Debatten om äldrevården var lika het då som nu

6:09 min

Nya skandaler och nya utspel – äldrevården är ständigt aktuell i valrörelsen. Nordiska muséet lyfter frågan om hur äldrevården har förändrats över tid, och slår ihjäl myten om ätteklubborna.

1949 chockade författaren Ivar Lo-Johansson hela Sverige genom att ta upp de så kallade ätteklubborna i ett tal om svensk äldrevård. Nu finns en sådan klubba att skåda på Nordiska muséet i Stockholm.

– Det är en furubit, formad som en klubba. Det är ett hål i den och så har den ett långt skaft. Den här ska ha hittats på en kyrkvind. Den togs till muséet av en person som ska ha fått det berättat för sig på 1920- eller 30-talet, att den här klubban hade använts som ätteklubba, säger Cecilia Hammarlund-Larsson, intendent på Nordiska Muséet.

Men hon är tveksam till berättelserna om att gamla skulle ha klubbats ihjäl med ätteklubba när de började bli en belastning för släkten.

– Det finns några bevarade så kallade ätteklubbor, men det finns inga belägg för att de någonsin har använts. Det är en myt, en föreställning.

Hon visar även upp ett fotografi av en så kallad ättestupa.

– Föreställningen var att man de gamla människorna till ett stup, och så puffade man dem utför, eller anbringade dem att själva kasta sig ner. Sedan togs myten upp av författaren Ivar Lo-Johansson, som var väldigt kritisk till våra svenska ålderdomshem. Han startade en debatt kring ämnet, skrev artiklar och höll föredrag. Han jämställde den tidens ålderdomshem med ättestupor, säger Cecilia Hammarlund-Larsson.

I slutet av 40-talet var ålderdomshem en etablerad del av den svenska välfärden. Sverige hade en åldrande befolkning. Tidigare hade man haft så kallade fattigstugor, men nu skulle alla, fattig som rik, bo på ålderdomshem när de blivit för gamla för att klara sig själva.

Leif Wallin på Nordiska muséet har studerat hur äldrevården sedan förändrades.

– Det är under 50-talet en ganska stor debatt om ålderdomshemmen. Då börjar man istället propagera för att äldre ska bo kvar hemma istället, med hjälp där.

– De tidiga hemsamariterna är kvinnor – då var det självklart att det skulle vara kvinnor – som inte behöver någon utbildning. Hemmafruar tyckte man var lämpliga för att jobba med äldre. Det visar hur man såg på det här arbetet. Man skulle vara en god husmor, det räckte. På 50-talet var det kanske lite lättare hjälp som man kunde få hemma, men idag så får du ju ganska mycket hjälp, även sjukvård, hemma, säger Leif Wallin.

Men att många äldre idag bor hemma, och inte på äldreboende, är inte bara ett resultat av politiska åtgärder. Det har också att göra med den tekniska utvecklingen. Leif Wallin visar upp några av de hjälpmedel som äldre har använt genom åren.

– Till exempel har vi hörapparater i olika varianter. Den äldsta är från fyrtiotalet. Den är ganska stor, för det behövdes ett stort batteri. Man måste hänga den på sig ungefär som en stor telefon. De här helt moderna, å andra sidan, är oerhört små. Det här gör ju förstås att det är så mycket enklare idag om man får en hörselnedsättning, säger Leif Wallin.

En senare utveckling handlar om möjligheten att få äldrevård på sitt hemspråk. Det första samiska äldreboendet öppnade visserligen redan 1922, men ända fram till för några år sedan var tillgången på liknande boenden mycket begränsad.

Cecilia Wallquist, intendent på Nordiska muséet, har rest runt i landet och samlat in berättelser från Skåne till Lappland. Hon har bland annat träffat José, som talar spanska, och inte så mycket svenska. Han placerades från början på ett boende där alla talade svenska.

– Han beskriver det som en tid då han satt i fängelse. Han kunde inte tala med någon, inte vara med i gemenskapen på något sätt. Han kände sig totalt isolerad och mådde väldigt psykiskt dåligt. Till slut fick han plats på ett spansktalande boende och kände att nu lever han igen, säger Cecilia Wallquist.

Idag minskar andelen äldre som får hjälp genom äldreomsorgen. Fler och fler äldre får hjälp av sina anhöriga i stället. Och Leif Wallin berättar att om det är en sak som inte har förändrats, så är det de äldres skamkänslor över att behöva hjälp.

– Idealbilden har alltid varit att man ska vara frisk och klara sig själv. Äldre skulle alltid ska ha något för händerna. Om man inte kan gå ska man åtminstone kunna använda sina händer. Och förr skulle du verkligen utföra ett arbete, det räckte inte att sitta och lösa korsord. Ett handarbete var alltid på gång. Om du inte kunde hugga ved kanske du kunde spänta stickor småstickor som du kan tända med.

– Det var jätteviktigt att göra något slags nytta. Ända fram till början av 1900-talet var det arbetsplikt på ålderdomshem. Du skulle arbeta, på något vis, om du kunde, säger Leif Wallin.