De människoätande lejonen finns i dag uppstoppade på Naturhistoriska museet i Chicago. Foto: Charles Rex Arbogast/Scanpix.

Lejonen åt upp 35 människor

De människoätande lejonen från Tsavo i Kenya blev världsberömda i slutet av 1890-talet. Vissa menade att de åt upp så många som 135 människor - en siffra som forskare nu kunnat visa var kraftigt överdriven.

Det var när britterna skulle bygga en järnväg mellan Mombasa i Kenya och Kampala i Uganda, som rallarna plötsligt började dö ute i den kenyanska obygden.

Den man som till slut lyckades skjuta de båda männislukande bestarna, den brittiske översten John H Patterson, blev hjälteförklarad och världsberömd. Han var också en av dem som påstod att de två lejonen dödade ungefär 135 människor innan dom sköts.

Men det är en siffra som nu visat sig vara kraftigt överdriven. Forskare i USA har nämligen, genom att analysera så kallade stabila isotoper av kol och kväve i lejonens hår och skelett, kommit fram till att det verkliga antalet offer snarare ligger runt 35.

Förhållandet mellan olika typer av kol- och kväveisotoper kan nämligen avslöja vad lejonens byten har levt på. I det här fallet kom man fram till att lejonen i början av sina liv ätit gräsätare, som till exempel zebror, för att sedan gå över till mer ovanlig lejonföda som till exempel giraffer eller impala. Och de sista två åren av deras liv var det människor som gällde.

För att räkna ut hur många människor som faktiskt åt upp har forskarna tittat närmare på värdena från de sista två åren. Genom att beräkna att de åt ungefär 20 kilo av varje person de dödade, så kunde de se att det ena lejonet måste ha ätit ungefär 10 personer, och det andra ungefär 25 - alltså runt 100 peroner färre än den brittiske översten påstod.

En anledning till att lejonen åt människor var troligtvis att lejonen var gamla och hade skadade tänder, och därför tvingades ge sig på lättare byten.

- Det är ett välkänt faktum att äldre svagare kattdjur, som lejon och tiger, kan ge sig på lite lättare offer, säger Lars-Åke Janzon, förste biolog på Naturhistoriska riksmuseet.

Men andra omständigheter gjorde också situationen desperat för lejonen. Elefanterna hade minskat i antal, så att skogen hade börjat växa igen. Och det ledde till att gräsätarna också hade blivit färre, eftersom de inte hade någonstans att vara. Det rådde också torka, och det gick sjukdomsepidemier bland djuren. 

- Det var stor brist på byten helt enkelt. Och det enda som fanns i överflöd, det var människor, säger Lars-Åke Janzon.

Peter Alestig
peter.alestig@sr.se

Referens:
Justin D. Yeakela et al. Cooperation and individuality among man-eating lions, Pnas, Published online before print November 2, 2009. Doi: 10.1073/pnas.0905309106

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".