Teckenspråkets framtid

13 min

Hur har teckenspråket förändrats sedan vi beslöt att det är dövas första språk för 37 år sedan? Gäster: Johanna Mesch, docent på Stockholms universitet och Tommy Lyxell, språkvårdare.

Transkribering av intervjun: 

Louise Epstein: När jag var barn i mitten av 1970-talet så gjorde Sveriges Television programserien "Upp med händerna" som gick ut på att barn skulle bekanta sig med dövas teckenspråk. Nu i efterhand har jag förstått att det i själva verket var tecknad svenska som jag och mina kompisar lärde oss och så här lät det i det programmet.

Ljudillustration från SVT: Barnröst: Upp med händerna! Är det någon som kan handalfabetet här? Kör: A-B-C-D titta bara vi klarar det! Barnröst: Upp med händerna! Annan barnröst: E-F… (Ljudet tonar ut)

Louise Epstein: Det här programmet fick stort genomslag bland unga tittare som lärde sig olika tecken. Man lärde sig också bokstäver. Och det här handalfabetet kunde också användas om man då träffade en person som inte hörde. Jag tyckte att det här programmet var jättekul. Det fanns kort också som många barn tvingade sina föräldrar att köpa. Minns du det här Thomas?

Thomas Nordegren: Nej, men däremot minns jag att mina barn gick i förskola med barn som använde teckenspråk och då fick hela gruppen lära sig. Man hade en särskild lärare och det var ganska kul för att då mina barn tecknade hemma och då var jag tvungen att lära mig lite grann.

Louise Epstein: För lite drygt 37 år sedan bestämde Riksdagen att teckenspråk är dövas förstaspråk. Sverige var första land i världen att ge teckenspråket officiell status, vilket bland annat innebär att samhället ansvarar för att det finns utbildningar i teckenspråk och att samhällsinformation finns tillgängligt på teckenspråk. Men nu undrar jag lite hur det ska gå för teckenspråket, när det blivit vanligare med hörselimplantat och de döva eleverna i skolorna blir färre. Hur ska det gå och vad är det som riskerar att gå förlorat? Välkommen hit Johanna Mesch, docent på avdelningen för teckenspråk vid institutionen för lingvistik på Stockholms universitet.

Johanna Mesch: Tack!

Louise Epstein: Det är teckenspråkstolkare Linnea Sandman Kruus som kommer att tolka det vi säger. Johanna Mesch, hur mår teckenspråket i Sverige idag?

Johanna Mesch: Teckenspråket mår utmärkt skulle jag vilja säga. Om man tittar tillbaks på 70-talet och jämför med hur det ser ut idag, så är det en otrolig förändring. Så jag måste nog säga att teckenspråket mår faktiskt utmärkt.

Louise Epstein: Vilken är den största förändringen? På vilket sätt går det att säga att teckenspråket mår mycket bättre idag än på 70-talet?

Johanna Mesch: Ja teckenförrådet är mycket större jämfört idag. Det finns fler användningsområden än den egna familjen eller bara bland döva längre utan det finns fler användningsområden för teckenspråket. Och sen finns det också flera olika typer av teckenspråk. Det finns ett utvecklat mediespråk till exempel. Också ett utvecklat undervisningsspråk. Olika former av hur de används. Konstnärliga former. Det finns mera nyanser i teckenspråket jämfört med tidigare.

Louise Epstein: Och vad beror den här stora utvecklingen på?

Johanna Mesch: Dels att språket används, framför allt. Just användandet bidrar till en utveckling. Man behöver bilda nya begrepp. Man lånar in från andra språk. Precis som i talat språk gör man också i teckenspråk. Det finns en stark tradition och en stark utveckling helt enkelt.

Louise Epstein: Så det finns gott om anglicismer i svenskt teckenspråk då?

Johanna Mesch: Absolut. Eller ja. Jo.

Thomas Nordgren: Men jag undrar om det här med implantaten. Hur mycket har antal människor som använder teckenspråk minskat?

Johanna Mesch: Det är klart att inom skolvärlden finns en oro med den trend vi ser idag just med implantat. Ungefär hälften (är det väl?) av barnen som använder teckenspråk och den andra gruppen väljer bort teckenspråk. Eller egentligen: Elevernas föräldrar väljer bort teckenspråk. Men vad vi kan se är att de kommer tillbaka senare och börjar lära sig teckenspråk, men då som andraspråksinlärare. De får en senare språkutveckling. Men teckenspråket behövs, oavsett när det kommer.

Louise Epstein: Välkommen också Tommy Lyxell, språkvårdare i svenskt teckenspråk på institutet för språk och folkminnen. Hur ser det utmed tillgången till teckenspråk för barn med nedsatt hörsel i Sverige?

Tommy Lyxell: Ja det beror på vilken ålderskategori man pratar om…

Louise Epstein: Jag tänker på förskolebarn.

Tommy Lyxell: Förskolebarn så har vi själva gjort en undersökning 2010 för att undersöka detta, för det fanns inte så mycket kunskap och då såg vi att det hade gått ner, att antalet förskolor hade gått ner där man använder teckenspråk. Alla förskolor inte använde teckenspråk utan att man använde teckenstöd till talet just för att man ville stimulera barnens talutveckling.

Louise Epstein: Och den här tecknade svenskan som jag lärde mig när jag såg ”Upp med händerna”, finns den kvar?

Tommy Lyxell: Den finns kvar fast i en annan form kan man säga. Det heter någonting annat. Det heter tecken som stöd.

Louise Epstein: På vilket sätt skiljer det sig från teckenspråk?

Tommy Lyxell: Det är att det följer talet, det svenska språket, och att man har några tecken som stöd för vissa ord som man tecknar till.

Louise Epstein: …och teckenspråk är ett mer fullödigt språk?

Tommy Lyxell: Det är ett eget språk med en egen grammatik, ja.

Thomas Nordgren: Men jag hängde inte riktigt med här. När nu tekniken har gått framåt och många som tidigare blev nästan helt döva hela livet tidigt kan få en stor del av hörseln tillbaks via de här implantaten, men ni säger ändå, vad jag förstår, att de har också nytta av teckenspråket? Är det för att man ändå aldrig hör lika bra? Eller för att det är ett stöd?

Tommy Lyxell: Ja det stämmer. Tekniken skapar ju inte fullständig hörsel utan det är fortfarande en teknik som innebär att man förstärker ljud och det kommer in genom örat med elektriska impulser. Men det är inte normal hörsel och i vissa situationer så hör man inte lika bra som hörande.  

Louise Epstein: Johanna Mesch vad svarar du, på vilket sätt är det viktigt att barn med hörselimplantat lär sig teckenspråk?

Johanna Mesch: För att senare i vuxen ålder så kommer man att ha en full tillgänglighet då man också har teckenspråket. Kan man inte tillgodogöra sig talspråket har man teckenspråket, så då är det bra att ha båda språken att kunna växla mellan. Men det här att teckna och prata samtidigt är ingenting som fungerar. Det är två skilda språk som också bör användas åtskilda. Det är fullvärdiga språk helt enkelt. Både på gymnasienivå och universitets- och högskolenivå kan man då använda sig av teckenspråkstolkar i sin utbildning, som ett exempel.

Louise Epstein: Och som jag har förstått saken rätt så kan hörseln också bli betydligt sämre med åren så att även om du har ett implantat så kan du inte höra sen. Har du då inte lärt dig teckenspråket tidigare i livet så blir det inte så lätt. Stämmer det Johanna Mesch?

Johanna Mesch: Ja det gör det. Det är svårare att lära sig ju äldre man blir. Så är det ju. Någonstans kring 5-6 (år) är väl en kritisk gräns… Från 5,6 års upp till 20 års ålder, men ska man lära sig därefter så kan det bli mycket mycket svårare.

Thomas Nordegren: Men… Är ni nu inte lite partiska för teckenkulturen? Om det nu är så att man har en framgångsrik hörseloperation, och tycker att ens barn hör tillräckligt bra, är det då nödvändigt att lära sig teckenspråket eftersom det kanske hindrar den andra språkutvecklingen?

Louise Epstein: Vad säger du, Tommy Lyxell?

Tommy Lyxell: Det gör det definitivt inte. Lär man sig teckenspråk så hindrar det inte talspråksutvecklingen. Och det gäller alla språk. Lär man sig ett språk och lär sig ett nytt språk, så går det i regel mycket lättare om man har en bra grund i ett språk. Därför är det viktigt för de här barnen att när de kommer i kontakt med ett språk, som de kan tillägna sig fullt ut, och för en del kommer det vara teckenspråk och för en del kommer det att vara talspråk. Men det är ingen motsättning mellan detta utan barn kan lära sig två språk samtidigt.

Thomas Nordegren: Men hur vet man om ens barn hör tillräckligt bra så att säga? Så att det räcker?

