Konstig matematik inte ny

De fantastiska mosaiker man kan se i moskéer och inom den islamska kulturen kan vara mer än konstnärligt högtstående verk. De kan också visa att 1400-talets mosaikmönsterskapare visste mer om matematisk teori än man anat.

Mönster som upprepas, som rapporter på tapetvåder t ex, är de man oftast hittar i stjärnor och månghörningar som återkommer över stora ytor. Det man nu upptäckt att det också finns är mönster som är så raffinerat uppbyggda att de aldrig upprepas exakt. De är byggda kring mönsterenheter som inte riktigt går ihop, utan förändras över ytan. Kvasikristalliska mönster har de kallats, och hittills har man trott att de inte upptäckts och identifierats förrän på 1970-talet av västerländska matematiker.

Men matematikprofessor Torsten Ekedal, vid Stockholms universitet, tvekar inför om det verkligen handlade om en matematisk upptäckt då på 1400-talet.

– Jag undrar nog om de förstod matematiken bakom det här. Det är nog snarare fråga om att de har upptäckt det genom att experimentera, men även det är ett historiskt matematiskt intressant faktum. Vi vet ju att matematiken i den islamiska världen under den här tiden var den mest sofisktiserade i världen.

Först skulle man alltså experimentellt ha kommit på hur man gör mönstret och sedan lyckats räkna sig fram till vad man egentligen gjort.

– Inom konsten har samma sak hänt. När perspektivet i europeisk konst dök upp experimenterade man först fram något som såg ut som perspektiv, men som man hade svårt att få riktigt rätt. När man sen använde den matematiska teorin fick man ett bättre perspektiv i konsten, berättar Torsten Ekedal.

Ann-Louise Martin
ann.martin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista