Spannmål i maten på äldre stenåldern

De som förespråkar så kallad stenåldersdiet har nu fått en ny nöt att knäcka. Arkeologiska fynd visar nämligen att människan åt spannmål för 100 000 år sen, vilket är är 80 000 år tidigare än man trott förut. Det är spår på stenverktyg av frön från gräset durra.

För 100 000 år sen i en grotta mitt i vad som nu är Mocambick satt ett grupp homo sapiens och malde frön från sädeslaget durra. Gräset hade de skördat och samlat in med sina verktyg.

Detta är slutsatser som forskare från Calgaryuniversitetet i Kanada kommit fram till genom att analysera just verktyg som grävts fram i lager från den äldre stenåldern och daterats till 105-tusen år gamla. Det är ett 70-tal verktyg som analyserats och som bland annat använts till att skrapa, mala och skära med.

– Det är en riktig tankebytta, som vi får göra nu, att man tagit tillvara ett vilt gräs och använt som föda redan då för 100 000 år sedan, säger Ingrid Bergenstråhle, arkeolog på Lunds Universitet.

Innan de här resultaten publicerades, i senaste numret av Science, var de äldsta kända fynden där användning av sädeslag visats lite mer än 20-tusen är gamla. Detta skjuter alltså användandet av sädeslag som föda 80 000 år bakåt i tiden.

– Det innebär ju att människor 80-tusen år tidigare än vi trott har tagit hand om, samlat in och bearbetat ett sädesslag, vilket förutsätter en strategi och samarbete som är större än den traditionella bilden av människan som samlare och jägare, säger Ingrid Bergenstråhle.

Förutom att visa att människor redan för 100 000 år sen åt spannmål, och alltså en mer varierad kost än vad stenåldersdieten vill låta påskina, så visar tillverkningen och användandet av verktyg att människor också hade ett mer avancerat samarbete redan då med mer avancerad kommunikation, planering och strategi - grundvalarna i det som definieras som den moderna människan.

Lars Broström
lars.brostrom@sr.se

Referens:
Mercader, J., Mozambican Grass Seed Consumption During the Middle Stone Age, 18 December 2009 VOL 326 Science, DOI: 10.1126/science.1173966