Ulrika Björkstén.
Ulrika Björkstén är chef för Vetenskapsradion. Foto: Stina Gullander/ Sveriges Radio

Inget trams att vänta från Vetenskapsradion

4:24 min

Vetenskapsradions chef, Ulrika Björkstén, ger sitt nyårslöfte till lyssnarna.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

God fortsättning på det nya året kära lyssnare! Och det är inte vilket år som helst, utan det är valår. Och det är inte vilket valår som helst, utan det första valåret i Sverige efter det stora genombrottet för falsk nyhetsspridning. 

Hallå, ropar någon nu – fel i tidningen och vinklade inslag i radio och teve har vi väl alltid haft. Ja, det kan stämma, men det är en enorm skillnad på fel som sker av misstag eller vinklingar som görs för tydlighetens skull å ena sidan, och å den andra medvetna försök att lura och bedra för egen vinning eller i ideologiskt syfte.

I presidentvalet i USA såg vi vad det handlade om – falska nyheter som fick klick och likes på sociala medier gav inkomster till regelrätta trollfabriker som mest var ute efter pengarna, men de var ofta också resultatet av medvetna smutskastningskampanjer.

I valen i Tyskland och Frankrike fanns liknande problem. Vi lär knappast kunna undvika att vi även under valkampanjen i Sverige drabbas av medvetet fabricerade felaktiga nyheter.

Så vad har detta med vetenskap och vetenskapsjournalistik att göra? Mycket, eftersom de fabricerade nyheterna har mycket gemensamt med pseudovetenskap.

I båda fallen handlar det om att utge sig för att vara något man inte är, stoltsera med lånta fjädrar. Pseudovetenskapen låtsas följa vetenskapens spelregler men i själva verket handlar det bara om yta, om att använda en vetenskaplig vokabulär för att dölja rena påhitt.

De falska nyheterna låtsas på samma sätt vara journalistik, lånar ofta den journalistiska språkdräkten, men har aldrig som ambition att återge verkligheten – bara att bli klickade på för att dra in pengar eller fälla politiker med rena lögner, eller bådadera samtidigt.

"Hur vet du det?" är såväl vetenskapens som journalistikens viktigaste fråga. Att alltid ifrågasätta, oavsett vem sagespersonen är, det är en bra tumregel.

Men frågan måste ställas med ärligt uppsåt, utifrån en vilja att verkligen förstå världen. Inom pseudovetenskapen och i den falska nyhetsverksamheten ställs frågan i ett helt annat syfte, det handlar om en vilja att undergräva sanningen genom att misstänkliggöra källor. Det problematiska är att lögnmakarna därmed också kidnappar journalistikens och vetenskapens viktigaste verktyg – källkritiken.

Och lite oroande har jag på senare år sett tendenser hos dem som kanske inte orkar med detta ständiga ifrågasättande, att längta efter auktoritära tongångar. Den folkbildare som slår näven i bordet och säger "jag har rätt och du har fel", eller den som kallar andras uppfattningar för "trams" får mer genomslag än de som söker sprida kunskap med ett mer nyanserat tilltal.

Jag är rädd att det här förr eller senare kommer att slå tillbaka, även om många tycker det är skönt i stunden med klara besked.

Så hur ska vi då möta anstormningen av falska påståenden och lögner, vi som verkar inom väletablerade sanningssökande institutioner som universiteten och de traditionella mediehusen?

Ja, vi kan bara möta det genom att förtjäna vårt förtroende, sätta sanningssökandet främst, värna vårt oberoende och med de ärligaste avsikter ständigt ställa frågan  "Hur vet du det?" -  och sedan redovisa hur vi kommer fram till svaret. Men allra viktigast, särskilt under ett valår, är att skilja kunskap från värderingar.

Så det blir mitt nyårslöfte till er, kära lyssnare, att Vetenskapsradion ska fortsätta att göra sitt bästa för att skilja sanning från lögn och fakta från värdering. Och aldrig förfalla till att kalla invändningarna vi kan tänkas få på vår rapportering för "trams".

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista