Peter Zwetsloot Isaksson

Seger igen

Tur att Sylvia satt i bussen de första 25 minuterna, för annars hade vi nog förlorat gårdagens match.

Usch, vad vi blandar och ger i matcherna nu för tiden.

Jag måste lyfta fram Pablo Andersson, mannen som har högre lägstanivå än högstanivå, och alltid ger 100 %.

Jag har haft förmånen och få spela med denna gigant i över 100 stycken matcher, och det har under de senaste 1 1/2 år kännts som jag saknat något i mitt fotbollsliv. Igår fick jag svaret på vad det var ! Tack Pablo för du berikar mitt fotbollssliv.

Johan Patriksson vaknade till liv efter ett par matchers måltorka och det är ju alltid positivt när en forward gör mål. Sedan att han springer runt som Chris Härenstam på matcherna och kommenterar varenda liten passning eller icke passning tycker jag är hans absolut största egenskap, fantastiskt rolig att höra på.

Men hade jag vart utespelare hade jag tejpat över munnen på honom.....

Sylvia var inte ofarliga, utan med lite flyt hade de kunnat få in 3-4 bollar till. Men eftersom jag har lovat bort min dotter till ribborna på Rimnersvallen så hjälpte de mig igår....

Den stora frågan är dock vart i hela fridens namn publiken är? IKO har inte spelat så viktiga matcher sedan 1996, och jag har fått höra folksagor om hur fantastisk publik Oddevold hade på den tiden.

Och kommer resultaten så kommer publiken, Men jävlar vad jag har blivit lurad av dessa historier.

Så ni som inte kom igår hoppas ni kommer nästa gång.

Rånet i Lane (del 1)

Av Rune på Näset

"Lysekils FF förlorade igen"

Rubriken i Brastads Varsomfolkblad förklarade med all icke önskvärd tydligenhet hur säsongen 1974 hade varit. Jag satt i stolen i Ful-Ivar Ivarsson frisörsalong den här septembereftermiddagen och hade läst både Lysekilsposten och Kornös Allehanda innan jag nu höll Brastads Varsomfolkblad i mina händer och samtliga tidningar hade liknande artiklar om vårt lags mediokra seriespel där här säsongen. Redan dagen innan hade jag varit och klippt mig hos Ful-Ivar, men det räckte med en snabb blick i spegeln när jag kom hem för att konstatera att det fanns fortfarande fanns vissa justeringar att göra av min frisyr. Håret såg ut som om Ful-Ivar hade tagit LSD innan han hade börjat klippa mig och mellan polisongerna till exempel skiljde närmare en decimeter i längd. Efter avslutat arbete den här dagen på Lysekils Buss & Fisk, där jag bland annat tagit emot "Feskare-Bengts" leverans av färska Smögenräkor, som egentligen importerades till Smögen ifrån Grönland och tinades i fiskhallen där, hamnade jag därför åter i Ful-Ivars gamla slitna frisörstol. "Feskare-Bengt" hade precis som vanligt låtit munnen gå på högvarv om olika fotbollshistorier och den ena historien innehöll som alltid mer skryt och överdrifter än den andra. Eftersom jag inte tycker om överdrifter och skrytmånsar så tyckte jag när "Feskare-Bengt" var på plats för att leverera havets läckerheter, att historierna om hans dribblingar och skott borta på i-andets förlovade ö Smögen, helt saknade proportioner och verklighetsförankring. Det är mycket jobbigt i längden att lyssna på sådana fantasihistorier, speciellt om de kommer ifrån en man i gul sydväst och tunn skepparkrans och som kallas "Feskare-Bengt", som dessutom jobbar i en liten fiskebåt ifrån Smögen och som vars framgångar med läderkulan inte ens kan jämföras med samma skala som mina egna. Vis av erfarenhet av mina möten med "Feskare-Bengts" dravel, försöker jag därför, som jag även nämnt tidigare, att själv alltid hålla mig till sanningen och inte försköna något om mina fantastiska, tekniska dribblingar förbi åtta, nio, ibland tio eller elva motståndare, mitt otroligt hårda, fruktade tillslag som gjorde att bollen satt i nätet bakom målvakter som aldrig hann reagera, mina skruvade frisparkar som oftast med ljuvlig känsla var placerade säkert uppe i kryssen, en och annan enkel, vardaglig cykelspark från tjugo, tjugofem meters håll, min erkänt svårslagna kondition, huvudspelet där jag sällan eller aldrig förlorade en nickduell, eller för den delen när jag gjorde armarna-uppåt-sträck och det såg så enkelt ut att mina lagkamrater stannade upp för att applådera. Nej, det är väldigt viktigt för mig att stå med båda fötterna stadigt på jorden, trots mina enorma framgångar på de stora scenerna i "det gröna fältets schack", sedan får "Feskare-Bengt" skryta bästa han vill, uppe i det blå får han sväva själv.

