1 av 2
2 av 2

Välkomna till Bolognaklubben - den jämförbara högskolan?

Den svenska Bolognaprocessen där alla universitet och högskolor Europaanpassades för ett år sen, har kostat nästan 1,1 miljard kronor i merarbete för lärarna. Men den har inte uppnått huvudmålen, en ökad internationell rörlighet bland studenterna och en större jämförbarhet, visar Vetenskapsradions granskning.

Bolognaprocessen är den största omvandlingen sen 70-talet, ja kanske den största omvälvningen på 100 år av den svenska högskolan. Ändå har det knappt rapporterats något alls i massmedia om när högskolor och universitet europaanpassades i grunden förra sommaren. Med standardiserade examensnivåer och nytt poängsystem. Varenda kursplan på alla utbildningar för 300 000 studenter var tvunget att skrivas om.

46 länder har skrivit på
Sverige var nästan sist i klassen med sin omvandling. Alla Europas gamla kunskapsnationer med månghundraåriga universitet har redan gått med i omvälvningen som ska göra att Europa står sig i konkurensen med USA och Asien. Totalt har nu 46 länder skrivit på Bolognadeklarationen från 1999, uppkallad efter staden med Europas äldsta universitet i.

En halvdan svensk reform
Åsa Lindberg-Sand är pedagogikforskare vid Lunds universitet och den enda i landet som verkligen forskat om den svenska bolognaprocessens genomförande. Och hon tycker att grundidén är fantastisk. Särskilt det om att pedagogiken ska göras om, med lärandemål för varje kurs. Så att det inte längre räcker med att skriva vad som lärs ut, utan vad varje student faktiskt ska ha lärt sig efter sista tentan av kunskaper och färdigheter.
Men samtidigt är hon mycket kritisk över hur det gick till att införa hela det här paketet i Sverige. Hon tycker att det blev en halvdan Bolognaprocess i Sverige främst när det kommer till examenssystemet.

Blygsam kompensation för kostnaderna
Den här omställningen, att skriva om varenda kursplan med så kallade lärandemål på samtliga svenska högskoleutbildningar, och införa nya masterexamensprogram. Den har kostat Sveriges högskolor och universitet en komma en miljard kronor i kostnader för alla miljontals lärartimmar som lagts på detta. Det visar Vetenskapsradions enkätundersökning till rektorerna för Sveriges 30 största högskolor och universitet, där samtliga svarat.  En miljard 97 miljoner kronor i Bolognaomställningskostnader motsvarar en tjugondel av högskolans årsbudget - och det ska jämföras med de 30 miljoner som den socialdemokratiska regeringen tillsatte i extra medel för att kompensera lärosätena. En skratteretande liten summa jämfört med vad hela kalaset kostat egentligen, säger man på lärosätena, det motsvarar mindre än 3 procent av kostnaderna.

Värt pengarna?
Kanske har det varit värt denna skattemiljard? Som egentligen skulle gått till högskolelärarnas blygsamma tid med studenterna. I snitt får heltidsstudenter inom humaniora och samhällsvetenskap bara 5 timmar i veckan med sina lärare.
Det låter ju så bra att alla Europas studenter ska kunna röra sig fritt, att de ska bli mer anställningsbara och att det ska vara klara papper på vad de verkligen ska ha lärt sig.

Inte uppnått målen
Men nu ett år efter att Sverige genomfört sin Bolognaprocess, så verkar inte mycket ha gått åt rätt håll när man studerar officiell statistik från Högskoleverket och Centrala studiemedelsnämnden. De svenska studenterna har inte rest mer ut i världen under senaste året - snarare tvärt om, trots all anpassning. Studenterna verkar inte ha börjat flytta på sig mer mellan lärosäten heller, även om det finns dåliga siffror på det. Och de utländska studenterna som strömmat in i Sverige sen mitten av 90-talet fortsätter att öka med i snitt 13 procent, precis som förut. Och det verkar främst hänga på att Sverige som ett av få länder i världen erbjuder gratis högskoleutbildning på engelska visar Högskoleverkets undersökning.

Let’s talk swenglish
I höstas inrättades 680 nya Masterprogram i Sverige som en del av Bolognaprocessen. Master det är en 2-årig avancerad nivå som man kan fortsätta till efter att ha först pluggat en 3-årig kandidatexamen. Det blev ingen omedelbar succé. Många av programmen fick bara ett fåtal sökande. På hälften av dem sker undervisningen helt på engelska och hälften av studenterna kommer från andra länder.
Emma är en av dem som fått känna på hur det går när ens svenska professorer plötsligt ska gå över till engelska som undervisningsspråk. Hon vill inte gå ut med sitt efternamn eller tala om vad hon pluggar, eftersom inte fått sina sista betyg ännu inför sin ettåriga Bolognaanpassade magisterexamen. Hon beskriver undervisning på ”swenglish” som fick både de svenska och utländska studenterna att lämna föreläsningssalen. Hon berättar också om att hon inte fick sin Bolognaanpassade franska C-kurs godkänd när hon fortsatte i Sverige trots att vi också gått igenom Bolognaprocessen, utan istället tvingas plugga en termin extra och därför inte har studiemedel kvar för ett andra masterår.

Svårt göra Erasmusutbyte
Sverige är ett av de sämsta länder i EU på att skicka utbytesstudenter med Erasmusprogrammet. Love, en annan student som inte vill riskera sina slutbetyg och därför inte vill gå ut med efternamn i radio, han prövade ett Erasmusutbyte under kandidatnivån och tyckte det var kul så han ville gärna få göra det även nu under sin Bolognaanpassade masterutbildning. Men det gick inte. Studierektorn vid instutionen sa att de fanns obligatoriska kurser på varje termin så det gick inte att göra utbytesterminer annat än om man förlängde sin utbildning motsvarande tid.

Lärarna måste jobba mer utomlands
Love och Emma är förstås bara två av 330 000 studenter som inte tycker att den svenska bolognaomställningen underlättat deras utlandsstudier, men deras upplevelser får stöd av Högskoleverkets nya utredning om varför svenska studenter inte pluggar utomlands i större omfattning. Gunnar Enequist, på Högskoleverket säger att utbytesterminer inte verkar planeras in i utbildningarna eller har ett akademiskt värde utan snarast ses som avbrott och att et är et stort problem att högskolelärarna inte jobbar mer utomlands. De skulle då kunna bli ambassadörer för utlandsutbildning.

Studielånen för korta
Vetenskapsradion har också frågat 30 ordförande för Sveriges studentkårer som sammanlagt representerar mer än 300 000 studenter vad de tror är det största hindret för utlandsstudier. Och på första plats kom då att det är så svårt att få information för studenterna om utbildningar utomlands och på delad andra plats kom att höga terminsavgifter avskräcker och att många helt enkelt inte vill flytta. Många var också kritiska till att inte tiden studenter har rätt att ta studielån förlängts, när Sverige nu infört en ett år länge examen, nämligen mastern som tar 5 år minst att klara. Fortfarande får man maximalt ta studielån i sex år och då minskar marginalerna radikalt för den som valt fel eller inte få utlandsterminer godkända radikalt som i Emmas fall.

Bologna en succé i Norge
Men man kanske inte kan begära att införandet av Bolognaprocessen och miljontals lärartimmar till en kostnad av drygt en miljard kronor ska ha burit frukt ännu när det gäller huvudmålet, att studenternas rörlighet ska öka? Det har ju bara gått ett år ännu.
Låt oss då vända oss västerut till vårt grannland Norge, där var man tidiga med att genomföra Bolognaprocessen, eller kvalitetsreformen som det kallades där. Det arbetet satte igång redan för sex år sen och i Norge där gav utbildningsdepartementet högskolorna 1,1 miljard norska kronor för att kunna genomdriva reformen. Vilket är en viktig orsak till att de utvärderingar som gjorts i Norge, visar att det gått bra och att man verkligen uppnått flera av Bolognamålen snabbt, säger Per Aamodt, forskare vid Norska institutet för innovation, forskning och utbildning.
Numer pluggar till exempel var femte norsk student utomlands och det skedde en dramatisk ökning redan under första året efter reformen. Efter 2 år hade de utlandspluggande studenterna gått upp med 40 % och enligt Aamodt beror det återigen pengar. Instutionerna tjänar i Norge på sina utbytesstudenter genom extra anslag och har satsat mycket krut på att locka studenterna till utbytesterminer.

Mycket kort tid att genomföra reformen
Grunden i hela Bolognaprocessen är att det ska vara lätt för studenter att kunna jämföra olika utbildningar i Europa och att det ska vara lätt att byta mellan olika universitet inom de 46 Bolognaländerna. Utbildningarna måste inte ha samma innehåll, men allt ska vara jämförbart och man ska godkänna varandras kurser. Först kommer 3 års kandidatexamen sen 2 års masterexamen och därefter 3 års forskarexamen. Nu har inte Sverige följt det där slaviskt utan kompletterat med flera egna examensnivåer. 7-8 månader hade lärosätena på sig att fixa till alltihop och ingen hjälp fick vi när vi ringde till utbildningsdepartementet som då kommit under den borgerliga regeringen, säger Torsten Nybom, vicerektor på Örebro universitet.

Mindre jämförbarhet
I Bolognadeklarationen står inte att man måste införa ett gemensamt betygssystem i hela Europa, men för att studenterna ska kunna tävla med varandra om åtråvärda utbildningar så ska de kunna få sina nationella betyg översatta till den 7-gradiga så kallade ECTS-skalan med betyg från A-F som talar om vilka studenter som är bäst och sämst.
Problemet i Sverige var bara att när den gamla socialdemokratiska regeringen förde det där på tal så blev det en het debatt i Sverige om att rangordna studenter eftersom många högskolestudenter i Sverige bara får antingen betyget godkänt eller icke godkänt. Så det blev tillslut ingen enhetlig betygskala i Sverige, till skillnad från Norge och Danmark som tyckte det var enklast att införa den här nya sjugradiga skalan rakt av, inte bara som en sorts översättningsnyckel. Sverige gjorde tvärtom. Fortfarande får varje lärosätet bestämma själva, vilket ökat floran av betygssytem i svensk högskola från 4 till 6 olika system. Norske Bologneforskaren Per Aamodt tycker att Sverige gjort lite bakvänt.

Ännu fler olika betygssystem
I Norge har i alla fall ett enda genmensamt betygssytem gett en större jämförbarhet för studenterna. Bolognaforskaren Åsa Lindberg-Sand tycker också att fler olika betygssystem minskat jämförbarheten bland svenska studenter.
Jan Erik Lundquist, är ordförande för den svenska Bolognaexpertgruppen som skulle se till att Sveriges omställning löpte så smidigt som möjligt. Och inte heller han tycker att jämförbarheten ökat när svenska lärosäten valt att införa ytterligare två nya betygssystem. Jan Erik Lundquist är dessutom bedömare av hur det går med jämförbarheten och stödet till internationellt studentutbyte inom de 46 Bolognaländerna och har varit på ett trettiotal lärosäten ute i Europa. Och han tycker att Bolognaprocessen ändå gjort Europas vildvuxna flora av högre utbildning och examina lättare att jämföra.

Svenska studenter måste plugga längre än brittiska
Men det här med att högskolepoängen per termin nu också är samma i alla Bolognaländer. Där är det långt kvar till någon schysst jämförbarhet, eftersom till exempel studenter i Storbritannien och Turkiet bara behöver plugga 30 veckor på ett läsår för att få ihop 60 högskolepoäng, medan svenska studenter behöver gneta i 40 veckor för samma poäng. På 5 års mastersutbildning motsvarar det 50 veckor, alltså ett helt extra års extra plugg för svenska studenter.

Starka protester på kontinenten
Det har varit mycket tyst i svensk massmedia kring bolognaprocessen. Annat är det i Grekland där studenter och lärare under förra året demonstrerat vecka efter vecka och till och med ockuperade universitetsbyggnader i protest mot förändringarna som var på gång. Särskilt har det gällt att studenterna ska bli mer anställningsbara som det heter på Bolognamål. Också i England och Tyskland och Österrike och Spanien har det varit kraftiga protester och tusentals professorer har skrivit på ett upprop mot en marknadsanpassad högre utbildning som hotar det gamla bildningsidealet.

Anställningsbarhet?
I Sverige har motståndet varit mildare, någon enstaka debattartikel av några kända professor inom humaniora och samhällsvetenskap med budskapet att universiteten minsann inte ska bli några arbetsförmedlingar är allt.
Och i Vetenskapsradions enkät till rektorerna för Sveriges 30 största universitet och högskolor märks inga tveksamheter inför att göra studenterna mer anställningsbara. Tvärtom räknar de flesta lärosäten upp mängder med åtgärder.
Det handlar om projektträning och mer praktik, entreprenörskurser och fadderföretag, karriärcentrum och att arbetslivets representanter nu får mer att säga till om vad utbildningarna ska innehålla. Om sen studenterna får mer jobb, tar några år innan vi vet säkert.
Emma som vi hörde tidigare i programmet hon fick i alla fall hårt motstånd i våras när hon ville få göra sin magisteruppsatas som en undersökning av verkligheten i samarbete med en möjlig kommande arbetsgivare.

Studentkårsordföranden har inte märkt mycket
De 30 studentkårsordförandena som besvarat Vetenskapsradions enkät, de svarar ofta vet ej eller att det är samma som tidigare eller att saker försämrats med Bolognaprocessen. Ytterst få tycker något blivit bättre, så Edith Ringmar, kårordförande vid Stockholms universitet är rätt representativ när hon avger sin dom, ett år efter att hela det svenska högskolesystemet europaanpassats: Det har hänt mycket på papper, men mycket lite i verkligheten.

Risk att det blir en pappersreform
Nej det som gjorde pedagogikforskaren Åsa Lindberg-Sand så glad, att Bolognaprocessen är tänkt att leda till en lärande som utgår från vad studenten ska kunna efter tentan i form av både kunskaper och färdigheter, det har inte kårordförandena sett mycket av ännu.
Och Åsa Lindberg-Sand anser att det behövs rejäla resursförstärkningar till högskolan om de vackra orden på Bolognapappren ska vara värda mer än pappret de står skrivna på.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".