Hundra år sedan storstrejken

Den 4 augusti är det hundra år sedan den största strejken i Sveriges historia bröt ut. Storstrejken 1909 skakade ett Sverige som led av en djup lågkonjunktur med konkurser, avskedanden av anställda , kortad arbetstid och lägre löner. Den politiska och sociala oron ökade och efter arbetsgivarnas hot om stor-lockout utlyste LO en generalstrejk.

300 000 arbetare lade ned arbetet, men storstrejken blev ingen seger för facket, tvärt om.

Oron var stor på arbetsmarknaden 1909. Ett tiotal konflikter pågick med 15 000 inblandade, de flesta lockoutade. Det här var också en tid av kamp för demokrati. 1909 hade alla män över 24 år fått rösträtt till riksdagens andra kammare, men det skulle dröja ändå till 1921 innan både män och kvinnor fick allmän rösträtt i såväl riksdags- som kommunalval. Sverige tillhörde därmed de sista länderna i Europa att demokratiseras. En lågkonjunktur 1909 slog hårt mot näringslivet. Matpriserna steg. Företag gick i konkurs eller minskade sin verksamhet och många inom industrin blev uppsagda eller fick gå ner i arbetstid och lön. Vi känner igen detta idag hundra år senare, även om vi idag lever i ett helt annat samhälle med helt annorlunda resurser och möjligheter att möta en djup ekonomisk nedgång. Det som utlöste storstrejken på sommaren 1909 var ett ultimatum och hot om ett allmänt lockout-varsel från arbetsgivarna inom SAF, Svenska arbetsgivareföreningen.

LO, Landsorganisationen, svarade den 4 augusti med generalstrejk. Bara sjukvård och andra viktiga samhällsfunktioner undantogs. Ida Agerström var 16 år när strejken utbröt. Hon var fabriksarbeterska, men tillhörde inte LO.

- Ja, så kom då storstrejken och vi menade på fabriken att om alla andra skulle lägga ned arbetet så måste vi också göra det. Cheferna skrattade åt oss och meddelade att saken inte alls angick deras fabrik, men vi flickor var av en annan åsikt och valde istället solidaritet. Strejken blev långvarig och alla led nöd, och vi fabriksflickor hade ingenting att falla tillbaka på, sade Ida Agerström i en radioinspelning från 1972.

Fackföreningsrörelsen ville alltså ta strid, men det fanns lite pengar i strejkkassorna och LO hoppades på ett snabbt ingripande från regeringen för att få en medling till stånd. Något sådant initiativ kom inte från den konservativa regeringen under Arvid Lindman. 300 000 personer hade lagt ner arbetet varav drygt hälften av LO-anslutna. Och SAF lät sina lockout-hot verkställas. LO skulle klara en veckas strejkande, sedan var pengarna slut, medan arbetsgivarna var rustade ekonomiskt för ett par månader av konflikt. Landet förberedde sig för storstrejken genom att bland annat utöka bevakningen av vapen- och sprängämnesförråd. Försäljningen av alkohol förbjöds på sina håll. I Stockholm beväpnade sig borgerskapet och bildade en skyddskår, medborgargarde skulle vi säga idag, som patruellerade i staden med samma befogenheter som polisen. Rädslan för en revolution var stor inom de styrande klasserna. Men matbrist och sinande strejkkassor dämpade efter hand lusten att strejka. I början av september sa LO-ledningen att de arbetare som inte arbetade i företag som tillhörde SAF, kunde återgå till sina arbeten.

Storstrejken var över och blev nu till en stor-lockout som omfattade 160 000 LO-anslutna arbetare. Inte förrän i december 1910 hävde arbetsgivarna den sista lockouten och den största svenska arbetsmarknadskonflikten kunde få ett slut. LO-sidan hade inte vunnit något på denna strid, som kostat facket 39 miljoner kronor och arbetsgivarna 25 miljoner. 11 miljoner arbetsdagar hade gått förlorade. LO försvagades åren framöver och tappade hälften av sina medlemmar. Samma utveckling hade det socialdemokratiska partiet. Syndikalister och partier till vänster om Socialdemokraterna lockade till sig allt fler missnöjda under många år innan det vände. Hur gick det då för Ida Agerström.

- En vecka efter strejken slut fick jag ett brev där jag ombads att infinna mig på fabrikskontoret. Döm av min förvåning då de erbjöd mig, den allra farligaste av dem alla, att få komma tillbaka. Men då jag fick veta att det bara var jag som godtogs tackade jag nej och upplyste om att jag skulle komma tillbaka om också mina kamrater fick göra det. Då sade en av cheferna att du är alldeles för ung och grön för att stå här och skriva lagar för oss, du ska sätta värde på att vi har överseende med dig så tänk på saken, berättade den då 16-åriga strejkande fabriksarbetaren.

Och hon tänkte på saken och stod på sig och till sist hade alla hennes arbetskamrater fått komma tillbaka. Så värdefull var hon uppenbarligen för fabriken. Men under strejktiden hade Ida Agerström fortsatt att utbilda sig och sjunga i olika offentliga sammanhang. Och när ett erbjudande om få arbeta som sångerska i Tyskland kom valde hon detta istället. Hur hennes chefer såg ut när hon meddelade detta kan vi bara ana. Men alla hennes arbetskamrater var nu på plats i fabriken igen efter den stora strejken 1909, tack vare hennes rättframhet.

Reporter Göran Löwing

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista