Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Alliansfrihet snart bara på papperet

Publicerat måndag 16 november 2009 kl 15.15
Natoflaggan vajar utanför UD.

Utan att de flesta svenskar känner till det håller den svenska alliansfriheten på att tunnas ut så mycket att den snart bara finns kvar på papper. Det menar flera experter på svensk försvars- och säkerhetspolitik som SR International talat med.

I EU:s nya fördrag som snart träder i kraft stärks det säkerhetspolitiska samarbetet, men viktigast för den här utvecklingen är sommarens riksdagsbeslut att om Sverige utlovar stöd om ett annat EU-land skulle attackeras. Det är en stor förändring, säger försvarsdebattören Johan Tunberger.

– Ja, den svenska alliansfriheten är ett minne blott kan man säga. Den enda frihet vi har är att vi inte accepterar att andra ger oss solidaritetsförsäkringar, säger Johan Tunberger.

"Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Ja, så lät den klassiska svenska säkerhetspolitiska doktrinen. Men den är sedan länge historia. Neutraliteten som möjlighet försvann egentligen med Warszawa-paktens fall 1991, och efter EU-inträdet 1995 kunde vi knappast ens kalla oss alliansfria längre, utan enbart MILITÄRT alliansfria, och sedan dess har Sverige fortsatt på samarbetets väg.

Ett avgörande steg på den vandringen togs i somras, då riksdagen sa ja till den så kallade solidaritetsförklaringen: nämligen att Sverige inte ska förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar EU:s medlemsländer eller våra nordiska grannar. Där sägs också att vi förväntar oss samma stöd om Sverige skulle drabbas av ett angrepp. En skrivning som inte självklart är förenlig med en alliansfri linje, säger Gunilla Herolf, forskare på fredsforskningsinstitutet Sipri.

– Det är att tumma rejält på alliansfriheten, för att ta till ett understatement. Det enda som nu är kvar är det rent formella.

Men vad innebär då den här solidaritetsförklaringen i praktiken? Vad är det vi förbinder oss att göra om till exempel Ryssland skulle gå in i Estland? Johan Raeder försvarsråd vid försvarsdepartementet förklarar:

– Vad Sverige har sagt är att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt i en sådan situation. Vi utesluter inte på förhand att de åtgärder vi skulle vidta också skulle inbegripa militär verksamhet. Men det är inte någon självklarhet. Varje situation kommer att bedömas från fall till fall. Och det är den mest naturliga saken i världen att man inte på förhand beskriver exakt hur man kommer uppträda i varje given situation.

Den svenska solidaritetsförklaringen röstades igenom i riksdagen i somras. Nu är EU på väg att få en liknande försvars- och säkerhetspolitisk deklaration. I Lissabonfördraget, som träder i kraft den 1 december, står det att medlemsländerna är skyldiga att ge stöd och bistånd om ett av dem skulle attackeras. Men det finns en brasklapp. Den här skyldigheten ska inte påverka "den speciella karaktären", som det sägs, hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik - en formulering anpassad till de alliansfria länderna, inklusive Sverige.

En frivillig, ensidig soldaritetsförklaring från svensk sida anses förenlig med alliansfriheten. Men att ge och ta emot försäkringar i en fördragstext har inte ansetts vara det, utan det här tillägget. Johan Raeder på försvarsdepartementet säger att det här är i linje med svensk militär alliansfrihet.

– Det står uttryckligen att Lissabonfördraget ska acceptera den särskilda karaktären på vår säkerhetspolitik, och det får vi ta fasta på. Så är det.

Ändå är det stora förändringar som har skett, och det är besvärande att kursändringen inte kommunicerats ordentligt med befolkningen, säger Gunilla Herolf på Sipri:

– Man har politiskt, i riksdagen, gått mycket längre än vad de flesta människor tror att vi har gått. Jag håller med de som säger att det verkligen är hög tid att vi har en allmän debatt om det hela.

Och från politiskt håll är det många som håller med om det - och är självkritiska. Både stora och små förändringar i säkerhetspolitiken har gått medborgarna förbi, säger Annika Nordgren Christensen, försvarspolitiker i Miljöpartiet:

– Möjligen är det så att man lyckats kommunicera när man väl står inför att göra det avgörande. Men alla de här små stegen som tas som till slut innebär att en del tar det som att vi inte är alliansfria längre, det kommuniceras inte alls. Det är ett gemensamt intresse och en gemensam skuld vi har från alla politiska partier, att där har vi varit för dåliga, säger Annika Nordgren Christensen, försvarspolitiker i Miljöpartiet.

Reporter: Anders Ljungberg/Publicerat 16/11-09.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".