Peter Zwetsloot Isaksson

2 segrar rikare!

Hej pga sjukdom och mycket jobb har Bloggen blivit lidande, vi konstaterar bara att vi vann mot LB/07 och att Johan patriksson vann över Karlstad BK igår.

Återkommer under veckan med en liten "pratstund" med Kim "Jag-kan-inte-göra-mål" Karlsson.

Vilka mer än mig är villiga att skänka 500 kronor till barncancerfonden om Kim lyckas göra ett spelmål 2013?

Ett stort plus till Fredrik på Vallen för ett bra jobb med Rimnersvallens matta.

Rånet i Lane (del 2)

Seriespelet i division IV, 1974 blev tuffare än vi hade kunnat ana. Min comeback året innan hade betytt en rejäl energikick för vårt lag och även för hela Lysekil, men den här säsongen räckte vi som lag inte riktigt till. Visserligen gick jag mycket sällan mållös ifrån matcherna, men vi hade ändå inte lyckan med oss och förlorade oftast med ett eller två mål. "Rockabilly-Billy" Pålsson, "Nick-Dick" Nilsson och "Ford-Tord" Larsson hade dessutom mycket stora svårigheter att komma överrens både i försvaret och i omklädningsrummet. "Rockabilly"-Billy" var allt annat än glad på "Nick-Dick", dels för att "Nick-Dick" ofta slog passningar som var på tok för svåra för "Rockabilly-Billys" bristande teknik att hantera, men även för att "Nick-Dick" vid förra årsfesten i klubbhuset hade bjudit upp "Rockabilly"-Billys tjej, "Dansbands-Hjördis" vid inte mindre än fyra tillfällen och det var åtminstone tre till fyra tillfällen för mycket för den sjukligt svartsjuke "Rockabilly-Billy", som tyvärr dessutom som komplement till sin sjukliga svartsjuka hade ett väldigt gott minne. "Nick-Dick" var å andra sidan fruktansvärt besviken på "Ford-Tord" som på "Mauritz Bilar & Grönt", glatt och helt bekymmerslöst, hade sålt en begagnad bil till "Nick-Dick", en bil som efter påskrift, betalning, ett handslag, och fyra mils användande visade sig vara färdig för bogsering till bilskroten. Att "Nick-Dick" hade fått med fem kilo äpplen på köpet, dessutom Gravensteiner, var ett mycket litet plåster på såren för den nu för tiden cyklande LFF-backen, ja rent av ett plåster till och med mindre än det "Ful-Ivar" Ivarsson nu hade satt på min örsnibb för att stoppa det ymniga blodflödet ner i Brastads Varsomfolkblad, där nu "Lysekils FF förlorade igen" hade fått en mörkröd inramning. "Ford-Tord" var å sin sida något så endast in i Gullmarsfjorden förbaskad på "Rockabilly-Billy" som hade lånat hans schampo utan lov efter vårmatchen borta mot Svenshögen. Detta hade varit ett mycket dyrt schampo av märket "Stjärnglans mot mjäll" som "Ford-Tord" hade köpt till sitt hår på "Gullans Schampo & Glass" på Kungstorget, för han ville väldigt gärna att håret skulle ha en extra lyster, en lyster som kanske kunde få kunderna att mer tänka på hans välkammade hår än att leta fel på de bilar han försökte lura på dem. Utan att veta om denna finurliga plan hade faktiskt "Nick-Dick" den där dagen i bilhallen slagits av att "Ford-Tords" hår hade en alldeles fantastisk lyster, en lyster han faktiskt tidigare bara hade sett "Rockabilly-Billy" konkurrera med efter den där matchen mot Svenshögen. "Nick-Dick" satt fortfarande och tänkte på denna lyster när han hade tankat bilen full på "Algots Drivmedel & Porslin" och for vidare på en glidarsväng på stan. Då hostade plötsligt hans nyinköpta bil till och med en tät rökutveckling ifrån någonstans under den rostiga motorhuven drog den sina sista andetag mitt i korsningen Makrillmetevägen/Koljegatan och det var nära att "Nick-Dick" satte ett för övrigt mycket gott äpple av sorten Gravensteiner i halsen när bilens liv högljutt avslutades med en rejäl knall ur det rostiga avgasröret, som därefter lossnade och skramlande föll till marken så att alla personer på stan inom femhundra meter vände sig om och såg på den högröda "Nick-Dick" bakom ratten. Inte blev det bättre för "Nick-Dick" när konstapel Olausson och konstapel Bergman till fots patrullerade förbi korsningen och skrev ut en bot på tvåhundra kronor till den chockade och nu nästan gråtande "Nick-Dick" för felparkering. Förutsättningarna för ett bra spel i backlinjen kunde med andra ord varit klart bättre och "Glys" i målet hade lika mycket att göra med att mota bollar som att försöka hindra sina backar från att ryka ihop. Det fanns inte heller en chans att några forwards i division fyra skulle bländas av att "Ford-Tords" cendréfärgade hår hade en sådan härlig lyster, nej det sket de fullständigt i.

På mittfältet var det inte lika mycket ovänskap, däremot var bristen på kontinuerlig träning det stora problemet. "Lill-Sotarn" hade fått hjälpa till mer i familjeföretaget då hans far "Sotarn" råkat ramla ner ifrån ett tak och brutit båda benen och käkbenet, samt även krossat en höftkula, men även slagit i ena armbågen, vilket alla som gjort det någon gång kan intyga kan göra väldigt, väldigt ont ibland. Taket tillhörde von Essens och den extremt nyfikne "Sotarn" stod lutad över skorstenen för att kunna lyssna på en mycket arg Estrella von Essen som efter noter skällde ut sin man Rustan för att han varit och sett på en fotbollsmatch mellan Lysekils FF och Smögen. Att döma av samtalet hade Rustans plan gått ut på att han sagt att han bara skulle iväg till "Hjalmar Rapps Tapp" och tvätta bilen i "Hjalmar Rapps Tapps" tvätthall och även dammsuga mycket noggrant invändigt, så att inte "Estrella min lilla älskling, ska behöva smutsa ner dig om du har ljusa kläder". Efter förlustmatchen mot Smögen svängde Rustan med rejält smutsig bil in i paret von Essens garage, där Estrella i mycket ljusa kläder stod och väntade på att få ta bilen ner till skvallertackan Doris Knutsson, Knut Knutsson på "Knut Knutssons Slipsar & Flugors" mer än lovligt pratglada fru, för att resten av kvällen få en grundlig uppdatering av Lysekils senaste skvaller. Rustan von Essen förbannade sitt dåliga minne och sin smutsiga bil när Estrella gormande så att det nästan fradgade sig i mungiporna på henne, förföljde honom in i huset. För att kunna höra bättre och om möjligt kunna njuta ännu mer av att höra Rustan bli utskälld, lutade sig "Sotarn" lite, lite för långt över skorstenen, slant med ena foten, drog pannan i skorstenskanten och for efter diverse blandade kullerbyttor nedför takpannorna, av taket och ned på paret von Essens gröna, vältrimmade och mossfria gräsmatta, där han under intensiv smärta snabbt konstaterade att skelettet nog sett bättre dagar och att han kanske skulle tygla sin nyfikenhet i fortsättningen så att han inte blev som Doris Knutsson. Utskällningen av Rustan von Essen kom av sig och tack vare "Sotarns" nyfikenhet klarade sig Rustan den här gången relativt lindrigt undan sin frus erkänt hetsiga humör. Nyfikenheten hos "Sotarn" gjorde dock att "Lill-Sotarn" nu fick betydligt mer att göra i familjeföretaget "Sotarns och Lill-Sotarns sotning" och kunde därför inte träna fotboll i den omfattningen han både ville och framför allt behövde.