Tommy Lyxell: Som förälder måste man vara lite känslig i kommunikationen med sitt barn. Om man märker att barnet inte uppfattar någonting eller säger/svarar felaktigt eller… Det tror jag man märker som förälder väldigt tidigt.

Louise Epstein: Johanna Mesch, hur ser framtiden ut för teckenspråket i Sverige?

Johanna Mesch: Jag tror att teckenspråket definitivt kommer att leva vidare. Det har en otroligt stark ställning här i Sverige. Det är dokumenterat, det finns i media och det är synligt i samhället så jag tror absolut att det kommer att finnas kvar. Det kommer inte att spela någon roll om det är hundra personer som använder det eller om det är 10000 personer som använder det. Det kommer att leva kvar, det är jag övertygad om. 

Thomas Nordegren: Jag har bara en sån där liten konstig fråga som jag ofta har funderat på. Det finns ju olika sorters teckenspråk. Hur är det när man åker utomlands? Hur mycket förstår man av teckenspråket i USA eller i Storbritannien när man åker på semester? Är det totalt annorlunda eller är det ändå lite grann som man förstår?

Johanna Mesch: Det är samma modalitet. Det är ett gestuellt språk via händerna som avläses visuellt via ögonen, så på så vis förstår man varandra. Men sen är det klart att tecknen skiljer sig åt. Definitivt. Och man förstår inte alla tecken utan där får man försöka hitta en gemensam nivå så att man kan kommunicera med varandra för att det är grammatiska skillnader… Men det är otroligt mycket lättare att kommunicera med varandra via teckenspråk, absolut.

Louise Epstein: Tommy Lyxell, vad tycker du, skulle det behövas en uppföljare till 70-talets upp med händerna?

Tommy Lyxell: Ja det skulle ju inte skada i alla fall för jag tror att man behöver mer kunskap om teckenspråk. Att vi har teckenspråk i Sverige det är alla medvetna om, vi ser det dagligen i teve men det är väldigt få som har kunskaper. Eller inte få, men den stora allmänheten har ganska grunda kunskaper om teckenspråk. Så det skulle behövas ett program som lyfter upp teckenspråket. Annars så tror jag att teckenspråket har fått uppmärksamhet inte minst genom Melodifestivalen för det är någonting som folk gärna tittar på, även döva själva.

Thomas Nordegren: Är det det riktiga teckenspråket? De verkar ju showa till det ganska mycket?

Tommy Lyxell: Ja det är ju ingen tolkning det är frågan om utan det är en bearbetning och en framställning på teckenspråk. På teckenspråkets villkor.

Louise Epstein: Johanna Mesch om du fick önska dig en förändring för att ytterligare stärka teckenspråkets ställning i Sverige, vad skulle det vara?

Johanna Mesch: Jag skulle nog önska att förstärka tolkservicen, och även teckenspråksutbildning från förskola och hela vägen till universitet att teckenspråk finns närvarande.

Louise Epstein: Vad säger du Tommy Lyxell? Vad behöver ändras?

Tommy Lyxell: Jag tror att vi skulle behöva lyfta upp teckenspråket i svenska grundskolan så att man informerar om teckenspråk och berättar vad det är för typ av språk. Det är en vanlig kommentar som vi får: ”Det här språket borde alla få lära sig”. Det är den vanligaste kommentaren vi får. Det finns en nyfikenhet kring teckenspråk, men folk vet inte vad det är och kanske inte vill ägna en termins utbildning för att lära sig någonting av det utan vill få en kort introduktion.

Thomas Nordgren: Men är det bra att kunna lite? Jag var tvungen att lära mig i alla fall 20, 30 tecken när jag var på förskolan, men blir det bara larvigt?

Johanna Mesch: Absolut, det är bara trevligt när man möter någon…

Thomas Nordgren: Det blir inte lite larvigt då om man bara kan lite gran?

Johanna Mesch: Absolut inte, kommer man in i en butik och det är någon i personalen som faktiskt visar att man kan några tecken så tycker jag att det visar på en trevlig attityd. Så att absolut.

Thomas Nordgren: Så man blir inte hånad för att man gör lite fel tecken?

Johanna Mesch: Nej.

Tommy Lyxell: Nej då.

Johanna Mesch och Tommy Lyxell samtidigt: Absolut inte.

Tommy Lexell: Det finns en stor glädje över välviljan och att man faktiskt visar någonting.

Louise Epstein: Tack båda två, Tommy Lyxell språkvådare i svenskt teckenspråk och Johanna Mesch, docent i teckenspråk på Stockholms universitet. Tack!