- Jaså, det vankas äntligen träff med Bull-Berta ikväll då?

sa Ful-Ivar och lade upp ett leende som blottade hans gula, sneda tandrad och innan leendet lämnat hans långt ifrån vackra ansikte lyckades han med den sylvassa saxen i hans skakiga högerhand, klippa ett djupt jack i min högra örsnibb så blodet sprutade ymnigt över tidningen i mitt knä, men det var vardagsmat för den här frisören som vant satte på ett plåster och sedan oberörd fortsatte sin justering av gårdagens katastrofala insats som han skyllt på att "det är senaste snittet ifrån London". Jodå, träff vankades visserligen, men med tanke på min brist på frisyr så skulle det nog komma att bli ett kort möte med Bull-Berta som jag skulle träffa på stan senare samma kväll. Planerna var att jag skulle bjuda henne på en bit mat på något stiligt ställe och kanske något gott att dricka och jag hoppades därför att det skulle finnas en ledig bänk utanför Orvars Korvar där vi kunde slå oss ner för en halv special och en Trocadero. Jag hade även haft Pizzeria Roma i tankarna, men det bar mig alltid emot att gynna den ständigt vitlöksdoftande SIK-anhängaren Enzio Parmesanos lite skamfilade italienska matpalats. Dessutom hade hans son Vesuvio, så kallad fotbollsspelare med tåfjuttar som bästa gren, börjat baka pizzor och visste han att det var en spelare i Lysekils FF som skulle ha pizzan, då var musslorna och räkorna på en Marinara, räknade på ena handens fingrar. Pizzeria Roma hade i och för sig gjort en liten uppfräschning för en tid sedan eftersom man fått myndigheterna på sig efter att en busslast med norska turister gjort ett besök och blivit matförgiftade. Samtliga norskar, inklusive den annars så glade chauffören, Inge-Inge Moro, hamnade på en mycket väl inhägnad avdelning på Lysekils sjukhus och ingen av dessa turister åt någonsin pizza mer igen. Värst gick det nog ändå för Inge-Inge Moro som enligt ryktet än idag blir väldigt orolig i magen bara han ser en italiensk flagga eller närmar sig pastahyllan i närbutiken hemma i Drammen. Enzio, som under den för övrigt ganska trevliga kvällen med sina norska kunder hade knutit många kontakter för att kanske äntligen kunna få besöka Norge, behövde aldrig göra sig besväret att ringa någon av dessa. Att ligga bortom nästan all räddning på Lysekils sjukhus på grund av Pizzeria Romas hygienproblem får lätt en norsk turist att tänka om innan han bjuder hem pizzabagaren i fråga och Enzio fick börja se sig om efter andra kontakter istället. Den närmaste tiden var det dock "Bakterie-Hugo", myndigheternas utsände, som Enzio hade tätast kontakt med och resan till Norge fick än en gång skjutas på framtiden.

Efter ett par dagar på sjukhuset gick till slut äntligen i alla fall färden tillbaka till Norge för det lusekoftklädda och nu lite magrare gänget, även om det tog lång tid innan man var hemma i fädnerslandet igen. Redan innan man nådde Halden hade Inge-Inge Moro varit tvungen att stanna bussen inte mindre än trettiosju gånger för att passagerare skulle ut och huka i buskarna. Ett stopp gjordes för övrigt precis vid Överbys plan som ju ligger "en befriande rensning" ifrån E6an och samtidigt som ett tiotal norska turister satte sig på huk längs diket, fick de mycket förvånade se Överbys båda spelare "Snus-Bosse" Rapé och "Raggar-Fritjof" Fritjofsson i fullt slagsmål med varandra under uppvärmningen inför mötet med Dingle IF. "Raggar-Fritjof" fick in en rejäl smäll rakt på "Snus-Bosses" näsa som började droppa blod likt en örsnibb hos Ful-Ivar och slagsmålet upphörde inte förrän de båda slagskämparna plötsligt fick syn på tiotalet norska turister som med byxorna nere vid vristerna satt vid diket intill planen och gjorde något som man inte bör göra i närheten av "Raggar-Fritjofs" och "Snus-Bosses" hemmaplan. Överbyspelarna blev plötsligt bästa kompisar, lade upp ett gemensamt avgrundsvrål och började rusa mot norskarna som i ett huj fick upp byxorna och även om de gärna suttit kvar en bra stund till, rusade de istället hals över huvud in i bussen för dessa svenskar som nu kom emot dom verkade vara värre än den värsta matförgiftning man kunde tänka sig. Inge-Inge Moro fick igång bussen och med två Överbyspelare hack i häl lämnade den Överbys arena bakom sig. De båda spelarna gav upp jakten efter knappt fyra kilometer, begav sig istället tillbaka till matchen och hann i god tid dit för att vara med och både förlora med nio noll, men även bli utvisade innan domaren blåste för full tid.

När det gällde Bull-Berta så hade hon tjatat på mig länge om en liten träff och till slut hade jag nu i alla fall gett med mig och kanske skulle det bli trevligt, i alla fall om jag hade lite hår kvar på huvudet och båda öronen i behåll. "Senaste snittet ifrån London" var i alla fall ingenting jag ville befatta mig med och att döma av allt fniss vid fiskdisken under dagens arbete så var nog inte Lysekils befolkning heller ännu redo att ta emot det "senaste snittet ifrån London". Dessutom hade jag nog med problem med det senaste snittet i örsnibben.