Olle "Kvarting" hade även han full upp på jobbet. Affärerna för "Vilgots Dyk & Stryk" gick som på räls och "Kvarting" som nu stigit i graderna inom företaget och var ytterst ansvarig för strykningen av skjortor, speciellt vita, hade bråda dagar för det verkade som att inte en enda människa nu för tiden visste hur man strök skjortor och det var ganska irriterande för jobbet på "Vilgots Dyk och Stryk" hade "Kvarting" i huvudsak tagit för att kunna få chans till dyk och inte stryk och så hade verkligen inte varit fallet det senaste året då stryk definitivt hade gett dyk på tafsen. "Ge mig en kvarting" var Olles stående kommentar när kunder kom in i butiken och frågade hur lång tid det skulle ta att få en skjorta behandlad av "Kvartings" berömda strykjärn. När folk hade hört uttrycket mellan tjugo och trettio gånger blev det ganska uttjatat, men "Kvarting" valde ändå av gammal vana att använda samma fras för han tyckte själv att uttrycket var väldigt finurligt och skämtsamt och lika säkert som att han skulle säga "Ge mig en kvarting", lika säkert var det också att skjortan var skrynkelfri och klar på femton minuter. Mängden skjortor innebar inte bara väldigt få chanser till dykning, utan även betydligt färre fotbollsträningar än tidigare och detta visade sig också tydligt då matcherna spelades. Vårt mittfält orkade inte tillnärmelsevis lika mycket som motståndarnas och mot slutet av matcherna gick flera av våra spelare i princip på knäna. Jag gjorde som vanligt allt och lite till för att hjälpa till både på mittfältet och i försvaret, men det gjorde också att det blev färre mål framåt. Tabelläget var långt ifrån någon rolig läsning om man inte höll Varsomfolkbladets sportsida upp och ned och det var inte heller mer än tre matcher kvar av säsongen som kunde ändra på det utsatta läget.

Rånet i Lane (del 3)

– Sådär ja Rune! Den här frisyren skulle nog inte gå hem i London, men "Bull-Berta" ska du nog kunna imponera på!

Frisör "Ful-Ivar" Ivarsson log ännu ett gult, snett leende och beundrade sin senaste skapelse och även om jag inte direkt var nöjd vågade jag inte heller sitta kvar längre i frisörstolen, med risk för att det till slut inte skulle finnas något hår kvar alls att kamma. Jag vek ihop den blodiga tidningen, fick av den enligt eget tycke serviceinriktade "Ful-Ivar" ett "extra plåster på köpet med mig hem" och gick ut ur salongen. Där utanför mötte jag "Ful-Ivars" bror "Snygg-Urban". "Snygg-Urban", med plåster på båda öronen, ägnade mig knappt en blick och definitivt inte heller tillstymmelse till hälsning. "Snygg-Urban" som var ursinnig och inte så snygg som i vanliga fall med tanke på plåstren, slet upp dörren till salongen och vrålade

 – Nu jäklar Ivar ska du få för "senaste snittet ifrån London"!

Strömstad borta blev en historia vi snabbt ville glömma. Till att börja med hade vi som vanligt stora svårigheter i backlinjen. "Rockabilly-Billy" blev fly förbannad redan efter fem minuter för då hade "Nick-Dick" redan hunnit med att slå fyra passningar i knähöjd till "Rockabilly-Billy" och inte en enda gång hade dessa passningar tagits emot med känsla, utan mest med frustration

– Träna teknik i fortsättning istället för att sabba andras lyster så kanske du kan dämpa en boll någon gång!!

ropade då en lätt skadeglad "Ford-Tord" till "Rockabilly-Billy" som nu gjorde det mest förbjudna man kan göra mot en man med "Ford-Tords" hår, nämligen gick fram till "Ford-Tord" och förstörde både hans välkammade frisyr, men också den lilla lyster han hade kvar sedan dagens arbete på "Mauritz Bilar & Grönt". "Nick-Dick" tyckte detta var alldeles förträffligt roligt och sa till "Ford-Tord" att

– Nu har du allt en frisyr och en lyster som motsvarar dina gamla rosthögar i bilhallen!

