Rune på Näset

Det hänger inte på skorna (del 2)

Redan i januari den säsongen förstod vi att det var nymodigheter på gång. "Hör han?" lät hela laget träna med boll redan vid första träningen! Normalt var att vi skulle springa livet ur oss på gator, torg, löparspår och i backar, i alla fall fram till någon gång i mitten av mars innan bollarna äntligen kom fram.

Ibland fick jag som enda spelare trixa lite med bollen redan i februari eftersom min kondition och fysiska kapacitet var så exemplarisk, men som lag sett var bollar innan mitten av mars och ibland till början av april någonting helt nytt.

Tyko Svensson vår legendariske målvakt hade inte ens haft en tanke på att ha med sig vare sig knäskydd eller benskydd och var därför tvungen att stoppa ett par exemplar av Brastads Varsomfolkblad ner i målvaktsbyxorna för att inte riskera för många skrapsår.

Vår grusplan Slättevallen var inte direkt någon Copacabana som i Rio de Janeiro. Utan den var oftast stenhård då minusgrader för det mesta rådde den här tiden på året och i dessa förhållanden studsade läderkulorna som jagande antiloper på en afrikansk savann. Men vi var ändå nöjda bara över det faktum att bollarna befann sig utanför materialrummet.

Göran Göransson kom också med nya övningar med helknasiga namn som "Kvadraten", "Överlapp" och "Spelvändning" och vi gjorde för det mesta som han sa och var det någon som inte förstod så höll denne tyst för det var knappast lönt att fråga.

Tekniken bland spelare som "Fniss-Algot" och "Dasen" Ekberg höjdes avsevärt den vintern och min blev väl i alla fall inte sämre även om den redan innan var på en nivå som mina lagkamrater knappt ens uppnådde i sina drömmar.

Till och med Rustan von Essen bättrade på sin teknik och hade säkert gjort det än bättre om det inte hade varit för att hans fru Estrella von Essen hade uppdagat att Rustan inte alls var på engelskakurs på måndagar och onsdagar för att "bli lika språkbegåvad som du lilla älskade Estrella-hjärtat", utan istället var på fotbollsträning.

Estrella bjöd plötsligt en lördag hem sin väninna Margret Thisselswick som Estrella lärt känna via andra väninnor i den pratglada och ytterst välinformerade syföreningen där Estrella var lite av en ledare och kunde dessutom utan vidare hinna sticka en hel kofta under tiden som hon redogjorde för det senaste skvallret i stan.

Margret Thisselswick hade ett år tidigare kommit till Sverige ifrån Brighton för att knyta affärskontakter i Sverige och då bland annat med Lysekils storfräsare Hilding Björk-Ask på Lysekils Buss och Fisk. Margret Thisselswick knöt närmare kontakter än så, närmare bestämt med Hildings bror, Axel Ask och blev istället lysekilsbo och fick dessutom jobb hos Hilding som exportansvarig.

Estrella och Margret hade en mycket lyckad afton och när Estrella sent på kvällen summerade aftonen höll hennes man med om att Margret verkade vara väldigt trevlig, "men av den där knepiga polskan hon pratar förstår jag då rakt inte ett ord". Därmed var lurendrejeriet med engelskakursen snart avslöjat och det blev ingen träning för Rustan på nästan en och en halv månad. Inte förrän Estrella med av Rustan mer än välfylld reskassa fick åka med Margret på en veckas semester till Brighton, vilket Rustan så bittert och ödesdigert fick erfara inte ligger Polen utan i England.

Efter ett par träningsmatcher med lyckat resultat kom så serien och öppningen med två oavgjorda matcher och en seger var helt okej och framför allt spelade vi bra, mycket tack vare den myckna bollträningen den våren. I match fyra för året, eller rättare sagt efter match fyra, skedde dock något som skulle prägla hela säsongen och som kom att bli en snackis i många år framöver. Än i dag är det något av ett mysterium kring händelsen och allt har väl egentligen aldrig kunnat redas ut, men hur som helst fick de som talat mycket om materialets påverkan på spelet kanske lite att fundera över efter den säsongen 1967. Motståndare var i alla fall våra gamla kombattanter i Lysekilsklubben Slättens IK och årets första derby stod för dörren.

Mina skor förde bollen framåt, bollbehandlingen var enorm och för publiken måste det ha sett ut som om bollen var klistrad vid fotbollsskorna på mig. Skorna var ett par riktigt sköna "ABC Bobby Charlton" som jag införskaffat året innan på Vilgots Sport & Juridik. Dom var exemplarisk putsade innan matchen och det svarta lädret sken ikapp med solen som satte sin starka strålkastare på min dribbling.


I strid ström kom de emot mig, SIK-spelarna. Jag lurade en, jag lurade två, lurade den förste en gång till, den tredje lurade jag med den fjärde och en tunnel därefter på den femte, närmare bestämt skäggige och vanligtvis vansinnigt ilskne benknäckaren "Brosk-Reine Rahmqvist", så var jag fri med målvakten.

Åtta snabba överstegsfinter senare låg målvakten vid ena stolpen och jag rullade retfullt in bollen vid den andra. Det blev seger i ännu ett derby och Slättens spelare hängde med huvudet. I vårt omklädningsrum var det en härlig stämning och "Hör han?" dunkade varje spelare i ryggen och kom med höga, berömmande ord.

Plötsligt stod "Brosk-Reine" mitt i omklädningsrummet och vi tyckte det var mycket stort av honom att komma in och gratulera oss till som han sa "den välförtjänta segern som inte hade kommit till om jag bara hade sparkat hårdare på den förbaskade Rune-jävelns hälsenor".

