Det går att förändra i det lilla. Zoltan och Sander Vajda drog igång läxhjälp för romska barn tidigare i år. Foto: Leif R Janson/Scanpix.
MALMÖ

Lyckade projekt bryter romernas utanförskap

"Ge oss romer medbestämmande i frågor som rör romer"
7:33 min

I flera hundra år har det funnits romer i Sverige. Lika länge har de levt i djupaste utanförskap. Men kanske är någonting på väg att hända nu. Regeringen håller som bäst på att ta fram en ny strategi för romerna, där det viktigaste temat blir att få romerna att komma in i samhället.

I ett litet rötttegelhus, ett stenkast från Möllevångstorget i centrala Malmö, har det öppnat något som skulle kunna beskrivas som ett litet romskt maktcentrum i Sverige.

– Vi gör något här i Malmö. Vi har en idé, vi har en organisation som vi tror på, och det visar sig fungera i praktiken. Det är förankrat hos romerna och de vill att vi ska gå på den här resan. Så nu har vi fått chansen, en dörr har öppnats, jag tror att vi kan öppna fler dörrar så småningom.

Han heter Mujo Halilovic, han är inte rom själv även om hans kollegor tror att han är det egentligen, och han är chef här i det lilla tvåvåningshuset, med sitt vackra röda tegel som för tankarna till en gammal stationsbyggnad.

Romskt informations- och kunskapscenter heter det, RIKC är förkortningen, och därinne är det luftigt, ljust och nytt. Fem anställda, och mitt på konferensbordet står wienerlängden och kakorna, och bland datorerna och designade lampor finns flera andra besökare den här dagen. Bland dem två män som förstått att det är i skolan som den viktigaste förändringen måste börja.

Så här har regeringens utredare Maria Leissner berättat för mig strax innan, om en intervjuundersökning som gjordes för några år sedan med en grupp rektorer i Malmö.

– I en intervju var det en skolledare som berättade att under de ganska många år hon funnits på en skola, där hade, så vitt hon visste, hundra romska barn passerat igenom och ingen av dem hade klarat av grundskolan.

Inte ens hälften av de romska grundskolebarnen är i skolan regelbundet, visar några år gamla uppskattningar gjorda här i Malmö. Zoltan och Sander Vajda såg det här. Avgrunden mellan skolan och de romska familjerna, misstron, samhällets dövhet, romernas avståndstagande, och på eget initiativ, efter nästan två års förberedelser, drog de igång läxhjälp för romska barn tidigare i år.

– Barnen som kommer, de längtar varje gång att få komma dit, av någon konstig anledning. Man kan tycka att det är konstigt på det sättet att barn som har problem i skolan verkligen vill komma dit. Och de gör sina läxor allihop i stort sett och det går jättebra, tycker vi.

Läxor brukar man väl göra hemma. Varför funkar inte det för de här barnen?

– Bland romer är utbildningsnivån väldigt låg. De har svårt att hjälpa sina barn. Och dessutom kanske de anser att det inte är så viktigt. Först och främst tror de inte att deras barn har samma möjligheter i skolan som svenska barn att utbilda sig.

Femton barn, från fjärde klass upp till nionde, fem timmar läxhjälp i veckan, bilskjuts fram och tillbaka. Inte direkt, men på några års sikt hoppas de kunna se resultat.

Det går att förändra i det lilla. För flera år sedan kom två unga romska flickor till Sverige tillsammans med sina familjer. De hamnade i Malmö och deras lycka blev att de mötte Diana Bogelund.

– Flickorna var nio och tio år när vi träffades och de kunde inte skriva sitt eget namn, de kunde inte alfabetet, födelsedatum, ingenting alls. Skolvärlden var helt ny för dem. Vi började några timmar om dagen för att vänja dem vid skolan och skollivet och allt det här. Men de var jätteglada. De här barnen ville verkligen komma till skolan och de hade verkligen den här viljan. Och föräldrarna också. Föräldrarna själva var analfabeter, men de tyckte att det var klart att barnen ska gå i skola, de ska lära sig, de var jätteglada.

Så småningom hamnade flickorna i en särskoleklass, och i år går de ut nian och har möjlighet att läsa vidare på IV-programmet. När Diana Bogelund inte jobbar här på RIKC är hon fortfarande med dem.

Det var för två år sedan, när Malmö stad till sist hade insett att någonting riktigt måste göras för att börja bryta romernas utanförskap, som man öppnade Romskt informations- och kunskapscenter, RIKC. Än i dag är det den mest ambitiösa kommunala satsningen i Sverige på att kraftsamla för romerna. Uppdraget är att öka kunskapen om romerna i det svenska samhället, hos myndigheter, organisationer, skolor. Men också att öka romernas deltagande i samhället. Att minska avstånd och öka tillit. Marian Wydow är sekreterare på RIKC och brobyggare, en sådan som skolorna kallar in när de behöver hjälp i kontakterna med romska familjer.

– Tillitsfrågan är jättestor, och det har vi lärt oss i praktiken. Kommer jag som är rom med min kulturella bakgrund, så når jag mycket längre in i romerna som grupp än en annan lärare som har ett annat påbrå. Och det är det här som jag har som fördel, att jag kan jobba med gruppen, att skapa den här tilliten och att mötas.

På frågan om vad som skulle göra mest nytta för att minska romernas utanförskap svarar Marian Wydow snabbt.

– Kort sagt: ge oss egenmakt. Det kan man göra genom att lyfta in de romska aktörer som har intresse för romska minoritetsfrågor, så att vi känner oss inkluderade i beslut som rör oss. Att vi har medbestämmande i frågor som berör romer.

Det handlar om att romerna också ska finnas där besluten om dem fattas, i myndigheter, i kommunerna, på skolan. Just det här är också det viktigaste temat i den utredning, som regeringen fått på sitt bord inför arbetet med en ny strategi för romerna.

Men hur lång tid kommer det att ta? Hur många år kommer att gå innan de romska barnen till exempel får samma möjligheter att bli det de vill i livet?

Några kilometer österut i Malmö, på Kryddgårdsskolan i Rosengård och skyddad från snålblåsten utanför sitter Britt-Marie Karaschin i sitt rektorsrum och funderar på det.

– Det är en sådan svår fråga för att det är förfärligt om ytterligare en generation går till spillo så att säga. De här barnen är ju också födda här. Men jag kan inte säga att det kommer att ta så och så många år, för jag tycker inte att det får göra det.

Men på hennes egen skola, bland de romska barn som elevassistenten Ruzena Horvat följer dag ut och dag in, där lever fortfarande drömmarna.

– Jo, de pratar jättemycket. De ska bli advokater, läkare, De pratar jättemycket.

Det är väldigt hoppfullt då?

– Ja, och när de har prov, så måste de göra proven, annars blir det ingen advokat av er. Så de jobbar på, säger Ruzena Horvat, elevassistent på Kryddgårdsskolan i Malmö. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".