Efter ett par minuters slagsmål lyckades med gemensamma krafter medspelare, domare, motspelare, samtliga 213 åskådare, kioskpersonal, en vilsen, förbipasserande taxichaufför, tre pensionärer, de blåhåriga änkorna Agda, Hjördis och Hedda som var på väg förbi fotbollsarenan mot en mogendans i Strömstads Folkets hus, tre ännu äldre pensionärer, de nu för tiden flintskalliga änkemännen Gottard, Botvid och Ragnvald, som var på väg mot Folkets hus med målet att innan dansen var till ända 19.00 och det var dags att gå hem och lägga sig för natten, sätta in varsin stöt på de blåhåriga änkorna Agda, Hjördis och Hedda, samt fyra svampplockare ifrån Friluftsfrämjandet som hade fina kantarellmarker i närheten av planen, skingra de tre spelarna ifrån Lysekils FF. "Pungen" skickade in alla tre i omklädningsrummet för att på order ifrån lagledaren sitta där och skämmas, vilket var en mycket dum idé, för där fortsatte slagsmålet och med gemensamma krafter fick åter igen medspelare, domare, motspelare, samtliga 213 åskådare, kioskpersonal, en vilsen, förbipasserande taxichaufför, tre pensionärer, de blåhåriga änkorna Agda, Hjördis och Hedda som var på väg förbi fotbollsarenan mot en mogendans i Strömstads Folkets hus, tre ännu äldre pensionärer, de nu för tiden flintskalliga änkemännen Gottard, Botvid och Ragnvald, som var på väg mot Folkets hus med målet att innan dansen var till ända 19.00 och det var dags att gå hem och lägga sig för natten, sätta in varsin stöt på de blåhåriga änkorna Agda, Hjördis och Hedda, samt fyra svampplockare ifrån Friluftsfrämjandet som hade fina kantarellmarker i närheten av planen, skingra de tre spelarna ifrån Lysekils FF.

Till slut kom matchen åter igång, men det var inte riktigt vår dag och Strömstads starke högerback, den starkt engagerade vänsterpartisten i Strömstads kommunfullmäktige, "Röd-Stellan" avgjorde matchen med kvarten kvar, genom att på kraft få både bollen, Olle"Kvarting" och "Glys" att åka in i nätmaskorna efter en hörna.

-       Bra gjort "Röd-Stellan", du gick bara på bollen. Hade bollen gått i mål hade det varit straff för någonting, för någonting tyckte jag precis att jag såg, det är jag nästan helt säker på, men nu slapp jag blåsa för någonting för du gick på bollen "Röd-Stellan", bara på bollen

sa luttrade hemmadomaren Fingal Al och blinkade med ena ögat till "Röd-Stellan", visslade för mål och pekade mot mittpunkten. Fingal Al, den beryktade och ökände hemmadomaren som sin vana trogen hade gett "Röd-Stellan" sin röst även i senaste kommunvalet, tvekade inte för ett ögonblick att blåsa mål och blåste en stund senare även av matchen och gratulerade med ett stadigt handslag "Röd-Stellan" till den välförtjänta segern.

Vi bytte under tystnad om i omklädningsrummet och om någon ville ha sagt något så hade han förstånd nog att inte göra detta. Därefter åkte vi ner till "Bills Grill & Dill" och köpte en kokt med mos och lite finfin dill, innan vi åter gav oss av mot Lysekil med svansen mellan benen och det sista vi såg av Strömstad var att de blåhåriga änkorna Agda, Hjördis och Hedda gick hand i hand genom samhället med tre ännu äldre pensionärer, de nu för tiden flintskalliga änkemännen Gottard, Botvid och Ragnvald, som nu när planen hade fungerat så in i minsta detalj, hade gett sig den på att i alla fall orka vara uppe till 19.15.

Stångenäs AIS på vår egen hemmaplan Gullmarsvallen. Normalt en munsbit för vårt stolta fotbollslag, men inte den här säsongen. Visserligen satte jag i början av matchen en frispark ifrån nästan fyrtiofem meter, men vad gjorde det när "Lill-Sotarn" snyggt nickade en Stångenäshörna i eget mål och när sedan Röv-Hasse inte fick rensat bort bollen framför SAIS centerforward "Helmer i Lahälla", ja då var även den dagen förstörd för vårt lag. "Helmer i Lahälla" blev så glad att han sprang ett helt ärevarv på löparbanan runt planen och kastade sig därefter på knä nedanför läktaren med armarna i luften och högra knät perfekt placerad på en sten som låg där den inte skulle ligga. "Helmer i Lahällas" knäskål sprack och så var den karriären till ända. "Helmer i Lahälla" går än idag omkring i Lahälla och haltar och det går inte en enda dag utan att han förbannar det där målet han gjorde och framför allt den överdrivna målgest han skulle bjuda publiken på. Själv hade jag i princip inte en enda passning att jobba med i matchen, inte en enda! Jag var så irriterad att jag dagen efter på "Lysekils Buss & Fisk" kastade blåmusslor i väggarna och högg huvudet av varenda vittling och sandskädda jag kom åt och mitt humör gjorde att inte en enda kund vågade fnissa åt min örsnibb som nu trots allt var på väg att läka. Nu återstod endast en match av säsongen och det var IFK Lane på bortaplan. Ekvationen var enkel, förlust eller oavgjort och vi skulle åka ur serien, seger och vi skulle hänga kvar med ett nödrop på bättre målskillnad än Lane.

Vi samlades som vanligt på "Elsas Radio, TV & Konditori" och det var ett nervöst gäng som beställde in fika i väntan på att det var dags att ge sig av mot de nästan otillgängliga marker utanför Uddevalla där Lanes fotbollsplan var belägen. Notoriske bänknötaren Ove "Zingo" Herlogsson var som vanligt med i truppen, mest eftersom paragraf 3b i klubbens stadgar om att "minst en man bland avbytarna ska kunna stoltsera med körkort för buss" skulle uppfyllas, men på senare tid även för att han gjort ett par hyfsade inhopp då vårt mittfällts kondition trutit. "Zingo" fortfarande begåvad med en tandrad som saknade två framtänder efter ett fult överfall av Överbys "Snus-Bosse" Rapé säsongen 1972, var så nervös att han skakade och spillde Zingo över både "Luggen" Berntsson och tränaren Sten Hård, innan han lyckades dricka ett par droppar. "Röv-Hasse" fick inte i sig en enda tugga av sitt bananwienerbröd och "Pungen" var mer uppjagad och stressad än någonsin och lyckades fumla ut alla mynt ur sin penningpung när han skulle betala för sin "gårdagens smörgås" som den snåle "Pungen" alltid köpte och alltid försökte släta över genom att påstå att "Elsas smörgåsar alltid är godare när de legat till sig ett dygn", vilket ingen som såg dessa gårdagens smörgåsar var beredd att hålla med om.

Till slut var det dags att fara iväg och av säkerhetsskäl placerades "Ford-Tord", "Rockabilly-Billy" och "Nick-Dick" i olika fordon. Resan till Lane gick problemfritt förutom att jag som vanligt hamnade i "Ful-Ivars" gamla, mörkgrå PV som "Snygg-Urban" än en gång hade lånat. "Snygg-Urban" körde lika långsamt som vanligt och uppvärmningen för oss som färdades i den bilen blev mycket kort och jag fick förlita mig på nästan enbart liniment.

