Peter Zwetsloot Isaksson

Tre poäng rikare – men tjuvarna slog till

Tre poäng rikare. Men tre mobiler + två klockor fattigare. Åh, vilken kväll. För det första så spelade vi inte "jättebra", sedan så lyckas någon jävla jubelidiot med konststycket att ta sig in i vårt omklädningsrum (där dörren är låst med kodad nyckel) och sno åt sig mobiler och klockor.

Hur fan är det möjligt på en av sverigest finaste Arenor? 

Hade det varit Anders Svensson eller någon annan i Elfsborgs A-lag som blivit bestulna, så hade det tagit hus i helvete, och polisen hade varit där på 3 sekunder. Men inte denna gången. 

Nej, vi möts istället av en vaktmästare som ser ut som ett frågetecken och konstaterar: "Aj detta var inte bra". Ööööö goddag yxskaft!!!
 
Nej, det enda vi egentligen kan vara glada över igår är 3 poäng. Men när man får reda på vad som har hänt i supporterbussen så skiter man faktiskt i att vi vann,
och alla tankar går till Tommy och hans familj. Vi tänker på dig och hoppas på ett snabbt tillfrisknande!
 
Här kommer del 2 

"Rune på Näset, A-lagsdebuten" 
 
 
- Rune min son, det står en andfådd, svettig, stressad och uppjagad man här vid dörren och söker dig!!!
 
ropade min skepparkransprydde far Runar på Näset in i vår lilla stuga och pipröken låg så tät att man nästan inte såg vare sig sydvästen eller det vindpinade och fårade ansiktet på honom trots vår boyta på bara sex kvadrat. Full av fiskfjäll och med en rejäl makrill i vänsterhanden gick jag bort och hälsade på "Pungen" som jag naturligtvis genast kände igen ifrån A-lagets matcher, där han mycket nervös och uppjagad brukade vandra fram och tillbaka på löparbanan.
 
– Rune, snygg sydväst förresten...vi har fått flera återbud till dagens match, vi behöver dig. Det är dags för din A-lagsdebut!
 
Äntligen! Jag blev så glad att jag började trixa med en makrill och efter femton, tjugo jongleringar med båda fötterna passade jag bort den till "Pungen" som imponerad och överraskad inne i tobaksröken råkade ta ner fisken på bröstet och hans innan nedtagningen ganska vita skjorta hade därefter sett sina bästa dagar.

Dagen för min debut hade däremot kommit och efter att min mor bjudit "Pungen" på en stor tallrik hummersoppa för att muntra upp efter den förstörda skjortan gav jag mig tillsammans med den proppmätte och nu brynjeklädde lagledaren iväg mot Gullmarsvallen.
 
I Gullmarsvallens lilla, slitna omklädningsrum blev jag väl mottagen av de äldre spelarna och jag förstod snart att de hört talas om mina framgångar i klubbens juniorlag som jag nu hade representerat i två år. De äldre spelarna var naturligtvis rädda om sina egna platser i laget, men samtidigt var dom inte dummare än att dom förstod att det nu hade kommit förstärkning och dessutom rejäl sådan.

Jag fick också veta att ett par av A-lagsspelarna kvällen innan hade varit på Pizzeria Roma och ätit och det hade inte dröjt länge innan detta fick tråkiga biverkningar i form av minst sagt orolig mage. Spel var otänkbart för bland annat banktjänstemannen Frank "Pank" Henriksson och inte minst "Kock-Orvar" som för en gångs skull gjort sig märkvärdig och ätit på ett annat ställe än sitt egna gatukök "Orvars korvar".

Dessutom kände sig den lite klena mittbacken, hypokondrikern och läkaren doktor Ralf Becken sjuk bara han fick höra om de andras åkommor och han blev sängliggandes i en hel vecka. Senare kom det fram att Enzio Parmesano på Pizzeria Roma hade en hel del i övrigt att önska vad det gällde att hålla rent och snyggt i köket och det ville sig inte bättre än att myndigheterna till slut stängde pizzerian i en hel eftermiddag så att Enzio i alla fall kunde få ordning på det allra värsta. Dessutom fick Enzio lova statens tillsyningsman "Bakterie-Hugo" Hugosson att tvätta händerna varje dag eller åtminstone ett par gånger i veckan.

Till råga på allt hade ordinarie centerforwarden Folke"Stinsen"Folkesson blivit inkallad till repmånad och låg till ingen nytta alls på en kasern inne på I17 i Uddevalla och fördrev den mesta tiden med att tycka synd om sig själv, samtidigt som han med mycket jämna mellanrum hade fler högljudda diskussioner om bäddning med furir Gröning än vad han någonsin haft med sin egen fru. Allt detta gjorde att det nu inte fanns andra möjligheter än att kalla in en extra spelare ifrån juniorlaget och centerplatsen var vigd för mig.

Dagens motståndare Grebbestad skulle komma att få det mycket hett om öronen och tröja nummer nio hade "Stinsen" burit för sista gången. "Stinsen" skulle kommande säsonger istället få bära tröja nummer två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, tio eller till och med i vissa undantagsfall elvan. Detta var nästan fler siffror att hålla reda på än i de avgångstider tågen hade ifrån Lysekils station där "Stinsen" till vardags jobbade som mycket pedant och pålitlig stins. En som borde haft koll på tider var även urmakare Arne-Tage Visare som nu hade fått hoppa in som vikarierande stins.

Det uppdagades dock snart att Arne-Tage Visare inte alls kunde klockan och tågen ifrån Lysekil kom att ställa till det på Bohusbanan så till den milda grad att "Stinsen" Folkesson senare slapp sina sista två veckor på I17 för att som det hette "till allmänhetens nytta och säkerhet" åter ta över stinsspaden vid Lysekils station. Arne-Tage Visare återgick till att reparera klockor på "Urmakare Visares Klockor & Ur", något som han vad det visade sig gjorde med bravur. En som inte alls var nöjd över detta var furir Gröning som gärna hade haft kvar menige Folkesson att gnälla på i ytterligare två veckor.

Nu hade istället en viss Conny-Ronny "Pesten" Gunnarsson dykt upp på kompaniet och han luktade så fruktansvärt ifrån sitt ordinarie arbete som slamsugare på "Lysekils Slam & Parfymer" att han kom undan med obäddad säng under hela sin repmånad. Furir Gröning kom aldrig helt över tiden med "Pesten" och slutade sin militära bana.

I stället fick han tjänst som springpojke på Uddevallavarvet och med tanke på hur många anställda där som Gröning tidigare hade gjort livet surt för på I17, däribland varvshöjdare som en eller annan Thordén, så kan man inse att det blev ett väldigt springande för den springpojken och i sanningens namn var det nog ingen slump att Gröning fick en anställning just där. Det tog i alla fall inte lång tid att få Gröning att inse att slarvigt bäddade sängar egentligen är ett ganska futtigt problem. Conny-Ronny "Pesten"Gunnarsson tyckte däremot i efterhand att repmånaden varit en ganska trevlig tid och tänkte ofta tillbaka på den där han stod och befriade Lysekils brunnar ifrån allehanda illaluktande sörja och han undrade också hur det egentligen var nu för tiden med den där trevlige furir Gröning som han hade träffat vid allt för få tillfällen. Han gissade att furir Gröning gått långt inom det militära och nu var han säkert major, minst.
 
Under tiden som jag drog på mig min A-lagströja nummer nio och knöt mina kängor, lyssnade jag på Rustan von Essens berättelse om hur han mycket finurligt lagt en lapp till sin fru Estrella von Essen där det stod att han bara skulle ut ett par ärenden bland annat ta sig ett allvarligt hushållsekonomiskt samtal på banken med "Pank" Henriksson och skulle vara tillbaka om bara ett par timmar. Dessutom hade Rustan von Essen avslutat lappen med "P.S. Jag älskar dig lika mycket nu som förr när du var smal", något som verkligen skulle smälta hans frus hjärta.

Rustan var mycket nöjd med sin plan och var övertygad om att hans fotbollshatande fru skulle svälja betet och kanske rent av komma att berömma sin man för att han tog så fint ansvar för de bådas ekonomi. Då det var lördag och inte öppet på "Panks" bank, förstod Estrella von Essens snart att Rustans mosse var full i ugglor. Hon begav sig raskt över till familjen Henrikssons hus på Torskromsgatan 8, ringde på och möttes av den mycket bleka "Pank" i dörren. Samtalet blev inte långvarigt, men tillräckligt långvarigt för att Estrella von Essen både skulle få sina onda aningar bekräftade, samt efter handslaget med "Pank" även en släng av den matförgiftning han hade ådragit sig på Pizzeria Roma.

Senare samma kväll förbannade Rustan i tysthet sin plan under tiden han lyssnade på sin frus vansinnesutbrott kring sin mans löjliga och omogna fotbollsspelande. Dagen efter låg båda däremot nerbäddade tillsammans och inte mycket blev då sagt eftersom Rustan hade lika fullt upp med sin magsjuka som Estrella hade med sin och där kan man se vad en liten förljugen lapp om ett bankärende kan ställa till med.

För tillfället anade dock inte den mycket nöjda Rustan vad som skulle komma, det gjorde däremot lagkamraterna som kastade menande "Estrella-kommer-att-bli-fly-förbannad-igen"-blickar till varandra och det var inte heller förrän vi vandrade ut på planen som Rustan lite oroligt frågade Tyko Svensson var "Pank" var någonstans.
 
Gullmarsvallens läktare var ganska glest besatta. Lysekils FFs spel nådde sällan några riktigt höga höjder och publiken skulle inte börja strömma till ordentligt förrän ryktet om stadens nya storspelare hade börjat sprida sig på stadens gator och i Lysekilspostens och Kornös Allehandas spalter. Matchen kom igång och många yngre spelare hade säkerligen varit nervösa i detta läget, men jag var lugn som en filbunke och det kändes inte värre än när jag spelade med "Rajraj-Kaj", "Sur-Evert", Valdo och dom andra.

Plötsligt ser jag hur Tyko elegant fångar bollen efter ett inlägg av Grebbestads ytter "Kräftskals-Dennis" och får syn på mig vid mittlinjen där jag som vanligt ryckt ifrån en back. Ett spikrakt utkast på nästan femtio meter hamnar hos mig och jag dämpar bollen på bröstet som vore den av dun. Äntligen hade jag bollen, äntligen var det A-lagsmatch, detta hade jag drömt om länge. Grebbestads mittfältare "Räkskals-Rickard" försökte glidtackla mig fult bakifrån men jag lyfte lätt bollen över hans ben och fortsatte min resa på motståndarnas planhalva.

Jag hade ingen med mig att passa och fick åter dribbla en motståndare. "Krabbskals-Erling" gick självfallet på överstegsfinten och plötsligt hade jag bara "Bananskals-Tompa", Grebbestads kortvuxne och relativt duktige målvakt kvar att överlista. "Bananskals-Tompa" rusade ut och jag lade nästan retfullt enkel bollen på ena sidan om honom och sprang själv på den andra. Med öppet mål drog jag med ett stenhårt skott upp bollen i krysset där den fastnade. Visst, det kan tyckas vara i kaxigaste laget, men jag ville gärna att mitt första A-lagsmål skulle vara något extra och det var det verkligen. Hela laget kom fram och gratulerade och föga kunde väl då de andra ana hur många gånger de skulle få göra detta under kommande säsonger, eller så gjorde de det.

