betydde inte att han gillade att bli bjuden på mat utan att han UNDERMEDVETET FÖRSTOD ATT JAG VAR KVINNAN I HANS LIV. Och att han kramade  tillbaka när jag kastade mig runt honom betydde givetvis att han nånstans, egentligen, redan var totalt förälskad i mig.

Trots noll framgång var min förälskelse så stark, min övertygelse så enorm. Den tycktes inte kunna tämjas av något, eller någon motgång. Jag skulle övervinna allt. Fram till den där dagen då han fyllde år, och jag bakade en prinsesstårta. Det blev ändå nån sorts spik i kistan. Nålen som fick hoppets ballong att spricka och singla ner till marken som en använd kondom.

Några månader innan hans födelsedag – en av de där gångerna när jag bjöd honom på middag – berättade han att hans mamma alltid bakade prinsesstårta till honom när han fyllde år. Inte köpte, bakade. Från grunden. Egen vaniljkräm. Hela köret.

Den förälskade Maria la givetvis den här informationen på en liten piedestal i minnesbanken, och höll den kär till födelsedagen skulle firas. 

Ja, jag bakade en prinsesstårta. Jag vispade ägg i varmvattenbad till en specifik temperatur, jag mätte och vägde, gjorde egen vaniljkräm, egen hallonsylt, jag kavlade marsipan. Den där tårtan tog mig flera dagar av förberedelser och engagemang. Jag till och med snidade ihop en – ful, men ändå – marsipanros som jag med romantisk övertygelse placerade mitt på tårtan.

Sen bar jag den till födelsedagsfirandet. Ömsint höll jag den i min famn, för det finns inget enkelt sätt att bära en kärlekstårta. Och det kändes redan på vägen, skammen i magen. Och den blev bara värre och värre. Blickarna från de andra som var där, hans uteblivna respons. Där stod den på ett kristallfat, min tårta, och all min kärlek. Folk åt upp den, som var den vilken tårta som helst. Vad du lagt ner tid, sa dem. Men inget mer. Och den som brydde sig allra minst var han. Han åt en bit och sa tack, det var väl gulligt av dig, och sen var det inte mer med det.

Och jag var tvungen att inse: det är en mycket dum och förnedrande idé att baka en kärlekstårta till någon som inte vill ha den.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista