Peter Zwetsloot Isaksson

Fredag och från IFK Uddevalla ingen nytt ...

Efter denna veckas "Stohej" så kommer jag inte blogga om något som har med IKO/LSK/IFK alls för risk finns ju att någon börjar grina...

Kämpa Ninne !

Ha en trevlig helg.

A-lagsdebuten (del 1) 

 Plötsligt knackade det på dörren till den gamla fyrvaktarstugan på Stångehuvud.

-          Knack, knack, knack!

Efter de första ganska hårda knackningarna följde snart tre mer desperata bankningar ifrån ytterdörren och det nästan skakade inne i den sex kvadratmeter stora stugan. Min mor, Runa på Näset stod och rörde vilt i en kastrull med femton liter hummersoppa och det skvätte ända upp på hennes orange sydväst. Själv bar jag mot min vilja också sydväst, en mörkblå, och jag satt och rensade ett par tjog nyfångad makrill och det fick därför bli min vindpinade far, Runar på Näset som lite förundrad och nyfiken och inte minst hysteriskt piprökande, fick gå hela vägen till dörren för att öppna.

-          Vad i hela salta Skagerack kan detta vara för ett ålerens som bonkar på dörra?

sa Runar på Näset högt för sig själv på väg över det knarrande golvet, för det hörde inte till vanligheterna att det knackade på Fyrvaktarmästarens ensligt belägna ytterdörr. Runar på Näset, iförd endast grå långkalsonger och vit brynja och naturligtvis även den gråsvarta sydväst jag aldrig sett honom utan, öppnade dörren. Där utanför stod ”Pungen” Nilsson så där andfådd, svettig, stressad och uppjagad som nästan bara han kunde vara. Vinden tjöt kring knutarna som vanligt och ”Pungen” som var genomblöt av stänk ifrån de höga brännmanetsfyllda vågorna som slog mot granitklipporna nedanför stugan, fick nästan vråla för att göra sig hörd och han kände själv att det var svårt att med skrikande röst och dessutom ett hundratal skrikande måsar i bakgrunden, samtidigt försöka låta trevlig.

-          Goddag Runar på Näset! Goddag i stugan Runa på Näset! Jag måste prata med er son Rune på Näset, det gäller livet eller förresten det är viktigare än så, det gäller fotboll!!!

Fyrvaktarstugan längst ute på näset hade bebotts av min släkt i flera generationer, ända sedan min farfars farfar, Sune på Näset blivit fyrvaktarmästare i slutet av 1800-talet . Farfars farfar Sune på Näset, vid den tiden folkbokförd som Sune Sunesson, var styrman på briggen Blue Bird av Hull och råkade vid förlisningen 1871 utanför Smögen, hamna i vattnet, vilket han tyckte var förbaskat kallt och helst sett sig slippa. Strömmarna i havet och den hårda vinden som drev upp vågor som var så höga att de stack ända upp genom de svarta, olycksbådande regnmolnen där de träffades av solskenet, förde farfars farfar Sune på Näset ända till Stångehuvud, Lysekils yttersta utpost mot Västerhavet, där han mitt i sin femhundrafjortonde kallsup, tidigt en morgon blev hjälpt i land av den etthundratvå år gamla fyrvaktmästaren Karl Snubba. Karl Snubba hade varit fyrvaktmästare i över åttio år och lömskt såg han äntligen sin chans till avlösning på vad han de sista åren kallat ”Världens ände”.

Han bjöd in den intet ont anande farfars farfar Sune på Näset, gav honom ett fullt öskar med härlig, värmande och rejält stärkande dryck och sade att han skulle hämta mer ved till brasan, men lovade heligt och säkert att han skulle vara tillbaka redan innan farfars farfar Sune på Näsets mycket svampiga och halvt förfrusna fötter hade gått ifrån mörkblå till varmt ljusröda. Karl Snubba stängde dörren och skyndade sig ifrån stugan och över det karga, orangeröda granitlandskapet för allt vad de bräckliga benen höll, vilket inte var speciellt snabbt, men han kände sig efter alla dessa år ute på näset äntligen fri och nu skulle han till slut kunna leva livet och så sant som han hette Snubba skulle han då verkligen ta vara på alla chanser att också göra så. Tragiskt nog bar det sig dock inte bättre än att han redan samma dag vid lunchtid mitt på Kungsgatan, råkade snubbla på en ojämnt satt gatsten och ramla framför en fullastad hästkärra ifrån Lysekils bryggerier och utan att en enda droppe nybryggd pilsner spilldes tog Karl Snubbas jordeliv slut den dagen och pilsnerutskänkare ”Skön-Inge” Ivarsson, farfars farfar till Snygg-Urban och Ful-Ivar, körde vidare mot nästa kund, JB Jonssons, som om ingenting hänt, för skulle det levereras pilsner, ja då fick inte bagateller som trillande hundratvååringar komma emellan.

