Klimatfrågan EU-ordförandeskapets stora utmaning

När hela världen samlas i Köpenhamn i december för att försöka enas om ett nytt globalt klimatavtal, kommer den grupp länder som driver den mest ambitiösa linjen - EU - att ledas av Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt.

Det här gör förstås klimatfrågan till en första självklar prioritet under det svenska EU-ordförandskapet under andra halvåret i år.

Ett mycket krävande arbete, som både riktar sig inåt i EU och utåt i världen, säger generaldirektör Lars-Erik Liljelund, statsministerns specielle sändebud i klimatfrågor.

SR International träffade honom i regeringskansliet Rosenbad mellan två resor.

- Vår roll blir att förhandla för alla de 27 länderna, inför och under Köpenhamnsmötet, och då också företräda alla 27 länderna. Eftersom det är en så komplex fråga och därmed också en komplex förhandling, så är det en oerhört krävande uppgift i rollen för ordförande för EU.

Det så kallade Kyotoprotokollet från 1997 om minskade utsläpp av växthusgaser i framför allt den industrialiserade världen löper ut 2012. Och det är för att ersätta det avtalet med ett nytt internationellt klimatavtal, som hela världens länder ska samlas på FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december. Det är tänkt att bli ett avtal med högre ambitioner, mer tvingande regler och där hela världen finns med.

En liten del av jobbet är redan gjort. Vid det stora klimatmötet på Bali 2007 enades länderna som fannas med i Kyoto, bland annat om en speciell färdplan, med ambitiösa mål om att växthusgasutsläppen ska minska i linje med vad FN:s klimatpanel föreslagit: med 25 till 40 procent till 2020 från 1990 års nivåer. Fler möten har följt.

Men det är först nu som förhandlingarna blivit konkreta. Mellan den 1-12 juni hölls ett stort FN-möte i Bonn, där det förhandlingsarbetet inför Köpenhamnsmötet har dragit igång. I månadsskiftet september/oktober blir det generalrepetition vid ett annat stort FN-möte i Bangkok.

Men klimatfrågan kommer förstås att prägla de flesta viktiga politiska möten under hösten. Redan i början av juli samlas stormakterna i G8-gruppen för ett möte i Rom, och där finns Fredrik Reinfeldt med i egenskap av EU-ordförande. Under hösten blir det också enskilda möten med ledarna för världens stora länder, alla mycket viktiga i den här processen.

Men vilken roll kan egentligen lilla Sverige spela i den här processen, som just nu engagerar en hel värld?

- Vi är fullt medvetna om att Sverige inte är världens största land. Vi är fullt medvetna om att Englad har en väldigt direkt relation med den amerikanska administrationen. Vi vet att Frankrike har väldigt bra relation med Afrika, och även med Ryssland. Sverige har också väldigt bra relationer, men det är viktigt att man hjälps åt naturligtvis, säger Lars-Erik Liljelund.

- Alla är medveten om vår litenhet, men vi är ett land som varit ute nästan först i miljöfrågorna. Vi var de första i hela världen att etablera en särskilt miljömyndighet. Sedan finns det speciella frågor, till exempel mot Kina, som vi har en bra relation med. Man kan ju ställa frågan varför detta stora land är intresserat av att samarbeta med Sverige. Men där vet man, att vi var de första som erkände Folkrepubliken Kina diplomatiskt, och det kommer man fortfarande ihåg.

Men hela EU har gått före. Unionen gjorde störst åtaganden redan i Kyoto, och har nu utlovat minst 20-procentiga neddragningar av växthusgasutsläppen fram till 2020 (från 1990 års nivå). Nu gäller det att få med sig den övriga rika världen, säger Lars-Erik Liljelund.

- Det är nästan en grundförutsättning att de utvecklade länderna gör åtaganden som är jämförbara och som också levererar ett substansiellt resultat i form av utsläppsminskningar. För kommer vi inte dithän får vi väldigt svårt att få med oss framför allt de stora utvecklingsekonomierna som är betydande utsläppare - Kina släpper ut mest i världen. Det är den riktigt genuina knäckfrågan.

Då handlar det om Japan, om Kanada, om Australien fast landet har närmast sig EU, och framför allt om USA, som aldrig skrev under Kyoto, som är med på båten igen efter att Obama blev president, men som fortsatt öka sina utsläpp så mycket att det inte är rimligt att tro att landet tänker minska sina utsläpp lika mycket fram till 2020 från 1990 års nivåer.

I det åtagande som EU gjort ingår att man ska höja ambitionen till 30 procent utsläppsminskningar om man får med sig övriga världen i ett klimatavtal. Men på den här punkten vacklar fortfarande ett antal EU-länder, och förutom att sköta förhandlingarna med omvärlden, har Sverige mycket jobb kvar med att få ihop EU. När det gäller utsläppsminskningarna är man ändå hyfsat överens.

I en annan central fråga i de här förhandlingarna har EU, och därmed också det svenska ordförandeskapet, mycket kvar att göra. Det handlar om hur pengar ska samlas ihop till världens fattiga länder, för att de ska kunna göra sina klimatinsatser och skydda sig mot de klimatförändringar som trots allt kommer.

Norge till exempel har föreslagit att en viss procent av pengarna från handeln med utsläppsrätter ska gå dit. Här finns mycket kvar att göra, säger Lars-Erik Liljelund.

- Omvärlden lägger förslag hur finansieringmekanismerna ska se ut på det globala planet. Mexico har lagt förslag, liksom Schweiz och Norge, det finns ett antal förslag. Och har inte EU:s förhandlare någon position i ryggen, då kan de nästan inte ta ställning till de här förslagen i en konkret förhandlingssituation och det är inte bra.

Och här måste ni komma vidare?

- Det måste vara klart till Köpenhamn. Det borde ha varit klart redan.

Hur mycket påverkar då den ekonomiska krisen EU:s arbete för att få ned utsläppen av växthusgaser?

- De stimulansåtgärder som många länder fattar beslut om, de har av varierande grad en grön profil, men det är inte alltid så.

- Sedan talar vi ändå om en överenskommelse som ska träda ikraft 2013. Det är väl ingen som på allvar tror att den besvärliga ekonomiska situationen som många EU-länder har idag till exempel, att den ska bestå i tre år till. Jag hade nog förväntat mig att fler skulle ha använt sig av det här argumentet än vad som görs, säger generaldirektör Lars-Erik Liljelund, som är statsministerns specielle sändebud i klimatfrågor.

Reporter: Anders Ljungberg.