Lanes plan kunde liknas mer liknas vid ett träsk eller en insjö än en fotbollsplan då det hade regnat oavbrutet i tre dagar över området och för säkerhets skull hade arrangörerna till och med hängt ut livbojar kring planen ifall en nödsituation skulle uppstå och man hade även tagit fram flytvästar som linjedomarna för säkerhets skulle kunde ha på sig. När domaren, den mycket propert klädde och för lera rädde Dan"Fjollan"Danielsson blåste igång matchen, var det i alla fall uppehåll, men planen inbjöd inte över huvud taget till något skönspel och det blev mestadels kamp. Snart var samtliga spelare så leriga att det nästan var omöjligt att skilja lagen åt och om "Ford-Tord" varit orolig för sitt välkammade hårs lyster så behövde han inte vara det längre. I slutet av första halvlek rensade "Nick-Dick" upp bollen till mig och eftersom det inte gick att dribbla på den bedrövliga planen kickade jag skickligt upp läderkulan och tog ner den på nacken. Jag började springa framåtböjd och tog mig förbi flera imponerade Lanespelare. Jag såg plötsligt i ögonvrån hur Lanes benknäckare, den före detta gaisspelaren Göte Borg, tog sats och med en tjugofemmeters glidtackling var på väg emot mig med spänt ansikte och mord i blick. Elegant stannade jag upp och fick se Göte Borg fara förbi mig i lervällingen, nu med inte fullt så spänt ansikte och istället med förvåning i blick, vidare av planen och in i korvkön till kiosken där han likt en bowlingstrike fick tiotalet åskådare att ramla och bli lika leriga som vansinniga. Jag sprang vidare mot Lanes mål och när jag kom innanför straffområdet lät jag bollen falla ner på min högra sida, drog till på helvolley, kände den enorma träffen och fick...höra "Fjollan" vissla av för halvlek innan bollen satt otagbart i nättaket bakom Lanes målvakt "Carlia-Carl". Elva leriga spelare, troligtvis samtliga LFF-are, rusade fram till domaren och såg på den lika leriga klockan på dennes arm. Hur "Fjollan" hade kunnat se att det var dags för halvlek gick inte att lista ut, men mål blev det inte och för den delen hade "Fjollan" mer problem med att hans nytvättade och välluktande domardress nu hade blivit så smutslig, än med något så trivialt som tidtagning. Lite snopet gick vi in i omklädningsrummet för att ta oss en välförtjänt Loranga och hämta andan.

I omklädningsrummet var det svårt att se vem som var vem och det var nästan bara "Glys" och "Snygg-Urban" som säkert gick att urskilja bland all lera. "Glys" stora, vattniga ögon, som två gigantiska tefat i lermasken, gick definitivt inte att ta miste på och "Snygg-Urban" listade jag ut tack vare att man såg att han bar två leriga plåsterlappar på öronsnibbarna. Frisyren "av senaste snittet ifrån London" var för tillfället inte att känna igen och ingen var nog gladare för det än.

Matchen kom åter igång och Lane, som ju skulle klara sig med oavgjort, gjorde allt för att freda sitt mål. Vi pressade ordentligt och var det klart bättre laget och till slut fick jag ännu ett läge att sätta första målet. Jag laddade för skott, men den här gången hann Göte Borg ikapp mig och tjugo skruvdubbar träffade mig i knävecken. Straff! "Fjollan" visslade som besatt och pekade på straffpunkten. Efter det visslade han om möjligt ännu högre och rusade fram till Göte Borg för att visa upp ett lerigt, rött kort med en kraft och pondus som fick Göte Borg att ramla baklänges och än en gång hamna i leran.