Senare samma dag konfiskerade överkonstapel Gunnar Barsks farfars farfar, länsman Kjell-Gunnar Barsk, resterande pilsner samt satte ”Skön-Inge” Ivarsson i arresten. Senare dömdes ”Skön-Inge” Ivarsson till fjorton dagars frihetsberövande för ”Vårdslöshet med nybryggd pilsner”, samt ytterligare en dag för ”Smitning” för att ha lämnat den påkörda och vagnhjulsspårsmärkte Karl Snubba bakom sig. Stensättare Stein Knott, som mycket slarvigt hade satt gatstenen ojämt, klarade sig med endast en skarp tillrättavisning och en varning om att inte göra om misstaget för ”då skulle det bli repressalier i form av frihetsberövande på endast vatten och bröd, i värsta fall mycket grovt, mörkt bröd”. Av den konfiskerade pilsnern märktes dock aldrig några fler spår, förutom möjligen en mycket rödblå näsa på länsman Kjell-Gunnar Barsk.

Farfars farfar Sune på Näset tyckte fyrvaktarstugan var trevlig, sände bud med sändebud efter sin familj som trodde att han hade drunknat och skötte därefter alla fyrvaktarsysslor med den äran och Karls Snubbas gamla sydväst passade som om den vore skräddarsydd för den nya fyrvaktarmästaren. Efter farfars farfar Sune på Näset, tog farfars far, Sune på Näset d.y. (den yngre) över göromålen och efter honom Sune på Näset d. ä. y. (den ännu yngre), innan det var dags för min far Runar på Näset att ta över både denna livsviktiga uppgift och inte minst även farfars farfar Sunes välanvända tobakspipa som hade gått i arv till först farfars far, Sune på Näset d.y. (den yngre), vidare till Sune på Näset d. ä. y. (den ännu yngre), och nu till sist till Runar på Näset som nu kunde bolma fritt i den och även gjorde det ibland så till den milda grad att Stångehuvud ofta verkade ligga i tät dimma. Denna dimma som oftast alltså egentligen var rök ifrån den gamla pipan var alltså det stora skälet till att behovet av en fyr på Stångehuvud behövdes och detta skapade med andra ord arbete åt mina förfäder i under flera generationer. Inte förrän den dagen pipan skulle hamna i min ägo och jag sa att jag inte ville röka för att det försämrade min fantastiska kondition, uppdagades den gamla hemligheten med ”dimman” och tjänsten som Fyrvaktmästare på Stångehuvud är sedan den dagen endast ett minne blott.

Livet på Stångehuvud var mestadels bra. Från tidig morgon och hela förmiddagen gick mycket av tiden åt till fiske samt lite skolgång i realskolan, men hela eftermiddagarna kunde jag ägna åt min favoritsysselsättning, fotboll. Att dribbla runt bland de röda granitklipporna gav mig snart en mycket bra teknik och eftersom vi inte bodde mer än cirka hundrafemtio famn ifrån idrottsarenan Gullmarsvallen befann jag mig ofta där för att träna på vad som senare skulle bli legendariskt, nämligen mitt tillslag. Det var mycket förutseende av de som byggt muren kring arenan att de använt granit och inte trä, något som gjorde att jag kunde skjuta hur mycket som helst på muren utan att riskera någon åverkan. Visserligen skulle det säkerligen än idag finnas ett par märken även i graniten om man skulle kika närmare, men det blev i alla fall inga större skador på det magnifika bygget.

Vi var ett härligt gäng som ibland samlades inne på Gullmarsvallen för att spela två-mål. Man minns kanske mest ”Lill-Sotarn”, Valfrid”Valen”Fridolfsson, Valdo, Kuno, ”Snygg-Ivar”, Bertil”Lill-Berra”Bertilsson, Klas”Stelnacke”Klasson, Hans Olsson med sin redan då väl tilltagna ändalykt, ”Lill-Werner” Volt, son till Werner Volt som ägde ”Werners el & jakt”, ”Sur-Evert” Munter och hans alltid glada tvillingbroder ”Fniss-Algot”, ”Bagar-Bertils” son ”Bull-Bert” Bertilsson som alltid hade sin lillasyster ”Bull-Berta” Bertilsson i släptåg, och inte minst ”Rajraj-Kaj” Lövpinne, en otrolig glädjespridare och teoretiker, men dessvärre mindre bra fotbollsspelare. Även Bengt Domén var med ibland, men han fick mest hämta bollar eller vara domare tills han fått så mycket skäll av ”Sur-Evert” att han gick hem och beklagade sig resten av dagen hos sin mamma. Själv njöt jag av att dominera våra enkla matcher, men jag ville mer med mitt spel, jag ville spela i en riktig fotbollsklubb.

Efter hand som mitt spel utvecklades fick också till slut Lysekils FF upp ögonen för mig och jag började spela i klubbens ungdomslag. Även ”Lill-Berra”, ”Lill-Werner” och ”Lill-Sotarn” började spela i samma ungdomslag och vi gick ofta och såg på A-lagsmatcherna med bland annat spelare som ”Dasen” Ekberg och ”Kådis” och inte minst den fantastiska och barhänte målvakten Tyko Svensson mellan stolparna. Vi yngre spelare drömde om att en dag ta Gullmarsvallen i besittning och vad vi visste var att den dagen skulle komma, bara inte när.

mvh

@Zisaksson