Ulrika Björkstén.
Ulrika Björkstén är chef för Vetenskapsradion. Foto: Stina Gullander/ Sveriges Radio

Viljan att se mönster kan skymma blicken för verkliga samband

4:10 min

För några veckor sedan meddelade Uppsala universitet att man hittat textilier med arabisk text i vikingagravar – fynd som sedan ifrågasatts av andra forskare. Den här historien fick Vetenskapsradions Ulrika Björkstén att fundera på hur vi uppfattar mönster.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Vi människor vill gärna se mönster. Evolutionen har sett till att vi lätt kan känna igen sådant som påminner om vartannat  – så att vi kan lära oss hur en leopard ser ut, vilken växtlighet som gömmer ett vattenhål, känna igen ett mänskligt ansikte och överhuvud taget sammanlänka nya intryck med vår minnesbank.

Det här är både en styrka och en svaghet. Utan mönsterigenkänning skulle vi inte kunna orientera oss i tillvaron, men vår fantastiska förmåga att hitta mönster leder också många gånger till att vi lurar oss själva.

Vem har inte någon gång trott sig se ett ansikte i ett moln, eller i en mörk skog? Och vem kommer inte alldeles särskilt väl ihåg de olyckor som drabbat oss just en fredag den 13:e, eller de gånger en vän ringt just som vi tänkt på honom eller henne – händelser vi tycker oss känna igen och gärna tror bildar ett mönster, trots att det i själva verket handlar om slumpen.

Förmågan och viljan att se mönster kan hjälpa oss upptäcka verkliga samband, i både vardag och vetenskap, men kan alltså i lika hög grad ge näring åt vår vidskeplighet och få oss att se samband där inga samband finns.

Jag kommer att tänka på det här när jag följer diskussionen om Uppsalaforskares påstådda fynd i vikingagravar av band med de arabiska orden allah och ali invävda i kufisk skrift.

Universitetet gick ut med ett pressmeddelande om fyndet i slutet av september och det spred sig snabbt som en löpeld. I Sverige uppmärksammades det bland annat här i P1, och fyndet beskrevs också i internationella medier som New York Times och BBC.

Att vikingar på olika sätt hade kontakt med arabvärlden är på intet sätt kontroversiellt, men det betraktades ändå som revolutionerande att hitta de här vävda orden i vikingagravar.

Spekulationer och tolkningar tog snabbt fart – handlade det om gravar med människor som kommit hit österifrån, eller hade vikingarna inspirerats av muslimskt gravbruk? Skriften var dessutom spegelvänd, vad kunde det betyda? En anpassning av arabiskan till vikingarnas läsriktning?

Spännande måhända men det fanns ett stort problem. Resultaten hade inte ännu publicerats vetenskapligt och därmed inte heller utsatts för granskning av andra forskare. Och snart kom invändningarna.

Den kufiska skrift som påstods ha använts stämde enligt vissa forskare inte med dateringen av vikingafynden, utan började användas först senare. Och stod där verkligen allah? Kanske snarare la – både slutet och början på ordet tycktes saknas. Kanske fanns inga spegelvända bokstäver alls, kanske hade forskarna bara tyckt sig se ett välkänt mönster, som egentligen inte fanns?

Sista pusselbiten i just den här diskussionen är långt ifrån lagd.  Uppsalaforskarna har inte bara fått mothugg från vissa utan också medhåll från andra kollegor för sin tolkning.

Att forskning diskuteras och ifrågasätts är en helt normal del i den vetenskapliga processen. Den vetenskapliga metoden går nämligen ut på att ifrågasätta varje mönsterigenkänning och systematiskt undersöka om det är ett äkta eller falskt mönster vi ser.

Först efter några sådana rundor kan man förvänta sig att det verkliga mönstret framträder. Vi journalister och inte minst universitetens pressavdelningar bör vara extra noga med att hålla detta i minnet innan man allt för högljutt slår på trumman för nya fynd.

Vetenskap utan sin process av systematisk ifrågasättande av det iögonfallande är egentligen ingen vetenskap alls.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".