Vad ingen visste just då och som faktiskt hade viss betydelse för matchen, var faktiskt att Göte Borg 1953 hade stämplat en annan LFF-are, nämligen legendariske målvakten Tyko Svensson som var på plats hos bland annat Göte Borg i Göteborg för ett par testmatcher och träningar med dennes Gais. Detta var inte heller något som Tyko själv ägnade en tanke, för hade för tillfället fullt upp hemma i "Tykos Ost & Bokhandel" med ett fantastiskt parti parmesanost ifrån Italien som precis anlänt och Tyko stod i godan ro och njöt av delikatesserna som hans italienske vän och ostleverantör Piccolo Pesto i Parma hade skickat. Göte Borg hade med spänt ansikte och mord i blick, i augusti 1953, glidtacklat den utomsocknes målvakten som "inte skulle komma till Göte Borg i Göteborg och tro att han var något för det var han inte för det var bara folk uppväxta runt Gamla Ullevi som var något, så det så" och tiden i Gais blev kortvarig för Tyko som därefter aldrig lämnade LFF för vidare äventyr i fotbollsvärlden. Göte Borg blev inte heller långvarig i Gais, för klubben insåg snart att Götes spelstil skulle komma att innebära många matcher med endast tio spelare kvar på planen. Göte begav sig därför till Lane där hans kusin Björn var lagledare och vem vet, hade inte Tyko Svensson varit på plats i Göteborg den där dagen 1953 så kanske jag inte blivit nedsparkad den där dagen 1974. Skruvdubbarnas perfekta träff över mina vältränade ben gjorde att jag inte kunde spela vidare i matchen och hade jag inte varit så vältränad som jag var hade benen förmodligen gått rätt av, men nu klarade jag mig med ett par djupa sår som minne av Göte Borg. Vad värre var, var att jag definitivt inte kunde slå straffen som jag annars var den givne spelaren att slå, eftersom jag mig veterligen aldrig missat någon straff. Ingen frivillig steg fram för att slå den istället och Sten Hård fick till slut beordra en skakig, darrig och tröttkörd Olle "Kvarting" att ta ansvaret. Den otränade "Kvarting" orkade inte ens gå fram och lägga upp bollen, det fick "Röv-Hasse" göra, men han tog i alla fall ansvaret att slå den. På grund av sin trötthet tog "Kvarting" inte mer än två meters ansats. Lanevallens åskådare var knäpptysta, inklusive de leriga, tiotalet korvsugna hemmafans som tidigare stått i kioskkön när Göte Borg med förvånad blick kom farandes. "Fjollan" visslade klartecken i sin pipa som full i lera inte gav upp den klara ton som "Fjollan" hade önskat. "Kvarting" sprang fram emot bollen och "Carlia-Carl" slängde sig åt fel håll! Det var en perfekt slagen straff och "Kvarting" höjde sina trötta, leriga armar i skyn och gav upp ett glatt vrål, samtidigt som leriga lagkamrater jublande sprang emot honom. Nu blev det inte så att "Kvarting" för en gångs skull blev matchhjälte, för även om det var en perfekt slagen straff så ville det sig inte bättre än att bollen mycket, mycket retfullt stannade upp i en lerpöl precis på mållinjen och lika retfull reste sig "Carlia-Carl" upp ifrån andra sidan målet och slängde sig en andra gång mycket, mycket retfullt bort till lerpölen och greppade bollen. "Kvarting" satte vrålet och en hel del lera i halsen och när "Fjollan" blåste av halvleken och matchen, cirka fem minuter för sent den här gången, kändes det efter min chans i slutsekunden av första halvlek och vår straff i den andra, som att vi åkt till Lane och blivit rånade på en division. Det var ett mycket nedslaget lag som åkte mot Lysekil igen den mållösa eftermiddag och deppigast var nog "Ford-Tord", som förutom degraderingen dessutom hade oturen att vara på tur på tvättlistan och fick med sig de leriga matchtröjorna hem. Att hans hår låg snyggt och hade en perfekt lyster på väg hem var just denna dag en ganska klen tröst och det är inte omöjligt att till och med "Ford-Tord" hade valt "senaste snittet ifrån London" hos "Ful-Ivar", framför att trilla ner en division på det sätt vi gjorde. "Rånet i Lane" var ett faktum och vi trodde nog att detta skulle vara våra karriärers bottennapp, men det skulle kommande säsong tyvärr visa sig att så var inte fallet.

Mvh

@Zisaksson