Det var ett glädjens myller i omklädningsrummet och "Brosk-Reine" drog sig tillbaka för att sura på kapp med övriga SIK-spelare och även om vi tyckte att hans gest var fin så tyckte vi väl inte direkt synd om honom för att vi vann, för vann det gjorde vi och som vanligt tyckte vi dessutom att vi vann helt rättvist. Jag hade dessutom ingen tid för "Brosk-Reine, jag stod och blev intervjuad av Tommy T. Öhrnblom på Lysekilsposten och fick utan överdrifter berätta i detalj om mitt mål där jag först i strid ström mötte rädda, tveksamma, nästan kusligt bleka SIK-spelare, som fulla med ängslan i blicken kom emot mig.

Jag berättade vidare hur jag lurade en spelare, lurade två och lurade den förste en gång till, sedan vidare om hur jag lurade den tredje med den fjärde och därefter slog en tunnel på den femte, närmare bestämt den där stelbente, vanligtvis så vansinnigt ilskne och samtidigt av respekt nästan gråtfärdige benknäckaren, som aldrig lyckats få fatt på mig, "Brosk-Reine Rahmqvist" tror jag han heter, och så var jag fri med målvakten.

En vilt antecknande och storögd Tommy T. Öhrnblom fick mäkta imponerad lyssna vidare på min redogörelse om hur jag minst tio snabba överstegsfinter senare rullade in bollen lite retfullt vid ena stolpen, medans målvakten, så till den milda grad grundlurad och samtidigt så oerhört mäkta imponerad, glatt låg och applåderade mig vid den andra.

Trots vår derbyseger kom så vardagen och på måndagen var det åter dags för träning. Alla spelare var där utom "Fniss-Algot" som fick jobba över på sitt jobb på "Manfred Freds Vapen & Leksaker" där han ofta satt i kassan, men även hade andra viktiga uppgifter som till exempel att koka kaffe till chefen Manfred Fred. Manfred Fred älskade kaffe och konsumerade mer än gärna både fem och sex rejält tilltagna koppar varje morgon.

Framåt lunch kunde det åter bli ett par koppar med starkt, svart kokkaffe, men sedan drack han inte en droppe på nästan en timma, men då blev han så kaffetörstig så att han mellan klockan 13 och klockan 15 ville ha fyra muggar kaffe med dopp. Allt detta kaffe gjorde att Manfred Fred sällan satt i kassan själv på grund av ett ständigt rännande till toaletten, för ett stort intag av kaffe gav också stora utgifter.

Manfred var också huvudtränare i brottningsklubben "Lysekilstrikåernas BK" och inte sällan fick han avbryta instruktionerna till sina adepter på grund av att behöva gå på toaletten. "Brottar-Bengt", "Brottar-Nils", "Brottar-Hasse", "Brottar-Lasse", "Brottar-Classe", "Brottar-Åke", "Brottar-Bosse", "Brottar-Örjan" "Boxar-Arne" och de andra i brottningstruppen kunde bli oerhört uttråkade på tränarens ständiga rännande på toaletten och av en timmes träning blev det sällan mer än tjugo minuters effektivt jobb.

Resultaten uteblev därav också och klubbens sista match blev borta mot "Uddevallatrikåernas BK" 1972 och avslutades med en pinsam mattflykt av en livrädd "Brottar-Åke" som dessutom inte återfanns förrän 1977 i en husvagn på Siviks camping strax utanför Lysekil, fortfarande skakad och fortfarande klädd i blå brottartrikå, dock betydligt skäggigare än vid mattflykten.

Vi bytte om, men när jag böjde mig ner för att ta upp mina "ABC Bobby Charlton" ur min Favörpåse så såg jag till min förvåning att de inte fanns där. Vart hade mina "ABC Bobby Charlton" tagit vägen? Skorna lämnade aldrig kassen förutom då jag hade match eller träning. Alla stannade upp och chocken bland mina lagkamrater lade sig inte på en lång stund. Till slut började alla förtvivlat att leta.

"Snygg-Urban", som i uppståndelsen till och med glömt att han var naken, rusade runt och letade överallt och kollade för säkerhets skull även i sin schampoflaska, två gånger, men utan resultat och inte heller hittade den endast i strumpor iklädde Rustan von Essen något i myntfacket i sin plånbok.

Chansen var inte speciellt stor att skorna skulle vara just där men skulle man leta ordentligt så skulle man, det hade Rustan enligt egen utsago lärt sig av Estrella en gång då hon hade letat överallt efter Rustan och till slut hittat honom på en fotbollsträning som inte blev så lång för honom som han hade hoppats på.

Faktum kvarstod dock, skorna var spårlöst försvunna och hela laget undrade nu oroligt vad som skulle hända. En man satt dock lugn som en filbunke kvar på sin plats i omklädningsrummet. En man lät sig inte påverkas av bagateller. En man visste att vare sig skorna dök upp eller inte så skulle det göras mål. Den mannen var Rune på Näset! När mina lagkamrater kände tryggheten jag utstrålade lugnade det hela ner sig i omklädningsrummet.

Den trygghet som nu hela laget kände och vilade på, hade gått i arv ifrån min våldsamt piprökande farfars farfar Sune på Näset, till min lika piprökande farfars far, Sune på Näset d.y.(den yngre) vidare till min minst lika piprökande farfar Sune på Näset d.ä.y.(den ännu yngre), därefter till min bolmande far Runar på Näset och nu till sist till mig.