DEMONSTRATIONSVANOR

Första Maj: från högtid till folkfest på hundra år

4:24 min

Även om det är glest i leden i många första maj-tåg nuförtiden, behåller arbetarrörelsens högtidsdag sin särställning när det gäller demonstrationer i Sverige. Och demonstranterna har gått från att vara högtidsklädda män i arbetarklassen till mest yngre människor i medelklassen, säger Magnus Wennerhag, som studerat svenskarnas demonstrationsvanor.

– Just första maj-demonstrationerna ligger kanske närmare befolkningssnittet, men man kan se att det trots allt kanske snarare är en lätt överrepresentation av medelklass och övre medelklass. Så den här bilden man kanske har av att det är gamla gubbar som demonstrerar är inte riktigt sann, säger sociologen Magnus Wennerhag.

Det var i den stora SOM-undersökningen från Göteborgs universitet 2011 som man för första gången ställde frågan vilka specifika demonstrationer man deltagit i. 5,3 procent svarade att de demonstrerat i något tåg under året. 3,2 procent sa att de demonstrerat på första maj, vilket ändå gör första maj-demonstrationerna till en viktigt politisk dag, säger Magnus Wennerhag.

– Skulle man tala om hur många som är anslutna i politiska partier så är det sju procent. Och skulle man se på hur många som har förtroendeuppdrag i politiska partier så är det under två procent. Så det är ändå en väsentlig politisk aktivitet som många ägnar sig åt.

Och tittar man tillbaka till början av 1900-talet, så är det inte så att det varit en ständigt sjunkande kurva när det gäller deltagande i första maj-tågen sedan början av 1900-talet, säger Magnus Wennerhag. Faktum är att det är fler som demonstrerar idag än i början av 60-talet. Då hade viljan att demonstrera minskat i flera årtionden, men i samband med den politiska radikaliseringen i slutet av 60-talet fick demonstrationerna en renässans, och det var också då de ändrade karaktär, säger Magnus Wennerhag.

– Efter slutet av 60-talet så tar ju de politiska partierna till sig det också, även i Socialdemokraternas och LO:s tåg. Att man ser större uttryck för att människor kan ha egna plakat och det är lite mer brokigt, lite mindre enhetligt. Kanske mer fokus på att det ska vara folkfest och roligt, än att det ska vara gravallvarligt och man ska uppvisa stilla värdighet eller nåt sånt.

Magnus Wennerhag har också deltagit i en internationell studie där man jämfört olika länders demonstrationsvanor. Och när olika befolkningar får svara på frågan om man har demonstrerat någon gång under året så hamnar Sverige på något slags genomsnitt, säger han.

– Andra länder som Storbritannien har lägre nivåer, medan Tyskland ligger strax över, och länder som Frankrike, Spanien och andra sydeuropeiska länder ligger mycket högre än Sverige på de sakerna. Tittar man däremot på den typen av frågor om man någon gång har demonstrerat, så ligger Sverige rätt högt. Det är i alla fall över 25 procent som någon gång har demonstrerat, säger han.

Slutsatsen blir då att många svenskar har demonstrerat någon gång, men att vi gör det ganska sällan. En punkt där Sverige sticker ut är att det svenska facket, trots att så många är anslutna dit, nästan bara demonstrerar på första maj. I många andra länder är fackliga demonstrationer mycket vanligare, säger Magnus Wennerhag, och han tror att det beror på att det svenska facket har en lång tradition av att förhandla i stället för att protestera.

– Det har ju varit en svårighet att förklara för våra kollegor i andra länder att  i Sverige –  trots den här bilden man har av att alla är anslutna till facket – så finns här inga fackliga demonstrationer, utom just på första maj.

Hur ser framtiden ut då? Ja, demonstrationsviljan generellt kommer nog inte att minska, tror Magnus Wennerhag,. Han pekar på hur de sociala medierna inneburit att man kan samla tusentals demonstranter på bara något dygn, vilket till exempel skedde i Stockholm efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen 2010. För första maj-tågen är det mer osäkert, säger han.

– Det kan ju både minska och öka och det är svårt att förutspå det där. Det var säkert ingen i början av 60-talet som trodde att man skulle få sen den ökning som man sen såg under samma årtionde av demonstrationsdeltagandet, att man kanske inte förutsåg den här protestvågen med radikaliserade studenter som skulle komma och att man själv skulle inspireras av detta, säger sociologen Magnus Wennerhag vid Göteborgs universitet.

Anders Ljungberg

SR International

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista