Rune på Näset

Det hänger inte på skorna (del 1): Material! Ständigt detta material! Att se på en fotbollsmatch idag är som att se ett överaktivt dagisbarn gå loss fullständigt bland fingerfärgerna på en av personalen bortglömd avdelning. Överallt ska det vara färgglada skor och knappt någon spelare kan idag ha ett par klassiska, svarta fotbollsskor.

Nej, det ska vara gula, röda, röd-gula, orangea, blå, gröna, blå-gröna, vita, vit-röda, lila och så vidare och så vidare. Som om detta inte vore nog så ska det även vara i olika material, känguru, gnu eller varför inte krokodil och dessutom med eller utan snören och varför inte skor som både ska skruva bollen bättre och helst väga mindre än ingenting alls. I sportaffärernas hyllor radar man upp benskydd i regnbågens alla färger och målvaktshandskarna i silver, guld eller färgglatt får dasslock att se små ut i jämförelse. Nej, då var det bättre förr! Då förlitade man sig inte på att materialet i skorna skulle göra jobbet, nej skorna var av mindre betydelse, det var spelaren i skorna, som gjorde skillnaden. Efter att nyligen ha varit på en match mellan Lysekils FF och Strömstad och sett detta färgsprakande evenemang som inte gav ett uns mer fotbollsmässigt, snarare tvärtom, föranleder detta mig att berätta om säsongen 1967, då jag en gång för alla, med mitt distinkta målskytte, bevisade att materialet är av underordnad betydelse för en riktig lirare.

Mina sandaler såg ut att vara i samma färg och material som den tunga läderkulan jag med fart och säkerhet drev framåt. Bollbehandlingen var enorm och för publiken såg det säkerligen ut som att bollen var klistrad vid sandalerna på mig. Sandalerna, härligt bruna mot de gula matchstrumporna, var ett par enkla men riktigt sköna tvårems som jag införskaffat på EPA dagarna innan och de var exemplariskt putsade, vilket visserligen inte syntes så tydligt nu då jag på den regntunga och leriga planen smidigt gled undan varje försök till tackling. Motståndarnas fotbollsskoförsedda fötter försökte desperat stjäla bollen ifrån mig utan att lyckas och snart var jag inom skotthåll, alltså cirka trettiofem till fyrtio meter ifrån motståndarnas mål. Till höger om mig såg jag "Lill-Berra" i sin nyanlagda, löjligt glesa mustasch som förmodligen kunde avlägsnas med ett lätt gnuggande med en frottéhanduk och till vänster om mig vinkade "Fniss-Algot" glatt efter en passning, en passning han kunde fortsätta vinka efter, eftersom jag valde att skjuta själv för att inte riskera att vi skulle tappa bollen till motståndarna. Bollen rullade sakta framåt i det blöta, gröna gräset, det vältränade stödjebenet, med den sandalklädda vänsterfoten placerades med millimeterprecision på rätt plats till vänster om den tunga bollen och sedan kom högerfoten farandes med en hastighet som gjorde att man inte hann se ögonblicket då brun sandal träffade läderkula. Bollen for spikrakt upp i målvaktens vänstra kryss och det var bara att sträcka armarna i luften och konstatera att jag än en gång avgjort en match. Mina lagkamrater kom som så många gånger tidigare fram och gratulerade och både Rustan von Essen och "Snygg-Urban" lyckades i uppståndelsen trampa mig på fötterna med sina skruvdubbförsedda fotbollsskor och det var inte utan att detta kändes ordentligt i mina sandaler. Detta spelade dock ingen roll, viktigare var att man än en gång kunde konstatera att det inte är skorna som gör fotbollsspelaren, utan fotbollsspelaren i skorna som gör skillnaden.

Säsongen 1967 hade börjat hyfsat. Vi hade vunnit en match och spelat två oavgjorda av de tre inledningsmatcherna och redan var jag uppe i åtta gjorda mål. Visserligen hade jag gjort hela sex av dem i den relativt svängiga och publikvänliga bortamatchen mot Vallen som till slut slutade 9-9, men i skytteligan var jag i ohotad ledning. Efter mitt sjätte mål mot Vallen hade deras hejarklack börjat skandera mitt namn och det är alltid en härlig känsla att få ett sådant kvitto på sin popularitet på bortaplan. Dessutom kom Vallens ordförande efter matchen med priset som matchens bäste spelare till mig. Priset som bestod av fyra fjortontums dubbdäck till en Lada var visserligen roligt att få mottaga, men någon större nytta av dom hade jag inte och jag bytte istället bort dom mot en Frisco och en kanelbulle i kiosken istället. "Pungen" Nilsson, vår genant snåla lagledare blev mäkta upprörd då han hörde om mitt byte då han faktiskt hade en Lada och inte hade varit den som dragit sig för att göra en bra affär när det gällde dubbdäck. Både Friscon och kanelbullen var i alla fall riktigt goda och jag var nöjd med bytet.