Vissa år var nästan min tröja helt utsliten på ryggen av alla grattisklappar och berömmande ryggdunkar och det var mot slutet av säsongerna nästan svårt att urskilja att det var nummer nio jag bar, men det visste ju alla ändå. Matchen fortsatte och likaså min uppvisning. Jag försökte bjuda publiken på den ena delikatessen efter den andra och var bara inte mina lagkamrater i vägen så lyckades det också allt som oftast. "Krabbskals-Erling" byttes ut i andra halvlek efter att inte lyckats ta bollen ifrån mig en enda gång, men vad gjorde det när inte heller "Skalbanks-Willy" kunde göra något åt Lysekils FFs nya guldklimp. Fyra mål nöjde jag mig med och dessutom hann jag göra både "Kådis" och Rustan von Essen mer än lovligt glada genom att passa fram dom till öppna lägen som dom inte kunde undvika att göra mål på.
 
– Detta är den bästa dagen i mitt liv!
 
Det ropade Rustan von Essen i glädjeruset efter sitt mål ut till den för en gångs skull ganska lugna "Pungen" vid sidan av planen, vilket var ett konstaterande som Rustan med hjälp av den ännu inte sängliggande Estrella von Essen kanske reviderade något mot slutet av kvällen.

I omklädningsrummet efter matchen öste lagkamraterna lovord över mitt spel och det blev ett av de sällsynta tillfällen då den ganska snåle "Pungen" Nilsson ville hylla en spelare lite extra och tog fram sin stora, välfyllda penningpung och bjöd matchens lirare, Rune på Näset på en välförtjänt senapsindränkt korv med bröd. Efter den matchen har det väl trots allt blivit ett par hundra korvar han bjudit mig på, men innan den matchen mot Grebbestad hände det inte särskilt ofta att penningpungen kom fram.

"Pungens" snålhet är ju ganska vida känd och har vid olika tillfällen visat sig på många olika sätt men en gemensam nämnare var att det oftast varit ganska mycket pinsamhet inblandat. Bland annat fick en julafton en lite tråkig stämning då "Pungen" lämnade sin julklapp till sin yngre bror "Nick-Dick".

Den tondöve och inte ett dugg musikintresserade "Nick-Dick" fick till sin minst sagt stora förvåning vad som efter viss förklaring om vad det var visade sig vara en defekt, bucklig trumpet som "Pungen" enligt egen utsago "nästan rånat Harald på Haralds trumpeter och spinnspön på". Det visade sig att det snarare var Harald som rånat "Pungen" och i det "Nick-Dickska" hemmet finns sedan den dagen en vas i form av en defekt, bucklig trumpet som en tydlig påminnelse om att bröderna sedan den dagen inte byter julklappar med varandra.

Vid ett annat tillfälle stod han tidigt en morgon i "Tykos Ost & Bokhandel" och provade den ena osten efter den andra innan det upptäcktes att "Pungen" inte alls provsmakade utan smusslade ner ostskivorna på ett par brödskivor i sin väska. "Pungen" sa att han hade råkat tappa osten ner i väskan, sa glatt adjö till Tyko och senare när han tog upp smörgåsarna på sin lunch på Skandiaverken utropade han högt och glatt till arbetskamraterna
 
- Oj, oj, oj! Här var det finost på mackorna må jag säga! Ja, jag säger då det, den kan inte varit billig!! Har ni bara prickekorv gubbar?! Stackare! Släng dom mackorna! Hoppsan, här var det cheddar minsann!
 
Min A-lagsdebut var avklarad och min plats var därefter aldrig ifrågasatt. Min debut banade också väg för fler yngre spelare som t ex "Lill-Berra", "Lill-Werner", "Lill-Sotarn" "Snygg-Urban" och "Fniss-Algot", medan killar som "Rajraj-Kaj", Valdo och "Stelnacke"Klasson skulle komma att få det svårt att ta en plats i LFF, men däremot senare göra ett nytt försök i Slättens IKs något sämre lag.

Jag bytte om snabbt och skyndade mig hem mot fyrvaktarstugan på Stångehuvud. Den korv med bröd som "Pungen" bjudit mig på var inte mycket för en hungrig fyramålsskytt. Nej, nu vankades äntligen Runa på Näsets hummersoppa och kanske också ett par nystekta makrillar, vilket var nästan lika bra som ett skott i krysset bakom "Bananskals-Tompa"!
 
 
mvh
@Zisaksson