1 av 3
2 av 3
Dags för surströmmingspremiär. Men allt färre äter strömmingen som saltats och jästs med metoder som går tillbaka till 1700-talet. Foto: Jurij Gourman/Sveriges Radio.
3 av 3
Klicka för grafik

Surströmmingspremiär till glädje och fasa

"Vi föredrar att kalla det doft"
4:44 min

Surströmmning delar det svenska folket i två läger. ”Aldrig i livet att jag äter rutten sill” säger vissa medan andra knappt kan bärga sig att få höra knäppet när den första burken med denna norrländska delikatess öppnas. Den tredje torsdagen i augusti är det traditionsenligt premiär för årets surströmming.

Två knäppningar och så är de första burkarna öppnade och stanken – eller den ljuvliga aromen – hur man nu upplever det  slår emot oss. Boo Dahlin är ordförande i Surströmmingsakademin vars 18 medlemmar älskar denna doft och också är surströmmingens ambassadörer.

– Många tycker att den här doften, som vi föredrar att kalla den för framför vad andra kallar den för, den är naturligtvis påträngande. Det finns egentligen inget samband mellan smaken och doften. Doften är en sak och smaken något annat. Det konstaterar väl alla som aldrig provat det förut att det här är två olika saker, säger Boo Dahlin.

Vad är då surströmming? Jo, det är sill fångad på våren längs Norrlandskusten. Den läggs i tunnor med saltlag och får jäsa en 6-8 veckor innan de jästa strömmingarna konserveras på burk och lagras fram till mitten av augusti och surströmmingspremiären. Det här är en gammal konserveringsmetod känd sedan 1700-talet men säkert tillämpad ännu tidigare i de gamla bonde- och fiskesamhällena.

Strömmingen, som sillen kallas norr om Kalmar, har varit ett viktig baslivsmedel i det gamla Sverige. Surströmmingspremiären är en på sina håll väl bevarad tradition men konsumtionen av denna delikatess har minskar under senare år, säger Boo Dahlin.

– Surströmmingskonsumtionen har gått ner. De senaste femton åren har vi tappat omkring 250 000 burkar. Vi försöker göra känt att det här är en gammal  hederlig husmanskost som folk levde av förr i världen, även om man inte åt den varje dag. För det gjorde man inte. Det är skälet till att akademin vill behålla den här kulturen och göra den här kulturen känd. Vi vill låta historien om den här produkten som Sverige är ensam om i världen spridas. Åttio procent av surströmmingsproduktionen sker i Västernorrlands län, säger han.

Och där finns orter som bland annat  Ulvön på Höga kusten, som får det  att vattnas kring munnen på många vid tanken på salterierna och konservfabrikerna där och vad som nu  står på bordet. Hur äter man då denna så omtalade rätt. Ja, det är ganska lätt och inget krångel, menar Boo Dahlin i surströmmingsakademin.

– Vi försöker  inte göra en massa konstigheter med strömmingen. Man kan göra tapas och alla möjliga saker, men vi försöker tala om vad surströmming är för någonting.

Vi ska prova årets surströmming från ett litet salteri som ligger i Hälsingland som heter Borkbo. De gör ungefär 10 000 burkar per år, säger han. En surströmmingsburk öppnas med fördel  under vatten  i en hink utomhus. Lukten som sprids annars kan vara känslig för närboende, men sedan kan man äta och frossa inomhus.

Strömmingarna tas upp och sköljs, läggs på fat och rensas. På äkta norrlandsvis tar man sedan tunnbröd, mjukt eller hårt, brer på smör. Lägger på strömmingen, hackad röd och gul lök och mandelpotatis om möjligt. Anrättningen, en så kallad klämma, viks sedan ihop och äts med händerna. Till detta dricker vissa fundamentalister mjölk, andra öl och en snaps.

Ja, sedan är surströmmingskalaset i full gång. Det kan också som vid kräftkalas bli en liten varm kantarellpaj till exempel innan det blir dags för efterrätt. Och  varför inte då  hjortron och glass, så har vi knutit ihop det det
kulinariska Norrland  på vårt bord.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".