Det var en härlig fart både på träningarna och i matcherna under våren och det märktes att många yngre spelare hade kommit med i a-lagstruppen, något som jag själv hade banat väg för genom mitt frejdiga spel i laget ända sedan succédebuten ett par år tidigare. Vi hade också en ny mycket intressant tränare för året, Göran"Hör han?"Göransson ifrån Göteborg. Göran hade arbetat i många år på en kullagerfabrik och användandet av hörselskydd hade väl inte legat i toppen av prioritetslistan och det var nog större chans att en noshörning skulle dykt upp bland arbetarna på golvet än att ett skyddsombud skulle visat sig. Nej, hörseln hade tagit skada, vilket vi inte visste då Göran kom till den första träningen och det var mer än en gång som frågan "Hör han?" ställdes mellan oss spelare i omklädningsrummet den dagen. Efter ett ytterst förvirrat tag förstod vi att Görans öron sett sina bästa dagar och det blev ett fasligt skrikande för att konversera med honom och inte sällan gick man med hes hals hem ifrån träningarna efter ett försök till samtal med tränaren.

– Jo, jag undrade vilket lag du tränat förut?!!! skrek "Snygg-Urban" till Göran för andra gången i en ton som "Snygg-Urban" normalt bara använde då han var förbannad på sin bror "Ful-Ivar".

– Jag har inte tjänat så mycket, men några tusen har jag väl dragit in antar jag, svarade "Hör han?" Göransson.

– Förut tränat?!!! Vilket lag??!!! försökte "Snygg-Urban" igen, denna gång med än mer desperat röst och lade för säkerhets skull till ett pekfinger mot klubbmärket på väggen för att med all önskvärd tydlighet visa att han pratade om lag.

Göran Göransson lade inte så stor vikt vid "Snygg-Urbans" i hans tycke lite märkliga pekande på klubbmärket, utan fortsatte frejdigt.

– Vilken dag? Det är måndag idag, har du inte koll på det? Almanacka grabben, skaffa en almanacka för det gäller att ha koll på dagarna nu framöver så du inte missar träningarna. Bra ändå att du frågar om du är osäker, sa tränaren och gjorde "tummen upp" till en frustrerad och nu lätt förbannad och rödkindad "Snygg-Urban".

"Snygg-Urban" gick muttrande och satte sig och den nye tränaren fortsatte obekymrat:

– Någon kanske undrar vilket lag jag tränat innan? Jag hade nog trott att någon skulle våga sig fram och fråga. I så fall kan jag berätta att det varit både "Kullagerlagets IF" i Göteborgs västra korplagsserie och de senaste säsongerna "BK Sahlgrenskas Manliga sjuksystrar" i den södra korpserien. Det är inte utan viss stolthet jag kan säga att "BK Sahlgrenskas Manliga sjuksystrar" förra året tog hem sin serie, hela tolv poäng före "IFK Feskekyrka". Feskekyrka fick ordentligt med torsk av oss i båda våra möten kan jag tillägga!

Det visade sig att vår lagledare "Pungen" Nilsson hade en kusin i Göteborg, Glenn Nilsson, som arbetade som inte särskilt manlig sjuksyster på Sahlgrenska och trots att denne kusin egentligen föredrog inte fullt så hårda sporter som fotboll, så hade han ändå ställt upp för laget ibland när det hade fattats folk. Han hade inte heller någonting emot Göran Göransson förutom att han hade mycket svårt att med sin lite pipiga och gälla röst göra sig hörd och vid ett samtal med "Pungen" hade Glenn föreslagit Göran Göransson som ett intressant namn för Lysekils FF. "Pungen" tillbringade ett antal onsdagskvällar på Heden i Göteborg där den södra korplagsseriens matcher gick av stapeln på den inte allt för publikvänliga tiden mellan 19.00 och 23.00 och efter ett par veckors spionerande fick Göran Göransson ett kontraktsförslag ifrån Lysekils FF om att bli tränare säsongen 1967. En visserligen fult, men fullt möblerad etta med kokvrå på Plattfiskvägen 10, trettio kronor i månaden ifrån LFF och dessutom en tjänst som kullagerlageransvarig på Skandiaverken var ingenting som Göran Göransson i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om och en signatur och ett handslag senare var Göran ny tränare i Lysekils FF.

Optimism inför säsongen rådde nu i Lysekils FF och på Skandiaverken rådde också ny optimism och framtidstro för nu kanske, kanske kunde det äntligen bli bättre ordning på kullagerlagret. Kullagerlagret ansågs lite som hjärtat i verksamheten och hade under många år varit pedantskött av den buttre och okamratlige Slätten-anhängaren Bergman. Att han var butter tog inte ifrån honom att han hade ordning och reda på kullagerlagret och behövdes det någonting ifrån lagret så kunde man definitivt räkna med att Bergman ordnade fram det på momangen.

När Bergman gick i pension tog en annan Bergman över lagret, lika stor SIK-anhängare som sin föregångare, men en riktig slarver när det kom till kullagerlager. Denne Bergman förstörde på rekordtid ordningen som Bergman under lång tid byggt upp och därför blev inte heller Bergman långvarig på denna position, utan fick sitta många sena pass i vaktkuren istället. Efter denne slarvige Bergmans tid sågs nu därför Göran Göransson som lite av en frälsare i sammanhanget. Göran Göransson ansågs först vara minst lika butter som Bergman, men senare förstod man på Skandiaverken att Göran inte alls var butter, utan bara hörde dåligt. Göran visade sig ha minst lika bra ordning på kullagerlagret som Bergman och tiden på företaget blev en framgångssaga och alla talade väl om Göran utom slarvern Bergman i vaktkuren för att kom aldrig att tycka om sin efterträdare som dessutom råkade vara LFF-are!