Med muren föll neutralitetspolitiken

När muren föll 1989 innebar det också början till slutet för den svenska neutralitetspolitiken, den säkerhetspolitiska linje som varit Sveriges ledstjärna under hela efterkrigstiden.

Fem år senare hade vi både röstat ja till EU, och inlett ett nära samarbete med Nato.

Omsvängningen var dramatisk. Under 60- och 70-talen hade neutralitetspolitiken upphöjts till svensk norm - en moralisk hållning, som fick många svenskar att reagera på revolutionen i öst med förvirring snarare än med glädje och eufori, säger Bo Huldt, professor vid Försvarshögskolan, till SR International.

- Det är väldigt intressant när muren faller, Sovjetregimen störtar ihop, det element av desorientering som ändå var synligt på den politiska sidan. Vad gör vi nu? Här har vi spelat den här rollen, och faktiskt varit ett land av viss betydelse, och plötsligt förändras betingelserna. Vad ska vi göra nu?

Neutralitetspolitikens främsta mål var förstås att kunna hålla Sverige neutralt om kriget kom, men med tiden förvandlades den till en sorts statsreligion och laddades med moraliskt innehåll, säger Bo Huldt. Det blev en hållning upphöjd över alla andra moraliska positioner. Att vara neutral - att stå mitt emellan maktblocken - var per definition lite finare är att stå på ena sidan. Därav desorienteringen efter murens fall. Det var en sorts identitetskris, säger Bo Huldt.

Men så här var det inte efter krigsslutet 1945, när Sverige beslöt sig för att bibehålla sin alliansfria linje, den som hade hållit Sverige utanför två världskrig och som vi kunde upprätthålla trovärdigheten för med ett starkt försvar. Då var det många som såg på neutralitetspolitiken som ett taktiskt vägval, som mycket väl kunde bytas ut om omständigheterna förändrades, säger Bo Huldt. Det var först senare som neutraliteten blev ett med den svenska identiteten.

- Den första utrikesministern som spelade stor roll i det här var Östen Undén på 50-talet och 60-talets början. Han spikade fast att det här är för evigt. Det finns ingenting som kan ändra vår neutralitetspolitik. Sedan under Palme-åren så fick den här neutralitetspolitiken en mycket mer aktiv inriktning, och kom att riktas mycket mer mot USA, på grund av Vietnam-kriget och så. Det blev ett ideologiskt element som kom in.

Ett världssamvete med en tydlig röst i världspolitiken. Det är från den här perioden som den bilden kommer. Ett land som vågade säga ifrån - både mot öst och väst, som drev på för nedrustning och för en ökad rättvisa mellan nord och syd. Inte minst i kritiken av apartheidsystemet tog Sverige en ledarroll. Men i vilken utsträckning vi kunde använda den här plattformen som konstruktiv medlare, som brygga mellan öst och väst, är mer tveksamt, säger Bo Huldt.

- Vi gjorde en del såna försök i nedrustningssammanhang, kärnvapensammanhang, och även när det gällde tredje världen-frågor, att få det att framstå att vi var nyttiga i att gå emellan, även om jag tror kanske att man tenderade att överskatta våra möjligheter.

Och även om Sveriges tydliga röst i världen kanske har tystnat i det nya säkerhetspolitiska läge vi befinner oss, som goda EU-medlemmar, så hävdar Bo Huldt att utsikterna att uträtta något i världen förmodligen är större nu som EU-ordförande än den någonsin var under 60- och 70-talen.

Efter det kalla krigets slut har det avslöjats att det fanns ett hemligt militärt samarbete mellan Sverige och länder i väst, ett samarbete som skulle underlätta Nato-hjälp om Sverige utsattes för ett anfall från öst, till exempel ombyggnader av flygbaser.

Men att utifrån det säga att den svenska neutralitetspolitiken bara var ett skådespel är felaktigt, anser Bo Huldt. Viljan att förbli neutrala var på riktigt, men neutrala skulle vi bara kunna bli så länge vi inte blev anfallna. Det var för den händelsen Sverige förberedde sig i hemlighet.

Neutralitetspolitiken var en realitet, och till skillnad från Schweiz och Finland till exempel, vars handlingsfrihet begränsades av olika skäl - historisk tradition när det gäller Schweiz, det geografiska läget och politiska trycket österifrån i Finlands fall - så hade Sverige en betydande frihet att forma sin politik.

- Vi hade både en säkerhet och en handlingsfrihet bevarade. Och det ärenligt handboken varje stats ambition. Och jag tror att vi efteråt måstesäga att vi skötte detta väl, säger Bo Huldt.

För trots att vi - enligt Bo Huldts uppfattning - tidvis tog ut svängarna lite för mycket, och gjorde neutraliteten till ideologi, så ger han ändå - så här 20 år efter att allt rämnade - den svenska neutralitetspolitiken godkänt betyg. Det neutrala Sverige med sitt starka försvar gjorde nytta, menar han, inte minst bara genom att ligga där det låg, som en buffert mellan öst och väst.

- Summan av det hela: jag anser att neutralitetspolitiken var nyttig, att det var lösningen helt enkelt på den situation som hade uppstått helt enkelt i och med andra världskrigets slut.

Och vad var det precis som var det nyttiga?

- Det mest nyttiga var nog att vi stod där vi stod, att vi låg där vi låg, och att vi i alla fall i kalla krigets första fas var till nytta för båda.

Vi bidrog till något slags avspänning eller vad ska man säga?

- Ja, en form av nedtrappning av troligheten att det skulle bli krig i norra Europa. Det tror jag vi gjorde i högsta grad, och det tror jag att vi gjorde länge, att vi var en stabiliserande faktor. Framgångsrik politik och ett högt betyg, tycker jag, säger Bo Huldt, professor vid Försvarshögskolan.

Reporter: Anders Ljungberg, SR International, 2009-11-06.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".