Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Spelarbloggen med Peter Zwetsloot Isaksson

Att göra comeback (del 2)

Hej

Ikväll drar vi igång träningen igen efter 2 veckors vila. Jag kommer att återkomma under veckan med info om vilka nya ansikten som dyker upp på träningarna, och lite status på spelarnas löpstyrka.

Men först del 8 i Rune på Näset.

Att göra comeback (del 2)

av Rune på Näset

Efter ett par träningar där vi hade nästan 500 åskådare som kom och följde våra ansträngningar, kom så till slut lördagen och det var dags för hemmamatch mot Fjällbacka IF. När jag kom till arenan och blickade ut över den var det en mäktig syn.

Åskådarköerna ringlade långa och försvann i fjärran, vändkorsen snurrade så dom nästan glödde och i kiosken hade "Bull-Berta" Bertilsson laddat upp med så mycket Bullenspilsnerkorv att man fick koka korv i två gamla silltunnor vid sidan av kiosken.

Vad var på gång? Vad skulle hända? Jo, givetvis gick man man ur stuga för det var dags för Rune på Näsets comeback, stans största händelse sedan 1952 då Hubert på Dal inne i Gullmarsfjorden hade fått en knölval i trålen och nästan gått under med besättning och allt på LL764, men räddats av en grundstötning på Grötö rev.

Nu sattes stängt-skyltarna upp tidigt i affärerna, finkläderna åkte på och Lysekils vanligtvis stimmiga centrum stod kusligt öde och tomt när det närmade sig matchstart, endast JB Johnssons hade mycket bestämt bestämt sig för att upprätthålla sin vanliga service vad det gällde öppettider ifall det kanske skulle komma en kund och vilja köpa någon sorts gammal konservburk med leverpastej eller kokt skinka, vilket självfallet inte skedde denna eftermiddag.

Redan under uppvärmningen kändes det att det inte var någon vanlig match. Varje gång jag rörde bollen gick ett sus genom publiken och grupper av damer skrek som om det var värsta Beatles-hysterin.

Hade jag inte varit så psykiskt stark hade detta säkert kunnat påverka mig negativt, nu fylldes jag istället av energi och njöt av varje sekund. För att riktigt komma igång lät jag "Luggen" och "Kvarting" försöka ta bollen ifrån mig, något som dom efter 5-6 minuter tröttnade på och istället fick jag skjuta ett par lugna skott i nättaket bakom "Glys".

-       Herrejädrar dicka kaddoner du avlossar!

Hörde jag en förkyld röst ropa ifrån sidan. Där stod "Dasen" Ekberg och snöt sig och i myllret kunde jag även urskilja både "Kådis" och "von Essen" stå och vinka till mig och jag vinkade glatt tillbaka till mina gamla lagkamrater.

Det visade sig senare att de båda pajsarna "Kådis" och "von Essen" inte hade vågat berätta för sina fruar att de skulle gå och se på fotboll utan hade fått köra en fuling och säga att dom skulle ner till "Tykos ost & bokhandel" för att köpa lite Roquefort och Gorgonzola, vilket naturligtvis fruarna kom på inte stämde efter bara ett litet lukttest efter ostodör i herrarnas skjortor vid hemkomsten och det dröjde mycket länge innan dessa hårdföra damer släppte sina män ur sikte igen.

Dessutom hade Estrella von Essen anat oråd tidigt då hon visste att Rustan bara brukade äta mild Hushållsost på sina tjocka barkisskivor och Rustan förbannade länge sitt dumma, ogenomtänkta beslut att köra en fuling med Roquefort och Gorgonzola.

Med fem minuter kvar till match stod vi i omklädningsrummet och den av tillfället lite tagne tränaren Sten Hård bad mig säga ett par ord till laget som kunde sporra till stordåd och jag tog till orda.

-       Kamrater, komplementspelare, statister...jag vet att ni har en bedrövlig säsong bakom er hittills, men det är slut på det nu, jag är tillbaka.

Ge mig passningar...eller i alla fall försök få iväg bollen åt mitt håll...skjut inte så mycket själva och gör inga svåra saker med bollen, överlåt detta till mig, så ska ni se att vi kommer att göra ett bra resultat idag.

Vi ska ta oss ur det här tabelläget som ni tyvärr så pinsamt har försatt laget i och vi ska spela bättre "än en påse jordnötter" som jag tycker ni gjort under våren. Det är dags att kliva fram, inte framför mig, men framåt från den plats långt bak där ni hittills gömt er under vårens katastrofala insats och idag vill jag till och med se dig, Röv-Hasse, briljera med högst tre tillslag när du har bollen.

Ska vi gå ut och krossa Smögen?!! Ähh...Fjällbacka menar jag! Ska vi gå ut och krossa Fjällbacka?!!!

Ett gemensamt "Ja!!!!!!" följde och spelarna sa i efterhand att de nu visste hur det hade varit att följa Spartacus in i striden mot romarna. Alla var laddade efter mitt inspirerande tal och vi började på klapprande dubbskor marschera ut ur omklädningsrummet för att ge Fjällbacka IF vad de förtjänade, en riktig lektion i fotboll och helst också ett par välriktade sparkar över smalbenen.

