Ulrika Björkstén.
Ulrika Björkstén är chef för Vetenskapsradion. Foto: Stina Gullander/ Sveriges Radio

Dammig kröning av det frackprydda geniet

3:16 min

Vetenskapsradions Ulrika Björkstén om pompa och ståt med en fadd bismak.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Nobeldagen har ibland beskrivits som Sveriges verkliga nationaldag – trots att den är helt i händerna på en privat stiftelse. Det är dagen då världens strålkastarljus riktas mot Stockholm och lyser upp vintermörkret i en fest för ljuset och det gemensamma världssamfundet, för litteraturen och vetenskapen.

Att en del av ljuset faller på Oslo känns bara fint och rättvist, en bättre symbol för freden är väl svår att tänka sig än att vi fortsatte dela på denna festernas fest när länderna gick skilda vägar – i en föredömligt fridsam unionsupplösning några år efter att priset instiftats.

Att flärd och lärdom flätas samman i ett glitterfyrverkeri som alla via teve-rutan bjuds in till är en del av det som gör Nobelfesten så unik, även om prisernas status nog ändå vilar på kommittéernas oftast noggranna arbete, alltsedan starten 1901. Och kanske framför allt på att priset redan från början var internationellt, i en tid då nationalismen var legio.

Som vetenskapsjournalist har jag också många gånger fått bekräftat vad priset betyder för Sverige. Det finns inte en forskare som inte vet var Stockholm ligger. Och ja, jag har själv varit bjuden på festen ett par gånger och tyckt det varit både smickrande och roligt.

Men i år har alltihop fått en fadd smak, det kan inte hjälpas. Unkenheten som har uppdagats i Svenska Akademien går inte att bortse ifrån, och hela metoo-rörelsen gör det ännu svårare än vanligt att smälta den kompakta bilden av frackprydda män som belönas och urringade damer som tittar på.

Jag tycker också det är kul med fina klänningar och har ofta tyckt synd om männen som bara har frack att välja på i riktigt tjusiga sammanhang – men kontrasten mellan männens rustning och kvinnornas blottade armar och bröstben har alltid slagit mig, och den blir faktiskt lite extra svår att smälta i år. Framför allt när inte en enda långklänning finns bland dem som belönas.

I nästan tjugo års tid har jag träffat nyblivna Nobelpristagare i mitt jobb, och jag tycker mig även där skönja en ökande trötthet på pompan och ståten, och framför allt på glorifieringen av dem själva som individer.

Suckarna över frackarna de kommer att tvingas hyra har jag hört i många år nu, men på senare tid har jag också allt oftare hört dem säga att de tycker priset är orättvist, att det borde gått till hela forskargruppen, inte till ett par tre utvalda få. Modern vetenskap är ett lagarbete, det vet alla som varit verksamma vid ett universitet, liksom att själva laget ofta består av en salig blandning människor av olika kön, bakgrund och härkomst.

Bilden av ett ensamt frackprytt geni som år efter år kröns enligt ett sekelgammalt ceremoniel känns allt mer daterad.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista