Ulrika Björkstén.
Ulrika Björkstén är chef för Vetenskapsradion. Foto: Stina Gullander/ Sveriges Radio

Metoo, tekniskt fel och iskallt regn i nacken

3:02 min

Vecka efter vecka har #Metoo resulterat i vittnesmål och berättelser från kvinnor i olika branscher som fått nog. Vetenskapsradios Ulrika Björkstén vill särskilt uppmärksamma #teknisktfel.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Kampanjen Metoo har gått så många mentala varv i mig. Först väcktes minnena från sådant som hänt för decennier sedan och då kändes som smällar man får ta – inte främst sexuella trakasserier men en sexism som under en period av mitt liv var så självklar att jag knappt tänkte på den.

Det ingick liksom i vad man fick köpa, inget att gnälla över – ungefär som att gnäll över vädret är meningslöst. Och så ett par enstaka händelser som var tillräckliga för att jag skulle säga metoo jag med.

Sedan, när det hade gått ett par veckor med accelererande kampanj, började jag känna att nu var det här väl på väg att gå till överdrift. Ska vi hålla på och framställa oss själva som offer blir det bara vi kvinnor som till slut förlorar på det, tänkte jag.

Tonårsdöttrar som inte får gå ut, kvinnor som begränsar sig själva på alla livets områden. Och så blev jag rädd för mobbstämning och häxjakt på män, eller att en allmän kropps- och sexualskräck skulle bre ut sig.

Men nu – efter fruktansvärda vittnesmål från kvinnor i olika branscher, efter allt vi alla nu successivt börjar komma ihåg att vi varit med om, allt vi förträngt och normaliserat, allt det där "som inte var så farligt" – så är jag tillbaka igen i min första känsla: Det är en revolution att vi äntligen vågar säga allt det här högt. Och framför allt att de verkligt utsatta, unga kvinnor som varit i beroendeställning till mäktiga män och utnyttjats grovt, nu äntligen får stöd. I den situationen har jag aldrig varit själv, men nu inser jag hur viktig den här revolutionen är.

Av alla kollektiva vittnesmål kanske det är #teknisktfel som fått minst uppmärksamhet så här långt och därför vill jag särskilt lyfta det uppropet. Kvinnor är i minoritet i tekniska yrken, på alla nivåer, från byggarbetsplatser till tekniska högskolor, och det får konsekvenser.

Själv minns jag nu min tid på tekniska högskolan som att jag gick omkring med en ständig spänning i kroppen, ungefär som vid mulet väder med kallt regn – en självklar beredskap på kallduschar och droppar i nacken.

Men återigen – det verkligt viktiga med den lavin av vittnesmål som nu kommer rullande är att många av de kvinnor som i tysthet lidit av verkliga övergrepp äntligen fått mod att tala ut. Och att det återigen står klart att det inte är det offentliga rummet som är farligt för kvinnor utan i stället ofta de miljöer där de borde kunna känna sig tillräckligt hemma för att lägga all sin kraft på de jobb de är där för att sköta.

Nu väntar jag på att det ska komma ett bredare upprop från kvinnor i hela universitets- och högskolevärden. Där finns säkerligen många berättelser vi behöver få höra.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".