Väl på väg ut råkade dock vår vänstermittfältare,  "Rockabilly-Billy" Pålsson fastna i "Glys" slarvigt knutna skosnören, samtidigt som han med hungrig blick blickade bort mot silltunnorna fulla av pilsnerkorv, som "Bull-Berta" stod och fiskade vilt ur för att tillgodose hungriga kunder. "Rockabilly-Billys" fall var brutalt, brutet nyckelben blev diagnosen och så var hans tänkta deltagande i matchen till ända, dock såg han hela matchen innan han gav sig av till sjukstugan och han har fortfarande Gullmarsvallens rekord i korvätning med sina trettiosex korv med bröd plus två i papper, under en match.

Matchen startade och Fjällbacka började med ett kort anfall som "Glys" med en enkel utrusning kunde stoppa. När han nu visste att jag åter fanns där framme letade han snabbt efter mig och drog iväg en utspark som nu inte alls hamnade där jag befann mig.

Lyckligtvis missbedömde dock den 2.01 meter långa Fjällbackabacken "Flint-Eskil" Eskilsson bollen totalt och hans nick blev inte bättre än att bollen hamnade hos mig. Ett öronbedövande vrål fullkomligt rasade ner ifrån Gullmarsvallens läktare och det berättades sedan att på Fiskebäckskilssidan om Gullmarsfjorden trodde befolkningen där att den stund nu var kommen, då lysekilsborna till slut med åror, öskar och tollepinnar skulle anfalla dom.

Jag befann mig mitt på Fjällbackas planhalva och två backar rusade på mig och jag zick-zackade mig enkelt förbi dom, ytterligare en spelare kom emot mig, nyförvärvet ifrån Kungshamns IF "Hovenäs-Torkel" Torkelsson, lagets kanske bäste back. "Hovenäs-Torkel" attackerade, "Hovenäs-Torkel" gick på en tunnel.

Fri med målvakten närmade jag mig nu straffområdet och jag kickade upp bollen i luften, på helvolley drog jag sen iväg den i vad som kändes som 300 kilometer i timman och som dessutom kanske var det. Fjällbackas målvakt "Krabb-Janne" Jansson hann inte reagera när bollen svischade förbi över huvudet på honom och klippte av honom hans nyinköpta, knallblå Domuskeps.

Bollen satt i nättaket och publiken jublade och dansade som om karnevalen i Rio hade förflyttats till Lysekil och när jag såg upp mot det gungande folkhavet kunde jag till och med urskilja förre tränaren Moltas Älg iklädd karaktäristisk blommig skjorta, glädjerusigt uppflugen på axlarna på ingen mindre än Günter Grosdolme som hade tagit sig ända ifrån Bratwurst am Main för att även han vara med om min comeback och tillsammans vrålade dom någon tysk slagdänga.

Mina lagkamrater mötte mig och gratulerade och till och med Kungshamns spelare kom fram och tog mig i hand och visade sin vördnad och respekt efter det makalösa målet och "Flint-Eskil" sa till mig att detta var något han verkligen skulle berätta för barnbarnen om en vacker dag. Tillsammans bar dom båda lagens spelare mig tillbaka till min egen planhalva och det tog en bra stund innan lugnet åter hade lagt sig över arenan och matchen kunde återupptas.

Resten av matchen blev en ren uppvisning, Fjällbackas spelare kom inte åt mig med några som helst metoder och jag satte sex mål, varav det enklaste och minst glamorösa var en nick i trängt läge, men som jag fick bra träff på och bollen satt ribba-in bakom den nästan gråtfärdiga "Krabb-Janne".

Dessutom lyckades "Glys" hålla nollan, vilket inte hänt allt för ofta denna säsong. Efter matchen tog fotograferna ifrån Lysekilsposten, Lilla Kornös Allehanda och Brastads Varsomfolkbland rulle på rulle med kort och det var knappt jag kunde ta mig fram mot omklädningsrummet för alla gratulanter och beundrare.

Till och med "Bull-Berta" var framme och erbjöd mig både det ena och det andra, men jag nöjde mig med en korv i bröd. Min comeback blev den succé jag visste att den skulle bli ända sedan den dagen jag drog upp konservburken i krysset till Haralds trumpeter och spinnspön och denna makalösa uppvisning borde ligga till grund för alla de comebackförsök som görs idag.

Har man inte kunnandet och karisman längre, då ska man inte ut på de stora scenerna igen. Min comebackmatch pratas det i alla fall om än idag och ett fint kvitto på detta fick jag för inte så länge sedan, då jag skrev autografer till vad som visade sig var inga mindre än "Flint-Eskils" två, jättelånga, överlyckliga barnbarn, som med jämna mellanrum, ungefär var fjortonde dag, fick höra "Flint-Eskil" skryta om hur han varit på plats och missbedömt en utspark, på Gullmarsvallen den där dagen 1973, då Rune på Näset gjorde comeback.

Mvh

@ZIsaksson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".