Språket 11/9 Språkfrågor om fel som blir rätt

Professor Lars-Gunnar Andersson resonerar kring nedskrivna, faktiska och upplevda normer för språket.

-Om man upprepar ett fel tillräckligt många gånger, blir det då rätt? Så skriver en lyssnare som får svaret ”ja, så har det alltid varit i såpråket och så kommer det alltid att vara.” Ett exempel: andra person pluralis heter ”Ni”, men ursprungligen hette det ”I”. N-et har kommit dit av misstag, sedan uttryck som ”kommen I” uppfattats som ”kommen ni”. För 600 år sedan var  ”ni” fel.
En lyssnare har observerat att barn ofta böjer verb svagt: ”du gådde och han gedde”. Men man vet ju att barn lär sig att tala genom att härma, och inga vuxna säger ”gådde”. Hur hänger detta ihop?
Jo,  först lär sig barnen tala genom härmning, därefter upptäcker de ett mönster och tillämpar det, och först slutligen lär de sig även undantagen, ex vis stark verbböjning!
En lyssnare retar sig på ”det löjliga snabel-a”. –Folk borde lära sig att det heter ”at” eller på svenska ”hos”.
Här kan man skilja på ”faktiskt norm”, d v s bruket, och ”kodifierad norm”, regelsamling som ex vis språknämnden och andra språkvårdande organ rekommenderar. Och de senare förespråkar alla ”snabel-a” som en bra svenskt beteckning. Återstår att se om språkbrukarna kommer att följa den kodifierade normen – läget nu är oklart!
Får man lov att börja meningar med ”Och”? Jag brukar tjata på mina barn att inte göra det och blir uppröd när meningar i barnböcker ofta börjar med ”Och”.
Det får man – i alla tider, och i alla stilar, har man i svenskan börjat meningar med ”Och”. Att så många ändå tydligt minns hur läraren fördömde ”Och” i början av meningar kan kanske bero på barns vana att börja alla, eller många, meningar med ”Och”. Man kan säga att ”förbudet mot att börja en mening med ”och” är en ”upplevd norm” och den har inget fog , säger Lars-Gunnar Andersson.
En lyssnare retar sig på meningar av typen ”statsminister Göran Person  han säger...”. Ja, det finns två olika konstruktioner: ”Statsminister GP säger...” eller ”statsminister GP han säger”. Den senare kallas ibland ”dubbelt fundament” och är antagligen vanligast i talspråk, där vi s a s förankrar ett ämne innan vi utvecklar det.
Heter det ”lägenheten ekar tomt” eller ”ekar tom”? Båda är rätt. I detta fall betyder de båda alternativen ungefär samma sak, men det finns andra fall där man måste skilja mellan sättsadverbial” (tomt) och predikativ (tom).
Heter det äpplemos eller äppelmos? –Ett vanlig fall av variation och båda formerna går bra! Grovt uttryckt, är äpplemos vanligare i Götaland medan man i Sveland och Norrland äter äppelmos!
Normen i frågor som denna anges av Svenska akademiens ordlista, som kommer med nya upplagor var 10-12 år, ibland med förändringar. I senaste upplagan står det ”papperen, även pappren”. Det betyder att ”pappren” fortfarande är andrahandsformen, som alltså tycks vara på väg mot total acceptans!
I den faktiska normen, som illustreras av tidningstext, visar det sig att formen ”pappren” är drygt dubbelt så vanlig som ”pappren”.
-Är det rätt att säga eller skriva: ”han tvingas ....”även om ingen stod där och utövade hot? Ska det inte stå ”var tvungen” eller ”måste”? Ja, det är rätt. Båda betydelsenyanserna finns med i ordboken.
En lyssnare undrar: när man belaster sina knän, står man på knä, sitter man eller ligger man? Ja, vanligast är uttrycken stå och ligga på knä! Ligga förekommer frä’mst i betydelsen bedaj, eller ligga inför någon. Arbetar man, verkar stå och  kanske sitta!
Men vi använder uttrycken utan att fundera över vilken ord som är det rätta – svårigheten är att beskriva reglerna! Ett fall där den faktiska normen – ibland – är oklar och dem kodifierade normen inte har något att säga!